Det är dags för lunch. Alla är samlade i köket, alla utom Edvard. Jag finner honom i hans rum, i fåtöljen vid fönstret. Utanför fönstret ser jag vaktmästaren klippa gräset. Det har doftat gräs på avdelningen hela förmiddagen.

Edvard har knäppt upp knapparna i sin gylf. I den ena handen håller han sin penis, den andra drar i kateterslangen. Jag rusar fram.
  – Du får inte dra i kateterslangen, Edvard!
  Han tittar upp mot mig. Ögonen har röda kanter.
  – Va? Jag fiskar lake!
  – Edvard, du kissar igenom den här slangen. Urinen går ned till den här påsen som du har här på benet.
  Jag för hans hand till urinpåsen, som buktar ut lite genom byxtyget. Edvard känner med handen. Lillfingret är krökt. På framsidan av handen syns bruna åldersfläckar.
  – Jaha…
  – Känner du?
  – Ja.
  – Om du drar i den här slangen så åker den ur urinblåsan och det kan göra ont! Då får sköterskan komma och sätta en ny!
  Han knäpper knapparna i byxgylfen och vi går mot köket.

Till lunch serveras panerad fisk, sås och potatis, till efterrätt vaniljglass. En boende ligger kvar på sitt rum. Marianne.

Hennes blick är fäst vid dörröppningen och på nästa person som ska komma in. Det råkar bli jag. När jag går in till henne börjar jag att röra mig långsammare. Det sker automatiskt.
  För Marianne har livet helt stannat av, mitt i livet. Hon har just fyllt 54. Sköterskan har varit här och satt på sondmatningen. Jag ska bara titta till.
  – Hej, säger jag.
  Hon blinkar med eftertryck. Hennes ögon följer mina rörelser. Jag ser att hon läser av minsta uttryck i mitt ansikte, minsta lilla gest.
  Hennes ögon är som djupa, blänkande skogssjöar.
  Hon ligger ihopkrupen.
  Hos Marianne finns ingen tid längre och inga fler rörelser än ögonblinkningar.
  Allt ser bra ut med sonden. Jag vill inte gå därifrån utan att först säga några uppmuntrande ord. Jag smeker hennes panna och säger:
  – Vad fin du är!
  Hennes ögon ler. Jag kramar hennes hand och går sedan mot dörren.
  Efter lunchen hjälper vi de boende till sängarna och en stunds vila.

Albin håller krampaktigt i handtagen på sin rollator. I rollatorns korg ligger en necessär med några snusburkar och blåa näsdukar.
  Han är klädd i en storrutig skjorta och jerseybyxor. Kläderna har hängt med ett tag. Han går långsamt med rollatorn. Tofflorna släpar. Han vet precis vart han ska. Han svänger mot sitt rum och går sakta in.
  När han har backat mot sängen behöver han min hjälp. Jag håller hans arm och bakom hans rygg, när han sätter sig på sängen. Sen blir allt stilla. Han väntar på att jag ska lyfta upp hans fötter i sängen.
  – Resten kan du göra själv, Albin, säger jag.
  Han tittar på mig under kepsbrättet.
  – Du, säger han, om du inte hjälper mig ska jag nita dig...
  Han håller fram sin knutna hand och rör den lite i luften.
  – Här är dödsslaget...

Han tittar på sin hand, sen tar han upp en näsduk ur fickan och torkar sin droppande näsa.
  – Men jag vet ju att du kan. Det är bra att träna också, säger jag.
  Han håller upp handen igen.
  – Du, jag har slaget här...
  – Kom igen! Dra upp dina ben!
  – Jag varnar dig...
  Jag suckar, böjer mig ned och lyfter upp hans ben, tar av tofflorna och ställer dem nedanför sängen.
  Sen går jag ut på altanen och drar några djupa andetag.

Vaktmästaren kommer förbi med en kratta. Han ler mot mig och säger något om vädret. Om solen som skiner och om regnet som väntas komma till kvällen.