Att äldre människor som publik ser yngre på scen är en självklarhet för många. Vad händer om vi skiftar perspektiv? Det frågade sig koreografen Efva Lilja, som tidigare arbetat mycket med unga.

Som konstnärlig ledare för dansensemblen E.L.D. och professor i koreografi vid Danshögskolan hade Efva Lilja möjlighet att starta forskningsprojektet ”Rörelsen som kroppens minne”. Tidigare hade hon utforskat vad hon kallar rörelsens språklighet, det vill säga vad det är som kommunicerar i rörelse. Nu ville hon utveckla detta i relation till ålder.

”Med ögat mitt i pannan” är den första dansföreställningen i projektet. Premiären i mars 2004 presenterades som ”en föreställning om kärlek – och det där att bli gammal…”
  Den är skapad med och för dansarna Jan Abramson, 67 år, och Kari Sylwan, 64 år (även rektor för Danshögskolan).

Dansen tar 30 minuter och består av tre delar. Kari Sylwan dansar ensam i den första delen och Jan Abramson i den andra. I den sista delen förenas de. Originalmusiken är skapad av tonsättaren Tommy Zwedberg.

Känslorna åldras aldrig
Efter premiären skrev Anna Ångström, Svenska Dagbladet:
  ”Närheten viskar, skör och skiftande i ett rum som håller andan. Dansarna har en omsorgsfullhet i varje ögonblick. /…/ visar att känslorna aldrig åldras. Vi söker ständigt oss själva genom den andre.”

Susanne Osten, Kulturnytt i radions P1, ansåg: ”Föreställningen tar man till sitt hjärta. Den är otroligt berörande. /…/ Vi är ju inte vana att se gamla kroppar exponeras. Här får vi se hud och ben och blåa ådror. /…/ Bra för unga som inte brukar se gamla!”

  – Mitt intresse utgick inte från åldrandet i sig, utan från mina tankar kring hur vår förmåga att kommunicera genom det ordlösa utvecklas och förändras med åldern, säger Efva Lilja.
  Allt vi är med om i livet lagras i våra kroppar. Det påverkar hur vi rör oss, hur vår personlighet tar sig uttryck. Våra rörelser återspeglar det som varit.

Det är uppenbart att det mesta som produceras inom scenkonsten utgår från den unga människans idévärld och behov. Hur blir det om vi vänder på perspektivet?
  Föreställningen har visats för elever i klass sex i grundskolan. De har sedan fått skriva ner sina tankar. ”En fett sjuk föreställning med två kåta pensionärer” skrev en pojke och en annan tyckte att det ”inte (var) så smakligt att se två gamla människor erotiskt…”
  Flickorna var mer positiva. En tyckte att dansarna ”skulle ha första pris”. ”Föreställningen gjorde så man verkligen fick använda både sin tanke och sin fantasi”, skrev en annan.

”Med ögat mitt i pannan” har också uppförts vid en sammankomst för 450 pensionärer i Växjö.

Kvinnorna mer på alerten
Delar av dansen visades vid en Öppen måndag på E.L.D. under våren. Under sådana återkommande kvällar vill Efva Lilja visa och diskutera processen kring koreografins framväxt.
  Vid föreställningens början är Jan Abramson klädd i kavaj, skjorta och byxor. Under solodansen tar han efterhand av sig och dansar i bara kalsongerna (av rejäl boxertyp).

Han berättar om erfarenheterna från Växjö:
  – När jag började klä av mig blev männen väldigt intresserade av sina fötter och av att plocka med sina väskor. Men kvinnorna var på alerten. De som satt långt bak reste sig upp och stod och stödde sig.
  Kvinnorna relaterade till föreställningen känslomässigt. Männen frågade om konditionen och liknande: ”Måste du träna mycket för att orka göra det där?” 

Ny koreografi våren 2005
Långsiktigt är Efva Liljas syfte att motverka ålderism och att utveckla danskonstens uttryck till att omfatta äldre som både medverkande och publik.
  I projektet har hon knutit till sig en referensgrupp med forskare, dansare, tonsättare, bildkonstnär och dokumentärfilmare.
  Hon går vidare med workshops med äldre. En ny koreografi med äldre dansare kommer att visas på Kulturhuset i Stockholm under våren 2005. Projektet som avslutas 2006 ska också resultera i en bok och en dokumentärfilm.