Samhällsvetares och humanisters verktyg är begrepp och termer. Utan dessa verktyg har vi ingen möjlighet att kommunicera på ett meningsfullt sätt. Ålderism är ett internationellt etablerat begrepp som visat sig vara mycket användbart.

Med en definition av ålderism som ”stereotypa föreställningar (eller diskriminering) som utgår från en människas ålder” så talar vi om något som är fokuserat och omfångsrikt på samma gång. Med ett sådant verktyg blir det betydligt enklare att arbeta med och tolka empiriska data.

Birgitta Odén (BO) tvivlar däremot på att vi har någon nytta av begreppet i Sverige. Om jag läser BO rätt så är det två omständigheter som hon vänder sig mot, dels att ålderismbegreppet är en onödig amerikansk import och dels att det inte finns någon ålderism i Sverige. Därför är en politik som bygger på att så skulle vara fallet lika med att slåss mot väderkvarnar (se artikel »).

Vad gäller begreppet i sig är det av begränsat intresse var det ursprungligen myntades, och av vem, så länge det visar sig användbart. Den andra delen av BO:s argumentation är mer besynnerlig. Eftersom det inte skulle finnas någon ålderism i Sverige så är det onödigt att använda sig av begreppet. Som stöd används bland annat den Europabarometerstudie som jag genomförde 1993.

Det stämmer att Sverige jämförelsevis ligger mycket bra till. Men även om det skulle betyda att det inte fanns någon ålderism i Sverige, bara i andra länder, så skulle det ju inte göra begreppet mindre användbart – tvärtom.
 
Men nu är det knappast så att det inte skulle finnas någon ålderism i Sverige. Vad gäller just Europabarometern så bör man tänka på att det är en stor befolkningsgrupp det handlar om, det vill säga man bör hålla isär andel och antal.
  Visserligen är det till exempel bara fyra procent bland personer 60 år och äldre i Sverige som anser sig ha blivit behandlade som andra klassens medborgare av försäkringskassan (jämfört med 18 procent i genomsnitt i de dåvarande tolv EU-länderna), men den siffran motsvarar cirka 80 000 personer. Ett inte helt oansenligt antal.

Det område som främst brukar lyftas fram som exempel på förekomsten av ålderistiska tankegångar är arbetslivet. Då handlar det främst om medelålders personer som på grund av ålder tvingas sluta arbeta i förtid, och som har små möjligheter att få ett nytt arbete. Men även inom andra områden kan man finna exempel på fördomsfulla attityder, diskriminerande praxis och vedertagna vanor som bygger på en ålderistisk grund, som att sätta övre åldersgränser för vissa medicinska behandlingar, eller den motvilja mot att bli äldre som blir så tydlig hos dem som till varje pris försöker utplåna alla uttryck för åldrandet.

Och även om man inte, som BO skriver, sett något exempel i Sverige på protester mot ett äldreboende, som var det som fick Robert Butler att börja använda begreppet, så kan just institutionsboende tas som ytterligare ett exempel på ett område där ålderism kan frodas.

När en synonymordbok likställer pensionär med föredetting och understödstagare och föreslår att åldras är liktydigt med att bli senil, avtyna, vissna, ha sett sina bästa dagar, överleva sig själv, tackla av och att gubba till sig, då kan man tycka att vi har ett stycke kvar till ett samhälle utan ålderism.

BO har rätt i så motto att man emellanåt, i intervjuer och i andra sammanhang, kan få sig till livs tvärsäkra, generaliserande eländesbilder av inställningen till åldrande och äldre. Men sådana överdrifter är ju ingenting som ålderismbegreppet kan lastas för.
 
Visst kan man leva utan begreppet ålderism, men varför göra något svårare än det behöver vara.