Ingelsgården i det jämtländska samhället Lövvik är Sveriges första äldrekooperativa boende. Det kom till 1991 genom invånarnas påtryckningar om ett boende i den egna hembyn.

Ingelsgården ligger med vidsträckt utsikt över Tåsjön. I det rosa stjärnformiga envåningshuset bor sju personer som alla kommer från trakten.
  En av eldsjälarna bakom förverkligandet är Hervor Dahlén. Hon är idag ”bara” medlem. Mitt i verksamheten befinner sig istället undersköterskan Eva Blom.
 
Ingelsgården är så långt ifrån institution man kan komma. Det har medlemmarna sett till. Besökare brukar säga att det är som att komma hem till någon. Och besöken duggar tätt från Sverige och andra länder – till och med från Japan.
  – Vi har haft över tiotusen gäster under årens lopp, berättar Eva Blom.

Ingelsgården har för närvarande sju boende. I huset finns sex lägenheter och ett rum. Det senare var tänkt som en plats för utslussning till hemmet efter sjukhusvistelse.
  – En äldre kvinna skulle bo där tillfälligt men vägrade flytta. Hon bodde där i flera år tills hon dog. Nu har vi en man boende i rummet och han trivs också bra.

Alltid tid till prat
Det är fyra anställda, tre arbetar 75 procent, en halvtid. Personalen gör allt från matlagning och städning till fotvård och viss provtagning.
  – Vi sköter Ingelsgården som vi sköter våra familjer. Det är väldigt tight mellan boende och anställda. De blir som en farmor eller farfar för en. Och då är det förstås mycket jobbigt när någon går bort, säger Eva Blom.

De äter tillsammans och det finns alltid tid till prat.
  – Jag kan nog säga att vi aldrig har bråttom, jo så är det. Här går vi inte till överdrift när det exempelvis gäller städning. På så sätt hinner vi även med den sociala biten.

För en som alltid bott på landet ingår djuren i den hemlika miljön. Därför har huset en hönsgård och är självförsörjande på ägg, berättar Eva Blom.
  – De boende brukar följa med oss för att räkna in äggen. Vi har två katter med, jag tror det är viktigt att ha någon att bry sig om.

Hervor Dahlén berättar att personalen också utför hemtjänst ute i byn. Det är ingenting kooperativet tjänar speciellt mycket på men man vill ge servicen.
  – Och Strömsunds kommun sparar pengar, cirka 200 000 kronor i resekostnader per år. Den enda insats kommunen har här är nattpatrullen, för då är Ingelsgården obemannad.

De äldre är kvar i huset till livets slutskede. När detta inträffar löses detta vanligtvis med att personal eller anhöriga går in nattetid.

Engagera medlemmarna
Kooperativet består av 18 medlemmar: två av de anställda, fyra boende samt anhöriga och folk i byn. Stadgarna har nyss ändrats så att de som flyttar in måste bli medlemmar.
  – De boende deltar på mötena och kommer med synpunkter på allt från hyran till matsedeln. Deras vilja går först, säger Hervor Dahlén.

Alla medlemmar är inte aktiva, speciellt inte de anhöriga. Det tror Eva Blom beror på att de känner förtroende, och att de upplever boendet som tryggt. Det kan också bero på att många närstående som bor en bit ifrån stannar över på Ingelsgården när de hälsar på. Då får de uppleva verksamheten inifrån.
  – Vi måste ändå bli bättre på att engagera medlemmarna och tala om vad vi behöver hjälp med. En del tänker kanske att de inte behövs fast det gör de ju. Vi är till exempel i behov av att måla om huset, säger Eva Blom.

Ingelsgården blev verklighet tack vare fyra modiga kvinnor. Hervor Dahlén är en av dem.
  – Vi var på ett kvinnoseminarium och skulle rita en vision. Det blev ett äldrekollektiv. Bakgrunden är att två tredjedelar av befolkningen var över 65 år. Oron fanns att de så småningom skulle behöva flytta till Strömsund fem mil bort.

Det låg ett omodernt äldreboende på andra sidan sjön men dit var det kö. Byborna bildade en ideell förening för utveckling av byn. 1989 var det möte med kommunalrådet, socialchefen och en man från Kooperativ utveckling i Jämtland.
  – Vi ville att de skulle bygga ett boende men fick höra att de inte kunde engagera sig i en så liten by som Lövvik. Mannen från Kooperativ utveckling tyckte att vi istället skulle starta ett kooperativ.

Engagerad socialchef
Efter en tid ringde socialchefen och frågade hur långt de kommit.
  – Vi begrep ingenting, det fanns över huvud taget inga tankar kring detta. Kooperation det var ju Konsum och Folksam och sådant, säger Hervor Dahlén.

Socialchefen ville ha förnyelse och erbjöd sig att hjälpa till med all administration. 1991 bildades den ekonomiska föreningen. Men när det plötsligt handlade om pengar hoppade alla utom fyra familjer av. Och männen i dessa ville inte sitta på några möten. Hervor Dahlén:
  – Kvar blev jag och tre kvinnor till. Vi sa upp oss från våra jobb och började planera. Gruppen bestod av oss fyra samt socialchefen och Roland Malm från Kooperativ utveckling. Det tog ett år och sju månader för att få Ingelsgården klar. Det är rekord!

Stadgar skrevs, avtal med kommunen gjordes upp, tomt införskaffades och pengar för husbygget lånades, 4,3 miljoner. De fick stimulansbidrag och räntebidrag de första åren.
  – Men jag fattar fortfarande inte hur kommunen lät oss starta. Ingen hade utbildning i vård. Fast livserfarenheten fanns förstås, vi hade alla tagit hand om våra föräldrar.

Tvåtusen arbetstimmar
De lade ner tvåtusen egna arbetstimmar och fick pengar över från huskreditivet. Dessa är bra att ha då kommunens bidrag varierar.
  – Eftersom vi är ett litet boende så är vi sårbara för förändringar. Runt jul gick två bort och två förhållandevis friska flyttade in och då tappade vi bidrag, säger Eva Blom.

Tillsammans med kollegan Ingrid Eneroth tog hon över allt ansvar för fyra år sedan, hon sköter alla kontakter med kommunen. Biståndstimmar förändras hela tiden, löneavtalen med, så det gäller att ligga i och få kommunen att höja beloppen. Vidare är det ständigt ett pusslande med scheman och personal.

De är med i KFO (Kooperationens förhandlingsorganisation) vars främsta uppgift är att för medlemmarnas räkning teckna kollektivavtal med fackliga organisationer. Vidare får de stöd i sin roll som arbetsgivare.

Ingelsgården har blivit samhällets stolthet och Lövvik en by att tala om. Hervor Dahlén är stolt och har nu fått med sig alla.
  – De som var mest negativa när vi startade bor numera själva på Ingelsgården. Och jag vill absolut bo där när jag en gång behöver.