I ett par artiklar här i Äldre i Centrum försöker Birgitta Odén (BO) föra i bevis att det inte finns några empiriska belägg för någon ålderism. Kanske reagerar Birgitta Odén mot tendenser till eländesbeskrivningar i ”Äldrepolitik för framtiden” och framkastar istället den extrema frågan: ”är ålderdomen i Sverige en tragedi?”.  Ingen forskare har i modern tid såvitt vi vet försökt påstå det.
 
När jämförelser med andra EU-länder utfaller till de nordiska ländernas fördel verkar BO ta detta som belägg för att någon ålderism inte finns hos oss. Men, att det är sämre på andra håll betyder inte automatiskt att allt är väl hos oss, vilket förstås ändå inte får tillåta oss att hemfalla till något eländesperspektiv. Verkligheten är inte svartvit.

Som jag tidigare visat i en rad studier, finns det en hel del stereotypa uppfattningar om äldre. Det är dock inte några systematiskt negativa attityder det handlar om. Parallellt med positiva känslomässiga attityder till äldre finns underskattande uppfattningar om äldres faktiska förhållanden och tendenser till hinder för ett normalt medborgarliv. Det är således dubbla diskurser den svenska ålderismen handlar om.

När jag år 1982 ställde en rad kunskapsfrågor till svenska folket om äldres förhållanden trodde till exempel 70 procent av de tillfrågade att hälften av pensionärerna hade nedsatt hörsel, vilket alltså är felaktigt. Inte mindre än 74 procent missade att mer än en tredjedel av alla ålderspensionärer bodde i småhus (det gör mer än 50 procent). När SOM-institutet år 2001/02 ställde dessa frågor på nytt var motsvarande andelar felaktiga svar 58 procent respektive 61 procent, det vill säga okunskapen var mindre, men för den skull inte borta.

År 1982 var det 61 procent av svenskarna som tyckte att ingen i riksdagen borde få vara äldre än 65 år. År 2001/02 var det enligt SOM-institutets undersökning 29 procent som tyckte att detta var ett ganska bra eller mycket bra förslag.
  Siffrorna kan inte jämföras direkt, eftersom undersökningen från år 1982 endast tillät instämmande eller avståndstagande, medan undersökningen från år 2001/02 hade fem svarsalternativ som sedan trikotomiserades: Ganska eller mycket bra förslag (29 procent), varken eller (23 procent), ganska eller mycket dåligt förslag (48 procent).

Även om andelen som tycker att ingen riksdagsledamot borde får vara äldre än 65 år har minskat sedan år 1982, borde nog ändå de 29 procent som tycker detta vara ett ganska bra eller mycket bra förslag stämma till eftertanke.

Redan för drygt 20 år sedan hade jag funderingar kring uppkomsten till detta och till de ofta negativt underskattande stereotyperna. I den lärobok som Odén citerar beskrivs olika möjliga förklaringar till stereotyperna – allt ifrån tidningars förkärlek för eländesbeskrivningar till Harald Ofstads tankar om vårt förakt för svaghet:
  ”En utmanande och tänkvärd förklaring till våra eländesmyter om äldre är att det i själva verket är de grundläggande värdemönstren i samhället som bestämmer vårt sätt att uppfatta inte bara de äldre utan också oss själva”.
 
I den första av Odéns artiklar blir dock detta till det enkla och lösryckta att Tornstam med ”diskutabla belägg” förklarar stereotyperna om äldre som ett dolt förakt för svaghet i ett prestationsinriktat samhälle.

Att det ändå kanske finns något samhällsberoende i sättet att uppfatta, känna inför, och handla gentemot äldre, illustreras av en artikel i Upsala Nya Tidning i juni år 2004. Journalisten Lotta Frithiof drar paralleller mellan den uttryckta (ålderistiska) åsikten vid ett bordssamtal för flera år sedan och kommunens aktuella framtidsplan för äldreomsorgen:
  ”Pensionärer borde inte få gå och handla efter klockan fem. Och jag förstår inte vad de har på posten att göra samtidigt som alla andra?”
  Vi som sitter närmast vid middagsbordet tittar en smula undrande på vår släkting. Någon skrattar till. Har hon blivit galen, en förbudsivrare som vill att gamla människor inte ska få röra sig fritt ute? Eller säger hon det som vi andra bara törs tänka men inte uttalar av rädsla att framstå som politiskt inkorrekta.

Flera år senare dyker ungefär samma formulering upp igen inför mina ögon. Det är i Uppsala kommuns framtidsplan, Senior i Uppsala – nu och fram till 2030:
  ”Kollektivtrafik, lunchrestauranger och affärer kan få en jämnare kundtillströmning över dagen om de ger seniorer rabatter vid tider då kundunderlaget normalt är låg”.

Något måste ha hänt. En åsikt som för några år sedan framstod som snudd på pervers verkar ha blivit rumsren.
  Det journalisten menar har hänt, är det överdrivna förutspåendet av den ödeläggande demografiska bomben, som indirekt utmålar den ökande andelen äldre som orsaken till stora kommande samhällsproblem. En eländesprofetia som således bidragit till att legitimera det förmyndaraktiga sättet att försöka disciplinera ”seniorerna”. Vad skall vi kalla detta – kanske ålderism?


Birgitta Odéns artiklar om Senior 2005:
Fjärde åldern döljs när ålderstrappan rivs »
Empiriska belägg för ålderism saknas »