Den geniale fysikern Stephen Hawking har i sommar blivit rubrikernas man genom att ifrågasätta sin egen teori om de svarta hålen i universum. Tidigare har han hävdat att allting, inklusive information, sugs in i de svarta hålen och försvinner. Nu menar han att det inte behöver vara så. Informationen finns ändå kvar, och han ger därmed de fysiker rätt som inte var lika beredda att rubba på fysikens grundvalar som han själv.

Trösterikt för fysiker, måhända. Men de svarta hålen är också en suggestiv och skrämmande bild. Kunskap och information sugs ner i bottenlösa brunnar för att aldrig – eller endast med stor svårighet – kunna hämtas upp igen. Det är säkert många i min egen ålder (65+) som tänker så här: vad händer med all den goda kunskap och värdefulla information som vi själva har haft tillgång till. Vi har undrat om nya generationer verkligen behöver ”uppfinna hjulet” igen? Måste de göra om alla våra misstag? ”When shall they ever learn?” sjunger Pete Seeger på en skiva från 1960-talet.

Det finns en slitstark kunskap om hårda fakta, som mänskligheten under århundraden har samlat på sig. Det finns inget skäl att varje generation skulle uppfinna hjulet, hitta på multiplikationstabellen eller på nytt konstruera det periodiska systemet, datorn eller den genetiska koden. Inom sådana kunskapsfält kan en generation dra full nytta av vad som tidigare iakttagits. Den store Newton erkände ”Jag skulle inte ha sett så långt som jag gjort om jag inte stått på jättarnas axlar”. 
  Det finns givetvis problem. Stora ansträngningar måste till exempel göras för att bevara levande gener, särskilt från arter som snart är utrotade. Men i princip kan sådan kunskap samlas och byggas på, och det finns ett imponerande system av böcker, lärosäten, bibliotek och databaser för att göra just detta.

Ganska annorlunda förhåller det sig med kunskaper om samhället och människan. Filosoferna har sökt benämna den goda kunskapen: Bertrand Russell kallar den ”visdom” medan Georg Henrik von Wright använder ordet ”förnuftig” och ibland ”vettig” (eng. reasonable). Kan kunskaper om klokhet förmedlas från generation till generation?
 
Det skulle vara bra om det oförnuft och den fördumning som hör samman med krig kunde bli allt tydligare med tiden. Det vore utmärkt om varje generation kunde bli allt skickligare på att känna igen och motverka maktmissbruk och förtryck. Vi skulle alla ha glädje av att de ordningar som olika samhällen skapat för att stödja sina svagare medlemmar kunde utvecklas från sämre till bättre – lika övertygande som brobyggen eller bilmotorer.

Så är det tyvärr inte. Visdom och förnuft i samhället är inte lika kumulativa som den tekniska och naturvetenskapliga kunskapen. ”Utvecklingen” går både framåt och bakåt. Vi måste kämpa för den. Den nyligen avlidne samhällsvetarprofessorn Torsten Hägerstrand (en av de verkligt stora gestalterna inom svensk forskning) pläderade energiskt för kunskapsvård. På samma sätt som vi behöver ta hand om åldriga hus och traditionella landskap behöver vi vårda, restaurera och lyfta in äldre kunskap i våra liv och samhällen. Nyheter och ”innovation” är inte det enda som är viktigt i vetenskap, journalistik och vardagsliv.

Vi som varit med ett tag och kan överblicka lite längre perioder bör – utan nostalgi, övermod eller efterklokhet – bidra till kunskapsvården. Allt var inte bättre förr, men ibland var det faktiskt det. Då får man – som Gunnar Myrdal i sin sista bok ”Hur styrs landet?” – ställa motfrågan ”hur skulle jag kunna hjälpa detta?”. Många goda initiativ och värdefulla erfarenheter faller i glömska eller sopas bort av opportunismens eller ekonomismens hårda kvastförare. Det behöver vi inte acceptera.

Men det finns ett tredje slag av kunskap, inför vilken vår lust att undervisa och upplysa de yngre måste göra halt. Vad kan vi lära oss av Romeo och Julia: de älskande som krossas mellan sociala strukturer? Eller av Karin Boye som påstår att vägen är resans mål? Eller av Paulus, som vet att ”det onda som jag inte vill det gör jag, men det goda som jag vill det gör jag inte”?
  Det finns kunskaper som varje generation och varje människa måste tillägna sig själv. Kulturarvet kan ge konturer åt vad som är svårt och underbart här i livet. Ibland kan vi stötta eller trösta. Men kunskapen om livets mest avgörande frågor kan inte övertas från någon annan. Livet måste levas framlänges.

Det smärtar att se unga människor göra samma misstag som vi, och hundratals generationer före oss. Men sådant är livet. Den amerikanske teologen Reinhold Niebuhr visste detta och formulerade sig så här:

Gud giv mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra...
mod att förändra det jag kan...
och förstånd att inse skillnaden.