Franska demografer påvisade på 1960-talet att äktenskapen numera varar i genomsnitt tre gånger längre än på 1700-talet, med en uppgång från cirka 15 till cirka 45 års varaktighet, innan döden skiljer parterna åt. Betänk innebörden, när vi begär att man skall hålla ut i sitt äktenskap så som man gjorde ”förr”. Att skilsmässorna ökat var kanske bara vad man kunde vänta sig?

Förklaringen till en äldre tids korta äktenskap är att människor gifte sig ganska sent i livsloppet, ofta med stor åldersskillnad makar emellan, och att många dog tidigt. För kvinnor i fruktsam ålder var det i Sverige som det tyvärr fortfarande är på andra håll i världen, att döden i barnsäng var en av de vanliga dödsorsakerna. Välfärden har påverkat de mest intima banden mellan människor – till det bättre, i detta fall.

Svenska äktenskap tillhör idag världens mest varaktiga och håller längre än i till exempel Japan, trots att livslängden där är högre och skilsmässofrekvensen fortfarande lägre. (Det kan nämnas att amerikanska äktenskap upplöses snabbare än de svenska.)
 
Äktenskapen håller allt längre
Men, hur är det om man beaktar skilsmässorna – håller äktenskapen då längre? Det är visserligen mänskligt sett absurt att räkna ut den genomsnittliga överlevnadstiden för alla äktenskap oavsett om det är döden som upplöser dem eller skilsmässan, men äktenskapen torde vara genomsnittligt längre även med detta avbräck.

Om vi begränsar oss till de äktenskap som upplöses av döden kan man med visst arbete räkna ut hur länge äktenskapen varat, bland annat hur många av de äktenskap som ingicks ett visst år som fanns kvar efter till exempel 50 år. Av de äktenskap som ingicks 50-54 år tidigare fanns således 1960 14 % kvar, år 2000 24 %. I absoluta tal ökade äktenskap som varat 50 år eller mer från 32 000 till 122 000 mellan 1960 och år 2000. Under 1950-talet följde familjelivet givna traditioner.

Familjebildning och giftermål var synonyma begrepp. Ungefär en tredjedel av 1950-talets äktenskap har varat i 50 år eller mer. Drygt 15 000 par årligen har firat guldbröllop under de senaste åren och så förblir det också under de närmaste åren.

Aldrig förr har så många svenskar varit gifta så länge med samma människa som idag. En del tidningar tar inte ens in silverbröllopspar på familjesidan; de skulle översvämmas av det som förr sågs som äktenskapets kröning och det fanns särskilt porslin för begivenheten. 
 
Samma tendens i ULF
Det kan nämnas att data i SCB:s så kallade ULF visar samma tendens: år 2002 hade gifta äldre varit så i genomsnitt i 43 år, 31 % kunde ha firat guldbröllop och 3 % hade varit gifta mer än 60 år (Socialstyrelsen 2004a). Mer ingående beräkningar på befolkningsstatistiken visas i tabellen nedan.


   Kvarvarande äktenskap efter varaktighet och år, 1960-2000.
                     Procent kvar av respektive
                     vigselårgång (absoluta tal)              Absoluta tal

Vi hävdar naturligtvis inte att alla statliga system bringar olycka eller att alla (överlevande) äktenskap är lyckliga, men de ökande skilsmässorna kan ju tolkas som att det ändå finns en viss valfrihet?

Som regel är den kvinnliga parten några år yngre än den manliga i äktenskap. Därutöver lever kvinnorna i genomsnitt fem år längre än männen. Det gör att kvinnor i genomsnitt överlever mannen med cirka 7 år.
 
Skilsmässorna slår igenom
Livet är dock inte så regelbundet som genomsnittet visar. Varje år blir drygt 20 000 äldre kvinnor änkor och cirka 10 000 män änklingar. De har som regel ett långt äktenskap bakom sig och vartannat äktenskap kan numera fira guldbröllop innan det upplöses på grund av dödsfall.
  Runt 1980 upplöste döden äktenskapen i genomsnitt efter cirka 40 år, idag efter cirka 49 år. Det är avsevärd ökning på historiskt kort tid. Man må betänka att medellivslängden samtidigt ökade med ”bara” fem år för män och tre och halvt år för kvinnor.

Det är inte bara guldbröllopen som ökat. Allt fler är gifta upp i hög ålder, men samtidigt har skilsmässorna börjat slå igenom även bland de äldre: år 2000 var 10 % av dem frånskilda och bland nyblivna ålderspensionärer (65) 17 %. År 2003 hade andelen ökat till 12 % respektive 18 %. Att allt fler är gifta beror på att de ogifta – tidigare bortåt en femtedel av de äldre – och änkor/änklingar blivit färre. Inte sedan början av 1700-talet har en lika hög andel av befolkningen etablerat en egen familj, även om det idag inte alltid sker i äktenskapets form.

Det är bara några decennier sedan de ogifta var ymnigt förekommande, med ungkarlar på landsbygden och fröknar i staden och på den tiden var samboförhållanden sällsynta. Dock var många av de ogifta inte ensamboende, utan levde inhyses hos arbetsgivare, med föräldrar, syskon eller andra. Att bo på egen hand har blivit möjligt för alla tack vare höjd levnadsstandard under senare år.

Av alla äldre var 46 % gifta 1950 och 51 % år 2000; i åldern 80+ var 20 % gifta år 1950, emot 31 % år 2000. Även bland ännu äldre har det skett en uppgång. Siffrorna var ytterligare något högre år 2003.


 Andel och antal gifta, efter ålder, 1950, 1975, 2000 och 2003    

Man kan jämföra med Finland, där äktenskapen nu varar i genomsnitt 46-47 år för männen. Medellivslängden stiger i Finland och de långvariga äktenskapen ökar ännu snabbare än hos oss: år 2001 fanns kvar intakt 21 % av de äktenskap som ingicks 50-54 år tidigare, emot endast 13 % tio år tidigare och ännu lägre tal än längre tillbaka (egna beräkningar på Väestö rakenne 2001. Väestö 2002:6, Tabell 26, respektive F.O.S. IV A:145, Tabell 4, 1982, Statistikcentralen, Helsingfors).
 
Även pensionärer är singlar
Tyvärr har vi inte uppgifter för andra länder; många har ofullkomlig folkbokföring, men ofta tycks boende enbart med partnern vara den föredragna livsformen bland äldre, man ser det nu öka även i Japan, Kina och andra asiatiska länder.

En demografisk restgrupp är de ogifta, det vill säga aldrig gifta, ibland kallade ”singlar”. Av massmedia får man ibland uppfattningen att Sverige är singlarnas rike. Singlarna beskrivs ofta som unga personer som lever sitt liv på krogen. Ibland menas med singlar de ogifta, ibland de ensamstående, men i varje fall ensamboende. Ungefär en tredjedel av alla enpersonshushåll finns emellertid bland ålderspensionärerna och den höga andelen enpersonshushåll i landet beror på att Sverige har en av de äldsta befolkningarna i världen.
 
Det glamorösa singellivet skildrat i pressen stämmer nog bara för en minoritet av dagens singlar. I sammanhanget skall det påpekas att man i media ofta förväxlar ensamhushåll med individer: trots att bortåt hälften av hushållen är enpersonshushåll är det 23 % av individerna som bor ensamma, vilket troligen numera är ett mindre permanent tillstånd än det var tidigare.

Den föränderliga familjen
Att vara ensamstående, det vill säga ogift, frånskild eller änka/änkling, behöver som bekant inte innebära att man saknar partner och det gäller även de äldre. Cirka 5 % är ”sambo”, något som blivit vanligare (Socialstyrelsen 2004a, b) och man kan gissa att ytterligare kanske 3 % är ”särbo”. För närvarande är fem procent av männen och tre procent av kvinnorna i åldersgruppen 75-84 år sambor. Än så länge är det i stort sett bara änkor/änklingar och frånskilda som är sambor bland de äldre.
  När åldersgrupper födda på 1940-talet når åldersintervallet 75-84 blir det också ett tillskott av sambor bland ogifta (aldrig gifta).

Giftas ansvar prövat
Omsorgspotentialen hos särbopartners är oviss och även de som är ”sambo” kan inte lagligen påtvingas större uppgifter i hushållet. Socialstyrelsens chefsjurist har av någon anledning nyligen utrett hur långt de giftas ansvar kan tänkas sträcka sig och där ingår nog hushållsarbete och enklare omsorg, men ren vård kan troligen inte lagligen påtvingas. I Sverige kan ansvar inte heller åläggas barnen (efter 1979), i motsats till vad som ofta är fallet på kontinenten.

Alla vet vad familjen är och hur den ser ut, men i verkligheten är den föränderlig. Familjer är och har alltid varit komplexa. I England och Finland är drygt en tiondel av gifta äldre omgifta, i Sverige är andelen exakt 10 %. I framtiden kommer antagligen kurvan för guldbröllop att plana ut eller till och med att vända nedåt, det kan inte bli hur många guldbröllop som helst. De förutsätter ju att man gifter sig och att man inte väntar för länge med den saken…
  Omgiftena blir allt vanligare och därmed kommer det så småningom att finnas färre äktenskap med lång varaktighet. I åldrarna 45-70 år är mer än 10 procent omgifta. Bland män är det vanligast med omgifte i åldrarna 59-60 år där 18 procent är omgifta. För kvinnorna är procenttalet något lägre, 16 procent, och det inträffar i åldern 55-59 år.

Omgifte inget nytt fenomen
Fenomenet omgifte är inte nytt, som man kan se i historisk demografi. En lättillgänglig källa är Elgenstiernas Adelns ättartavlor, om än socialt begränsad, där omgiftena ibland var så snabba att födslointervallen var nästan orubbade. I norska folkräkningen 1801 var det endast i 62 % av äldreäktenskapen (61+) som det var första gången för båda parter (Statistisk Sentralbyrå 1980, egna beräkningar).

Vad som är det civila samhällets och även statens grundvalar är en diskussion lika gammal som vår västerländska kultur och inte bara där. Platons bild av staten var att delarna, däribland familjen med bandet mellan makarna och föräldrar-barn, tjänar helheten. Totalitära regimer av olika kulörer har alla varit misstänksamma emot eller direkta motståndare till den ’borgerliga’ familjen, som man kan se på Engels’ angrepp eller i Erika Manns bok om spionage på anhöriga, indoktrinering i Hitlerjugend och BDM i Nazityskland etc.
 
Familjen består
Med en aristotelisk bild av familjen kan vi snarare se den som subversiv och historiskt konstant: politiska system kommer och går, men familjen består och försöker försvara sig emot eller använda sig av staten för egna syften alternativt ignorera den, som i Falladas bok om Pinnebergs. En ström av kinesiska böcker visar hur anhöriga ofta var de enda man kunde lita på när staten ville skapa den Nya Människan.

Relationen mellan familjen och staten håller på att bli viktig, igen. Förra gången var väl när den moderna familjepolitiken – begreppet brukas mest om yngre och småbarn – etablerades på 1930/40-talet, med till exempel barnbidragen.
  En viktig skillnad var om man såg det ’traditionellt’ eller såg till den sociala funktionen. Det var därför ett framsteg när Maja Stenmark med flera lyckades övertala dåvarande socialministern Gunnar Sträng att statsbidrag skulle kunna utgå även för hemhjälp till ensamstående kvinnor/mödrar. Det har ju alltid funnits en oro för att stöd till ensamma mödrar skulle befordra lösaktighet och familjens sönderfall.
  I Sverige fick alla mödrar barnbidrag från 1947, i Frankrike fanns redan före kriget, men gick till fadern och bara i fullständiga familjer. Ensamstående mödrar, och de var många, fick ingenting. Célie Brunius skrev den heta augustimånaden 1939 en bitsk artikel om detta i Vecko-Journalen och om hur franska familjefäder söp upp pengarna.

Två år senare var Frankrike ockuperat, familjeministern i husarrest och dr. Serge Huard ny familje- och hälsominister i Pétains femte Vichyregering. I en intervju pekade han på att Frankrike var på väg att krympa och förgubbas: alla borde ha minst tre barn! Det var stats- och familjepolitik, med explicit hänvisning till Platon (Toute la vie no. 12, 1941). De franska aluminiummynten fick en ny slogan under kriget: famille, travail, patrie.

På kontinenten är äldreomsorg ofta endera en ersättning för familjen eller utformad som ett ekonomiskt stöd till de anhöriga. Där är äldreomsorg också familjepolitik.

Fler gamla har en partner
Det är möjligt att frågor om vården av de äldre snart kommer att stå i fokus för en familjepolitisk debatt även i vårt land. Partnern och barnen som samhällets grundval framträder allt tydligare i äldreomsorgen och mycket tyder på att ”tillgången” på anhöriga faktiskt ökar framledes, vilket är en historisk trend, som David Gaunt påvisat för svenskt vidkommande. De anhörigas villkor vet vi alltför litet om, men fler gamla har barn och fler kommer troligen att ha en partner. Dystra prognoser från början av 1980-talet om allt fler ensamboende och barnlösa gamla har kommit på skam.
  Nya undersökningar visar att de äldre av flera skäl använder allt mindre offentlig omsorg och att de får alltmer hjälp av sina anhöriga, främst partner och barn (Socialstyrelsen 2004a, b).

Vi har försökt att kort beskriva förändringar som är osynliga för oss som simmar i folkhavet, men som får väldiga återverkningar på sikt. De gamla guldbröllopspar som intervjuades i ett radioprogram midsommaren 2003 sade att de inte gjort något särskilt för att leva ihop så länge.
  Vi är inbyggda i sociala nät och saker som vi inte har kontroll över eller ens ser, får konsekvenser: vilken familj vi råkade födas in i, om vi blev gifta och med vem och vem som överlever och om partnern kunde ge hjälp, om man råkade få barn och var dessa råkar bo, hur den offentliga omsorgen råkar vara beskaffad där man bor etc. (Wenger & Shahtamasebi 1991). Omsorgsforskningen visar att detta sätter tydliga spår i vem som använder offentlig hjälp och hur.

Men, hur blir det i framtiden? Hur länge man varit gift är kanske inte så viktigt. Av större betydelse är troligen om man lever i parförhållande eller inte. Vi har gjort en grov kalkyl över den framtida civilståndfördelningen bland äldre, baserade på observerade mönster de senaste 15 åren. Den visar att antalet gifta ökar snabbare än de ej gifta. (Avser åldersgruppen 75+ därför att det ökande samboendet bland de yngre annars “stör” beräkningarna alltför mycket.)

Goda nyheter
Samtidigt innebär det en underskattning av tillgången på partners eftersom vi inte tagit hänsyn till att samboförhållanden blir vanligare bland äldre. Under överskådlig tid kommer antalet och andelen gifta äldre att fortsätta öka, en tendens man för övrigt iakttagit även i några andra länder.
  Detta är väl ur varje tänkbar aspekt goda nyheter och ur en snävare synvinkel också en god sak, nämligen om man betänker välfärdsstatens svårigheter att erbjuda omsorgstjänster i samma utsträckning som tidigare.

Fotnot: mer fullständiga teknisk redovisning med diagram över äktenskapens medianöverlevnad och prognos för framtida civilståndsutveckling kan erhållas från författarna.

Referenser:
Socialstyrelsen 2004a, Äldres levnadsförhållanden 1988-2002. Hälsa, funktionsförmåga och vård- och omsorgsmönster.
(www.socialstyrelsen.se)

Socialstyrelsen 2004b, Framtidens anhörigomsorg. Kommer de anhöriga att vilja, kunna, orka ställa upp för äldre i framtiden?  
(www.socialstyrelsen.se) 

Statistisk Sentralbyrå 1980, Folketeljinga 1801 Ny Bearbeiding.
Oslo.

Wenger, Clare & Shahtamasebi, Said 1991, Survivors: Support Network Variation and Sources of Help in Rural Communities.
Journal of Cross-Cultural Gerontology, 6, 1, 41-82.