Särborelationen kan erbjuda äldre män och kvinnor både emotionellt stöd och intim närhet utan att de behöver ge upp sitt eget liv. Ofta är det kvinnorna som tar initiativ till sådana förhållanden, skriver doktorand Sofie Ghazanfareeon Karlsson.

I många forskningssammanhang framstår äldre personer som opåverkade av de senaste decenniernas betydande förändringar av familjeliv och samliv. Men att uteslutande studera äldres nära relationer med utgångspunkt från det livslånga äktenskapet framstår som allt mer problematiskt.

Visserligen medför den ökade livslängden att många makar tillbringar allt längre tid i varandras sällskap, men mot denna växande kontinuitet står samtidigt tendenser till diskontinuitet: allt fler äldre är skilda och nya former för nära relationer växer fram också bland äldre.

Valet för dagens skilda äldre, men naturligtvis också för änkor och änklingar, står inte längre mellan att antingen gifta om sig, och dela ett gemensamt hem med en ny partner, eller att avstå från intimitet.
  Särboende – där partnerna trots att de ingår i en varaktig intim relation behåller var sina hem – representerar en i Sverige och en del andra västeuropeiska länder allt mera accepterad valmöjlighet.

Intressanta könsskillnader
Temat för min kommande doktorsavhandling är just äldres särboende. Med hjälp av enkätdata och intervjuer försöker jag belysa flera hittills obesvarade frågor.
  Varför väljer äldre att leva som särboende? Vilka skillnader finns mellan mäns och kvinnors motiv? Hur ser deras relationer ut till vardags och vad innebär denna intimitetsform för omsorgs- och serviceinsatser?

Särboende är en relativt ny samlevnadsform. Det är det separerade boendet, särbo, som kännetecknar samlevnadsformen. De begränsade internationella studier som gjorts kring intimitetsmönster bland äldre pekar på intressanta könsskillnader.
  Kvinnor är mer inriktade på att hitta nya, mindre bindande samlevnadsrelationer medan män i högre grad strävar efter att upprätta konventionella äktenskap.
  Detta tycks i stor utsträckning handla om att, för kvinnornas del, undvika risker om snedfördelade omsorgs- och serviceansvar som i äktenskap eller samboende lättare skulle kunna uppstå.

Friare roller
Trots detta är dessa kvinnor inte ointresserade av intima förhållanden. Men i en samlevnadsform utan upparbetade regler och schabloner för samlevnaden kan regler och roller för relationen konstrueras mer fritt.

I mina studier, av äldres särboende, försöker jag bland annat fånga dessa regler och roller, det vill säga undersöka hur särboende organiserar sina liv tillsammans, hur åtaganden definieras och vilka motiven är för att leva ”åtskilt tillsammans”.

Det finns naturligtvis inget register över personer som lever som särbo. Det handlar om en så kallad dold population och dess exakta storlek är därmed okänd. Genom annonsering i dagspressen kom så småningom 116 personer – 19 par och 78 ”ensamma” särbos – att besvara en omfattande enkät. Samtliga respondenter levde i heterosexuella särborelationer.

Majoriteten tillhör den så kallade yngre äldre gruppen, den yngsta är 60 år och den äldsta är 90 år. 57 procent är kvinnor. Närmare hälften är skilda och ungefär hälften är änkor/änklingar, en liten andel aldrig gifta eller sammanboende samt fortfarande gifta med sin särbopartner. 91 procent har egna barn och 84 procent har barnbarn.

Håller kontakt varje dag
Avstånden mellan partnerna kan variera mellan att man bor i samma trappuppgång till att man bor 45 mil ifrån varandra. Man håller kontakt med varandra så gott som varje dag via telefon men variationerna i hur man faktiskt träffas är stora. Relationerna har varat mellan 1-28 år med ett snitt på 6 år.

Man kan trots dessa variationer se mönster för såväl motiven att leva som särbo som i regler för relationen. Gruppen är inte representativ för den äldre svenska befolkningen i stort när det gäller utbildnings- och hälsostatus. De har en väsentligt högre utbildningsnivå samt en något bättre uttalad egen hälsa.

Många äldre tvingas mot sin vilja att leva i två separata hem, till exempel vid den enes behov av institutionsboende. Personer som lever som särboende väljer att leva åtskilt av egen vilja. Trots detta visar sig inte särborelationen vara mindre intim eller mindre emotionell än andra samlevnadsrelationer.
  Mina data pekar på att personerna i studien upplever sina relationer som djupt intima, det vill säga de representerar ömsesidig tillit, förståelse och förtroende.

Utesluter ekonomiska skäl
”Jag känner att jag som äldre har ett behov av en relation som kan ge mig närhet...min partner är ett stöd för mig och jag tror han känner likadant”, säger Karin 75 år i en av mina intervjuer.
  Svaren från enkäten pekar emellertid på betydelsefulla könsskillnader. Kvinnorna ger starkare och entydigare svar om motiven till att ingå i särborelationer. Både män och kvinnor utesluter ekonomiska skäl såväl som olyckliga erfarenheter från tidigare relationer som motiv.
  Däremot anger signifikant fler kvinnor än män svårigheter att anpassa sig till en partners vanor och ovanor på äldre dar och på olika praktiska hinder för att leva tillsammans, till exempel att en är rökare eller har dåliga mat- och städvanor.

Ännu starkare är skillnaderna när det gäller betydelsen att ha ett eget hem samt att slippa åtaganden som lätt uppstår inom ett äktenskap eller genom ett samboende. Båda dessa motiv handlar om autonomi.

Mina studier av äldres särboende i Sverige visar att det framförallt är kvinnor som initierar denna relationstyp. De vill upprätthålla en intim relation, det vill säga ett förhållande mellan två människor karakteriserat av i första hand emotionell närhet och öppenhet, men samtidigt ha tid för ett eget liv.
 
Det egna hemmet utgör en central resurs för sådana oberoendesträvanden. De särboende kvinnorna förknippar ett gemensamt hem med förpliktelser och ansvar snarare än vila och personlig frihet, utifrån erfarenheter kring innebörder av hem i tidigare relationer.
  Idag använder dessa kvinnor sin bostad som en resurs för att sätta gränser för de krav som ett gemensamt hem medför samt en gräns mot de, som tidigare hem förknippats med, traditionella sociala könsrelationer.

Både intimitet och autonomi
I jämförelse med äktenskap ger särboendet speciella förutsättningar för att kombinera autonomi och intimitet. Att leva tillsammans under samma tak eller att som särboende ”leva åtskilt” tillsammans ger upphov till helt olika grundnivåer för den ömsesidiga koordineringen av tid.

Den fjärde och sista studien i avhandlingen kommer att fokusera just på kvinnors livserfarenheter av frihet och ansvar i olika relationsformer.
  Äldres särborelationer saknar inte ömsesidiga åtaganden men de handlar i första hand om utbyte av emotionellt stöd. I en framtida situation av omsorgsbehov kan åtagandenas innehåll inom relationen förändras. Just omsorgen i särborelationen är föremål för en pågående studie.

Särborelationen är, i en jämförelse med exempelvis äktenskap, en relation med färre uttalade band och därmed färre yttre åtaganden men är istället en relation där både intimitet och personlig frihet kan få större spelutrymme.


Referenser:
Borell, K. & Ghazanfareeon Karlsson, S. 2003. Reconceptualizing Intimacy and Ageing. Living Apart Together.
In: S. Arber, K. Davidson & J. Ginn (red.), Gender and Ageing: Changing Roles and Relationships.
Buckingham: Open University Press.

Ghazanfareeon Karlsson, S. & Borell, K. 2002. Intimacy and Autonomy, Gender and Ageing. Living Apart Together.
Ageing International, 27(4): 11-26.

Ghazanfareeon Karlsson, S. & Borell, K. Kommande. Boundary Making in Everyday Life.
Accepterad för publicering i Journal of Ageing Studies.

Lopata, H. Z. 1996. Current Widowhood: Myths and Realities.
Thousand Oaks: Sage.