Samverkan kan inte kommenderas fram. Det måste finnas en gemensam känsla för målen och ett gemensamt förhållningssätt att hjälpa varandra, att göra helheten bra för brukarna. Det skriver geriatriker Göran Selander som har lång erfarenhet av team- och nätverksarbete.

Samverkan tillhör den uppsättning honnörsord som just nu är ”inne” inom vårdområdena. Alla säger sig vara för samverkan, att säga något annat är att göra sig omöjlig.

Samverkansavtal mellan vårdens huvudmän finns det i många sammanhang. Ändå möter vi med en nästan enformig regelbundenhet påpekanden från våra tillsynsmyndigheter, till exempel Socialstyrelsen eller Landstingsrevisorerna, att det finns ofullkomligheter i vården som hänför sig till bristande samverkan mellan olika vårdgivare. Studier gjorda av oberoende institutioner, till exempel Stiftelsen Äldrecentrum, ger samma bild.

Ofta väl fungerande team

Varför gör vi inte som vi säger? Är det bristande vilja eller oförmåga? Förstår vi inte vad samverkan kräver? Jag tror att det sällan är viljan det hänger på. Självklart sker det en oerhörd mängd aktiviteter i samarbete inom vården. Den mesta vården görs av väl fungerande team och med väl inarbetade samverkansrutiner. Men ändå skär det sig alltför ofta, för att vi ska kunna vara riktigt stolta över vår förmåga att erbjuda både högkvalitativ och kostnadseffektiv vård åt våra vårdtagare.

Jag har arbetat i många år med geriatrik. Det är en ”generalistspecialitet” som bygger på intensivt team- och nätverksarbete, där samverkan får ses som en självklarhet. Som chef har jag likväl fått utreda anmälningar och klagomål mot vården i en hel del fall.

Sällan den enskildes fel

Vid närmare granskning av sådana ärenden har det ofta slagit mig, att man knappast kan klandra någon av de enskilda vårdgivande personerna för fel eller brister i något enskilt arbetsmoment. Var och en har gjort, om inte alltid lysande, så dock professionellt acceptabla prestationer i det klandrade fallet. Ändå har patienten, och kanske närstående, upplevt vårdepisoden som en väldigt obehaglig upplevelse med otrygghet och kränkningar.

Det finns ett ordspråk som säger ”Vägen till helvetet är stensatt av goda föresatser”. Jag har många gånger tyckt mig iakttaga detta i klagoärendena. Ibland kan man förstås se ett rent slarv med att sköta kommunikationen i vårdkedjorna, som uteblivna eller starkt försenade meddelanden, vilka är inaktuella när de når sin adressat, eller blir liggande i adressatens posthögar. Där finns plats för en hel del ”skärpning”.

Min tro är att vi ofta tappar förmågan att kommunicera med varandra och med våra vårdtagare. Det handlar både om hur vi använder språket och vilka mål vi ser för vården. Vi har våra yrkesjargoner och andra kommunikationskoder som skapar andra bilder och förväntningar hos mottagarna, än dem vi kanske förväntar oss.

Vårdgivarna har olika fokus

Alla bekänner sig till uttrycket att ”ha brukaren/patienten i fokus”. Felet är bara att varje enskild professionell vårdgivare håller sig med sitt eget brukarfokus. Biståndshandläggaren har sitt ”boendefokus ”, medan doktorn har ett ”doktorsfokus” och sjukgymnasten har sitt ”sjukgymnastfokus” och så vidare i en lång följd.

  Det resulterar i en multifokal bild, som den boende/patienten eller de anhöriga inte kan göra till sin, och som därför skapar otrygghet och missförstånd. Ingen har brukaren i brukarens fokus. Vi har då inte klarat att med brukaren skapa en gemensam målbild, så att denna får förväntningar på vården, som stämmer överens med vad som kan uppnås.

  Det uppstår inte en för brukaren logisk ”röd tråd” i vården, vilken leder till ett förväntat mål. Upplevelsen blir istället en räcka osammanhängande åtgärder från personer som man inte riktigt känner sig sedd av eller lyssnad till. Detta har jag upplevt själv, inte som patient, men väl som anhörig.

Gör olika tolkningar

Samverkan mellan kommun och landsting har en svårighet i de olika organisatoriska och professionella kulturerna. De senaste 10 åren har jag arbetat mycket med samverkansprojekt över de gränserna. Upprepade gånger har jag upplevt att vi, sjukvårdens folk, har kommit fram till gemensamma formuleringar med kommunens folk. Bara för att senare i utvecklingsprocessen stöta på patrull.

  På frågan: ”Men det kom vi ju överens om eller hur?” kan svaret bli: ”Jo visst sa vi så, men innebörden i det vi sa är ju inte det du nu vill göra.” Vi har tolkat begreppen olika.

En del projekt har varit framgångsrika. Det är i dem där vi verkligen har ”tröskat igenom” våra ord och begrepp för såväl nulägesbeskrivning, som målsättning och vägar och verktyg att nå målen. Det har ofta känts som en jobbig process, där vi inte sällan fått börja om på ”ruta ett” igen för att komma vidare, men det har lett till positiva resultat.

Mer kunskaper om varandra

Det handlar dock inte bara om språket utan också om kunskaper om varandras verksamhetsområden och uppfattningar om yrkesrollerna. Viktiga är här även de förutsättningar som de olika lagstiftningarna ger. Socialtjänstlagen är en rättighetslag för brukarna, Hälso- och sjukvårdslagen en skyldighetslag föt vårdgivarna. Detta skapar olika perspekriv.

  Dessa är dock inga oöverstigliga hinder, om vi bara bemödade oss lite mer om att lära känna våra samarbetspartners förutsättningar.

I ett projekt samtalade mitt team med två professionella grupper, en i kommunen och en i landstinget. De hade anledning att samverka kring individer.

  Vi frågade om de brukade träffas för att reda ut gemensamma spörsmål. ”Nej”, sade den ena gruppen, de andra gör ju inte som vi säger i alla fall”. ”Nej”, sade också den andra gruppen, ”de lämnar ingen information som vi kan tillgodogöra oss, så det har vi slutat med.” Grupperna var i behov av en ”familjerådgivare” för att komma på ”talefot” med varandra igen.

Underlätta för varandra

Det borde vara en skyldighet för alla som arbetar i vården att ha en rimlig omvärldskunskap för att kunna förstå vad som väntar våra vårdtagare i följande etapper i vårdkedjorna. En gång föreslog jag, att beställaren av sjukvård skulle kräva av akutsjukhuset, att man utbildade sin personal i ”kommunalkunskap”, för att skapa bättre rutiner för utskrivning av äldre patienter. Då log beställartjänstemännen och skakade lätt på huvudena.

Även om vi har goda intentioner i vården att betjäna patienterna väl, så är vi sämre på att betjäna varandra väl. Jag saknar inte sällan en inställning hos vårdfolket att stödja och underlätta för varandra när patienterna vandrar mellan oss. Om varje professionell tänkte lite mer på hur man kan förbereda och underlätta för andra medarbetare, och för nästa länk skulle mycket vara vunnet.

  När man tar upp det här i personalgrupperna hänvisas alltid till tidsbristen. Det numera oerhört starkt uppdrivna tempot i vården har säkert sin del, men då är det egentligen ännu viktigare att vi ”bäddar” för varandra, och det behöver inte ta mycket tid, om vi gör det till en vana.

Måste byggas nedifrån

Att skapa förutsättningar för samverkan är en ledningsfråga. Men den kan inte kommenderas fram. Det måste finnas en gemensam känsla för målen med vården, och ett gemensamt förhållningssätt att hjälpa varandra, att göra helheten bra för brukarna.

  Det är en angelägen uppgift för ledningsnivåerna i våra vårdorganisationer att arbeta med, långsiktigt och konsekvent. Det är fråga om att skapa en kultur för samverkan. Den kan behöva ”initieras” uppifrån”, men måste byggas ”nedifrån”.

  När Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet slår ihop sina påsar är det bra. Men ska brukarna få glädje av det måste de viktiga förändringarna ske i vårdens vardag.