Den som letar efter den enda rätta modellen har inget att hämta i Anna Whitakers avhandling. Här framstår vården snarare som många unika situationer. Och de anhöriga som värdighetens väktare.

Syftet med Anna Whitakers avhandling har varit att beskriva och analysera åldrandets och döendets villkor för de gamla som under livets sista tid bor och vårdas på sjukhem och för deras anhöriga.
  Anna Whitaker genomförde studien på en sjukhemsavdelning med 30 gamla i Stockholms län. Genom deltagande observation under cirka 200 timmar, utspridda över ett halvår 2001, fick hon god inblick i vardagsliv och stämningar på avdelningen.
  Hon samtalade med de gamla och gjorde dessutom halvstrukturerade intervjuer med 18 anhöriga och med personal.

Väntan var ett genomgående tema och många gamla tyckte att dagarna var långa och tråkiga. Andra fann istället lugn och ro i att tiden nästan stod stilla. De var nöjda med att bara vara och att få vara ifred.

Anhöriga fruktade inte döden mest utan den gamlas kroppsliga förfall, förluster och funktionshinder. Något som förstärktes av den slitna och kantstötta fysiska miljön.

Värdighetens väktare
Anna Whitaker framhåller att de anhöriga på olika sätt är värdighetens väktare för sina gamla. Hon hänvisar till ett resonemang om värdighet av professor Lennart Nordenfelt i Linköping. Han talar bland annat om den personliga identitetens värdighet. Den kan både kränkas och berövas oss vid åldrande och sjukdom.

Anna Whitaker menar att anhöriga försöker försvara och upprätthålla denna värdighet. Vid disputationen fick hon kritik av opponenten, professor Britt Slagsvold från Nova i Oslo, för att enbart hänvisa till teori kring detta. Hon ansåg att det varit befogat att anknyta till studien och diskutera vad olika anhöriga menade med värdighet.
  Anna Whitaker erkänner att hon också fått kritik från kolleger som hävdat att hon varit alltför idealistisk i sina tolkningar.

I vilket fall hade det varit intressant med ett motsvarande resonemang om anhöriga som valt att avsluta kontakten innan den gamla dött. De orkade inte eller fann det inte meningsfullt att fortsätta. Dem kan man väl knappast kalla värdighetens väktare?

Ändå är det inte försöken till sammanfattande teoretisering som är det mest intressanta i hennes doktorsavhandling. Det är istället den detaljerade och tålmodiga beskrivningen av livet på en sjukhemsavdelning dit de gamla kommit för att dö, men där döden ändå sällan omnämns.

Många unika situationer
Det är de många citaten från samtalen med de gamla och intervjuerna med de anhöriga som ger vardagsbilder, tankar och berörande upplevelser. Något man önskar att all personal i motsvarande arbetssituation fick läsa.
 
Det som avhandlingsarbetet egentligen visar är hur sammansatt situationen är. Hur olika anhöriga tänker, hur skilda synsätt gamla har.
  Istället för den enda rätta modellen är varje situation individuell. Döden på ett sjukhem är en mycket vanlig händelse, men den är unik i varje enskilt fall. Ens far, mor, faster eller vän dör bara en gång och varje relation är speciell.

Inställningen till närvaro i dödsögonblicket är till exempel helt olika:
  ”Jag har sagt att de måste ringa om något händer, när som helst, för jag vill vara hos henne när slutet närmar sig...”
  En annan säger: ”...jag skulle föredra att han somnade in och att jag bara fick ett samtal...”

Olika människor passar olika bra ihop och så är det på sjukhemsavdelningen också. Anhöriga kan bli bemötta på varierande sätt. En kvinna berättar:
  ”När det är något då går jag ut i korridoren och då pekar de (vårdpersonalen) alltid, 'prata med hon där på expeditionen' ...jag tycker de sitter därinne och ser så upptagna ut, inte vill man gå in där heller".

Undviker recept
En annan kvinna är mycket nöjd med sin fars kontaktperson:
  ”Det har varit väldigt bra, enormt bra möten vi haft, jag tycker det är en väldigt avspänd atmosfär.” 
 
Så vad kan personalen göra för att förbättra kontakten med de anhöriga? Anna Whitaker vill helst undvika att ge något recept för hur situationen kan förbättras:
  – Jag tror inte det behövs så mycket nya resurser eller någon specifik modell. Det är medvetenheten om att anhöriga är en del av de gamla som måste öka.
  Personalen behöver tala om det i sina arbetsgrupper och det kan tas upp i den vårdplanering man redan har. Då behöver det inte bli en katastrof om kontaktpersonen byts ut.

Även knäpp personal
”Ja, men det finns anhöriga som är så knäppa” får hon höra när hon träffar personal och talar om sin studie. Då brukar hon svara att många anhöriga också tycker att det finns personal som är knäpp. Att mötas och kommunicera är inte alltid smärtfritt konstaterar hon.

I sin studie berör hon helt kort också temat autonomi och beroende. Det hägrande målet idag är att klara sig själv så länge det bara går och önskan att det sedan ska ta slut fort. Hon anser att det är alldeles för stark betoning på oberoende och självbestämmande i den palliativa vården.
  – Om man har som enda livsvärde att vara autonom och ser beroendet som ett nederlag eller misslyckande då måste det vara svårt att bli gammal. De som kunde acceptera sin skröplighet kunde också tillåta sin vardag att vila i andras händer. De var omgivna av trygghet och vågade ta emot hjälpen.

Gränsland som berörde
Hon beskriver upplevelser från sjukhemmet som ett ”gränsland som berörde mig djupt”. Hon satt till exempel i ett rum med tre gamla kvinnor som låg i sina sängar och ”flöt omkring i ett läge mellan medvetande/icke medvetande”.
  – Att komma i närkontakt med dessa gamlas vardag gav mig otroligt mycket. Det är märkvärdigt att bli gammal och att dö. Det borde få den uppmärksamhet det förtjänar, säger Anna Whitaker, som nu fortsätter forska på Tema Äldre och Åldrande inom Linköpings universitet vid Campus Norrköping.

Anna Whitakers avhandling heter Livets sista boning. Anhörigskap, åldrande och död på sjukhem.
Institutionen för socialt arbete, Socialhögskolan, Stockholms universitet (2004).