När jag skriver denna text tvingas jag till eftertanke och måste erkänna att jag inte alltid har varit hänsynsfull mot sexuellt aktiva vårdtagare. Lydia Renström skriver förbehållslöst om sina erfarenheter från äldreomsorgen.

I ett helt liv har de äldre skött sina kroppar. När de kommer till ett särskilt boende tar personalen över ansvaret. Vi klär på dem, ger dem mat och hjälper till med toalettbesök. Vi lägger om sår, smörjer med specialsalvor och droppar ögondroppar. Vi tvättar deras underliv.
 
Vissa har kateter. Det måste kännas märkligt att ha en slang in i de privata delarna! De äldres underliv har blivit personalens angelägenhet. De privata delarna är inte längre privata.
  Att vårdtagarna skulle vara sexuella känns ganska overkligt. Det talas ingenting om detta. När jag skriver denna text tvingas jag till eftertanke och jag erkänner att jag inte alltid har varit hänsynsfull mot vårdtagare som har varit sexuellt aktiva.

Jag minns speciellt en kvinna, vi kan kalla henne Alma. Jag brukade leda henne till handfatet om mornarna, innan hon tog i någon eller något. Det hände att jag suckade. Alma brukade ta av sig blöjan om natten och onanera. Hon vaknade i en pöl av kiss.

Handlade inte om tid
Jag har använt uttryck som ”hon har grävt sig”, ”hon har kliat sig”, eller ”han har dragit sig” om vårdtagare som onanerat. De gav mig ännu mer jobb – jag som redan var så stressad! Jag var tvungen att tvätta deras händer ännu noggrannare. Minuterna tickade.
  Nu i efterhand inser jag att det inte handlade om tid. Det handlade om att jag själv var obekväm med begreppet onani.

Behovet av närhet har vi med oss hela livet, det visade inte minst Alma. Vissa nätter klättrade hon över grinden och la sig i fästmannens säng. De sov tätt intill varandra. De var inte gifta men hade levt tillsammans i några år innan de kom till oss. Nu delade de rum.

En dag började vi att ställa deras sängar tillsammans. Alma slapp att klättra och kunde somna intill sin man. Hon blev lugnare till humöret. Vi tyckte nog att mannen också verkade nöjd, även om han aldrig ville prata om det.

Öppnare syn på sex
Inställningen till sex förändras i samhället. Nu pratas det och skrivs om sex på ett mer frigjort sätt än tidigare och det finns en öppnare syn på sex och olika sexuella läggningar. Förhoppningsvis kommer detta att visa sig på sjukhemmet så småningom.

Ett steg i denna riktning vore att placera ut upplysande böcker om äldres sexualitet på alla hem för äldre! Jag är övertygad om att sexualiteten aldrig försvinner, utan att den finns med oss tills vi dör.

Idealet vore att man såg de äldre som jämlikar. Inte som annorlunda än oss, som är aktiva och arbetar och kan reda oss själva. De är heller inga barn, som det behöver duttas med. De befinner sig i sina hem och de äger sina kroppar! De är vuxna människor som levt ett helt liv, och som borde bemötas med all respekt!

En vän berättade för mig om en kvinna i 75-års åldern. ”Elin”. En kvinnlig hemvårdare kom en dag till Elin med en ring på fingret. Elin frågade om kvinnan förlovat sig och i så fall vad den lycklige mannen hette. Hemvårdaren svarade då att den lyckliga inte var en man utan en kvinna.
  Då brast det för Elin. Tårarna rann och hon började att berätta om sin egen homosexualitet, för första gången i hela sitt liv. Hon hade aldrig vågat bejaka sina känslor, utan känt stor skam. Istället för att följa sitt hjärta hade hon gift sig med en man och fått flera barn med honom.

Vidsynt atmosfär
Under samtalet kände Elin att hemligheten, som under åren vuxit till en tung börda, lättade från hennes axlar. Hon kände fortfarande sorg för att hennes liv varit en lögn men hon kramade hemvårdaren och sa: 
  – Det är skönt för er unga som kan älska vem ni vill!

Dagens öppenhet kan medföra att tabun försvinner. I en vidsynt atmosfär vågar vi vara oss själva, unga såväl som gamla. Förhoppningsvis, i tidens anda, så kommer aldrig mer någon personal att tala nedlåtande om vårdtagare som är sexuellt aktiva.