Det gäller att se personens resurser och förmågor, vad som är möjligt att göra innan man sätter in hjälp. Som äldre har man ofta en otrolig potential för rehabilitering, bara den sätts in i tid och med samordning. Det säger Maritha Månsson, leg. arbetsterapeut och medicinskt ansvarig för rehabilitering i Östersund.

Vi är på rätt väg! Det anser Maritha Månsson, leg. arbetsterapeut och MAR, medicinskt ansvarig för rehabilitering, i Östersund. Sedan två år är hon utvecklingsinspiratör och huvudansvarig för Rehab 2000 – kommunens unika satsning på hemrehabilitering.

  – Det är i hemmet det ska börja, betonar hon. Vi har sett resultaten hos individen och den ökade säkerheten och tryggheten hos anhöriga och närstående.

  Att satsningen också lett till ekonomiska besparingar för kommunen är bara ett ytterligare plus.

En av grundpelarna är det rehabiliterande förhållningssättet. Och det innebär inte bara sjukgymnastik och arbetsterapi, utan vad vi alla gör tillsammans, säger Maritha Månsson.

  – Det gäller att se brukarens resurser och förmågor, vad som är möjligt att göra innan man sätter in hjälp. Som äldre har man ofta en otrolig potential för rehabilitering, bara den sätts in i tid och med samordning.

Intresserade politiker

Upprinnelsen var ett länsomfattande projekt, med fokus på utveckling av tidig och samordnad rehabilitering. Det pågick 1994-97 och fungerade som ett paraply, inom vilket medel till nya projektidéer kunde sökas.

Ett av dessa delprojekt genomfördes i en av Östersunds stadsdelar och hade syftet att visa på fördelarna med tidig hemrehabilitering, inte bara ökad livskvalitet för individen utan också minskade samhällskostnader. Efter nio månader minskade antalet hemtjänstärenden i området drastiskt, motsvarande minskade kostnader på 800 000 kronor.

Resultaten beskrevs för en intresserad omsorgsnämnd i maj 1999. Redan dagen efter uttalade de viljeinriktningen att satsa tio miljoner kronor på utveckling av rehabilitering.

  När det formella beslutet togs i september samma år hade Maritha Månsson börjat skissa på en modell för utveckling av rehabilitering i Östersunds kommun. En grupp tillsattes som bland annat arbetade fram den värdegrund satsningen bygger på.

22 nya paramedicinare

Gruppen kom också fram till att 22 nya tjänster för sjukgymnaster och arbetsterapeuter behövdes, ett förslag som antogs trots att kommunen drogs med stora sparbeting.

  – Nämnden tog ett mycket modigt beslut, säger Maritha Månsson. Det blev ett jättetufft första år, och det ifrågasattes hur de kunde satsa så mycket pengar när de egentligen skulle spara.

Hösten 2000 drogs satsningen igång och inbegriper sedan dess all hemrehabilitering i kommunen. Tre utförare finns; Förvaltning hemtjänst och omsorg med 75 procent, den privata Svensk Äldreomsorg med 20 procent och Riksbyggen som driver fem procent av verksamheten.

För att mäta resultaten av satsningen har man använt sig av olika metoder. Allt går inte att mäta i siffror, säger Maritha Månsson.

  – Som komplement har brukarna fått besvara en enkät. I den beskrivs insatsen och träningen, vilken betydelse den haft och hur det kunnat se ut annars.

  Flera av dem som besvarat enkäten har påpekat att om de inte fått träning, hade de antagligen hamnat på ett äldreboende.

Besparingar ännu större

  – Utifrån det kan man gissa att besparingarna är ännu större, säger Maritha Månsson och ger exempel på 88-åringen som nu själv kan ta sig till vind och källare samt handla i kvartersbutiken. ”Jag har inte vågat åka buss än, men tror jag snart ska drista mig till ett försök”, står det i hennes enkät.

  – Det här sättet att tänka är oerhört användbart inom all vård och omsorg, säger Bodil Henriksson, förvaltningschef för vård och omsorg inom Östersunds kommun.

  – Det handlar om att inte lära in hjälplöshet utan ta vara på den kraft människor har, både brukarens och vårdpersonalens.

  – Då är det viktigt att de som jobbar närmast brukaren, det vill säga undersköterskor och vårdbiträden, värdesätts och ses som den viktiga kompetens de är, något som knappast varit fallet i den traditionella hierarkiska organisationen, säger hon vidare.

  – Det handlar om yrkesstolthet och arbetstillfredsställelse hos vårdbiträden och undersköterskor. Att själv ta ställning, resonera och göra upptäckter för att sedan få bekräftelse på att arbetet har betydelse och ger resultat.

Mycket återstår

  – Där har vi det stora steget, säger Maritha Månsson. Det återstår att ytterligare lyfta fram vårdpersonalens kunskaper och yrkeskompetens och ge dem en förändrad ställning.

  Från att tidigare varit ålagda sitt arbete uppifrån, till att bli en sorts ambassadörer, som själva tar initiativ till diskussion. Dit är vi på väg, även om det är långt kvar.

Något slutdatum för satsningen finns inte. Allt ska få ta den tid som behövs, säger Maritha Månsson.

  – Som utvecklingsinspiratör och MAR får jag inte lägga ribbor i verksamheten innan den är mogen, då blir der kollision.

  Hon har dock aldrig tvivlat på att det här är rätt väg.

  – När saker behöver göras inbjuder jag personal från olika kompetensområden. De hjälper mig att tänka och så löser vi problemen tillsammans.

Får använda fantasin

På hemtjänstenheten Staden i centrala Östersund arbetar Bodil Evertsson, arbetsterapeut, Marie Hanberg, sjukgymnast och Christer Forsberg, biståndshandläggare. Bodil och Marie tillhör den grupp på 22 nya medarbetare som anställdes i samband med satsningen för två år sen, medan Christer har tio år bakom sig som biståndshandläggare i kommunen.

  – Rehabilitering i hemmet är något jag tror på, säger Marie Hanberg. Där ser vi hur verkligheten ser ut, vi får använda fantasin och ta vara på det som finns.

  – Idag använder sig vårdpersonalen mycket mer av sjukgymnastens och arbetsterapeutens kompetens och kunskaper, bekräftar Bodil Evertsson.

  – De har successivt kommit in i tänkander och lyfter upp ärenden till oss på ett helt annat sätt. Vi diskuterar arbetssätt, vilka ärenden vi måste ta oss an snabbt och var det är viktigast att sätta in insatserna.

Även bisråndshandläggarens roll har väsentligt förändrats.

  – Det som är fantastiskt är att jag plötsligt har en förfärlig massa bra kompetens runt mig, säger Christer Forsberg. Att vara fler underlättar alltid ett ställningstagande. Tidigare kunde jag bevilja hjälpen rakt av. Idag har vi möjlighet att först pröva den ansökandes förmåga.

Bygga på eget ansvar

Teamets mål är självständighet och integritet för individen. Insatsen ska bygga på det egna ansvaret, något som vården annars är duktig på att frånta vårdtagaren. En person med bibehållen integritet, har större drivkraft, säger Marie Hanberg.

  – Släpper de på den, släpper de hela sin person. Vården går ju ut på att bli omhändertagen och då är det lätt att tappa tilltron till sig själv.

  Därför går mycket av arbetet ut på att individen själv ska klara till exempel personlig hygien och mathållning, i så stor utsträckning som möjligt. I stället kan insatserna inriktas på hjälp att komma ut på promenad eller liknande.

Det nära samarbetet inom teamet innebär regelbundna träffar och diskussioner kring vårdtagarna. Vid behov är vårdpersonalen med. I planeringen ingår också uppföljning och avstämning längre fram i tiden, och just det mötet är särskilt värdefullt, framhåller Christer Forsberg.

  – Då har brukaren en referens, liksom anhöriga och vårdpersonal och då är det lättare att klart se behoven.

Problemet är som så ofta att få tiden att räcka till. Idag vårdas allt fler svårt sjuka människor hemma och det är helt andra insatser som ska utföras. Det bekräftar Lena Andersson, undersköterska på Staden och med 16 års erfarenhet inom hemtjänsten.

  – Dessutom är hemtjänstgrupperna stora och det är mycket pappersarbete, säger hon. Och att förändra synsättet på vården tar lång tid. Att få med alla i de nya tankarna, speciellt de som jobbat länge.

Mycket smidigare än förr

Lena Andersson ser dock mycket positivt på rehabsatsningen och den ökade tillgängligheten till sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

  – Det är stor skillnad. Allt är så mycket smidigare när vi behöver hjälpmedel, att vi har dem så nära. Nu för vi också en diskussion med vårdtagarna, hur vi på bästa sätt ska jobba och vilka mål vi har.

  – Diskussionerna sker på basnivå och bygger inte på direktiv uppifrån. Vi försöker också informera varje brukare om deras rätt till inflytande och det har mottagits väldigt positivt.