Vårdplaneringen måste förbättras – det är Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet eniga om. Deras gemensamma rapport om medicinskt färdigbehandlade patienter har fungerat som underlag för de regelförändringar på området som regeringen inom kort beslutar om.

Gemensam vårdplanering och den enskildes vårdbehov ska stå i fokus. Det framhåller Inger Lundkvist, utredare på Landstingsförbundets avdelning för hälso- och sjukvårdspolitik och Gabriella Kollander Fållby, förbundssekreterare på sektionen för äldreomsorg och sjukvård, Svenska Kommunförbundet, i ett samtal om samverkan.

Hur anser ni att samarbetet i äldrevården fungerar mellan landsting och kommuner?

  Inger Lundkvist (IL): Överlag går det bra eller åtminstone bättre och bättre. Vi har försökt identifiera de delar som fungerar mindre bra och underlätta för huvudmännen att hitta lösningar genom olika samverkansprojekt. De kritiska punkterna finns i samarbetet för patienter som behöver omfattande vårdinsatser från båda huvudmännen.

  Gabriella Kollander Fållby (GKF): Vi har lagt ner väldigt mycket arbete kring dessa frågor. Jag är imponerad över hur de lyckats hitta rutiner och arbetsformer. De knepigheter som återstår har vi lyft fram i rapporten. Det gäller att vårdplaneringen verkligen blir genomförd och att läkarstödet i primärvården fungerar.

Vad är det som gör att samarbetet fungerar bra eller dåligt?

  IL: Det är jättesvårt att säga vad det beror på. Det finns inga geografiska skillnader. Inom samma landsting fungerar samarbetet med vissa kommuner mycket bra och med andra mindre bra.

Storstäderna har en särskild problematik med många samarbetspartners. Där kan det behövas någon som samordnar vårdplaneringen. Man får helt enkelt organisera samverkan på ett annat sätt där det bor många människor. Ledarskapet har stor betydelse för samverkan liksom personliga relationer.

  GKF: Vårdtiderna på akutklinikerna är så korta idag att man inte riktigt hinner ladda upp i kommunen och samla resurserna. Personalen kanske behöver förberedas på att det är ett komplicerat ärende. Det kan behövas utbildning eller tekniska lösningar av något slag.

Hur stort är problemet?

  IL: Omkring sex procent av alla inneliggande patienter väntar på kommunal vård. Det är mycket om man tänker på att platserna på sjukhusens specialistavdelningar är starkt efterfrågade. Ändå har vi sett i våra senaste mätningar att den tid man ligger kvar som färdigbehandlad har minskat, även om antalet ökat sedan 1999 (se faktaruta »).

  Det betyder att kommunerna har ökat sina möjligheter att snabbare ta hem patienterna. Tidig gemensam vårdplanering kan ytterligare sänka antalet dagar.

  GKF: Drygt 45 procent vårdas upp till tre dagar som medicinskt färdigbehandlade. Det betyder att många går direkt tillbaka till sitt boende. Antalet vårdplanerade ökar med längre vårdtid. Det tyder på att det fungerar bättre. De flesta som väntar länge behöver omfattande vård och då är vårdplaneringen särskilt viktig.

Kan de inte tas om hand i kommunala korttidsboenden?

  IL: Det är något vi behöver titta mera på. Det viktigaste för patienten är att inte behöva ligga kvar längre på akutkliniken än nödvändigt. Det är stressigt och ruschigt och ingen bra miljö. Därför kan det behövas en mellanvårdsform där man i lugn och ro kan titta över vad den fortsatta vården ska innehålla. Det kan vara svårt att avgöra inom några få dagar.

  GKF: Många av dem vi får problem omkring har ofta flera sjukdomar och är mycket gamla. I strukturomvandlingen efter Ädel har ju antalet vårdplatser minskat och på många ställen finns ingen geriatrisk klinik som kan ta över. I övergången till ett annat permanent boende kan det bli ett glapp.

Det ser olika ut i landet. En del kommuner har egna korttidsplatser fastän de kanske inte från början var avsedda för den typen av vård. Andra har skapat nya mellanvårdsformer i samarbete med landstinget. Några har byggt ut rehabenheter med arbetsterapeuter och sjukgymnaster som kan utföra mycket av rehabiliteringen i hemmet. Då behöver man kanske inte så många korttidsplatser.

Att det finns ett behov av att stanna upp och låta de äldre ha en chans att anpassa sig till sin nya livssituation, det kan vi ju se. Vi arbetar också med en rapport om rehabilitering där vi tar upp dessa frågor.

Vad är det som behöver förbättras?

  GKF: Vårdplaneringen måste förbättras och vi ställer större krav på slutenvården. För det första ska den ansvariga läkaren på sjukhuset skicka ett intagningsmeddelande till kommunen och öppenvården om det är troligt att patienten behöver deras hjälp efter sjukhusvistelsen.

  Sjukhusets läkare ska också skicka en kallelse till vårdplanering och medverka till att en vårdplan tas fram. Denna kallelse är avgörande för kommunens betalningsansvar. Inför utskrivningen ska sjukhuset skicka ett utskrivningsmeddelande.

Vi vill ha samma rutiner inom psykiatrin fastän betalningsansvaret där ska börja efter tidigast 30 dagar jämfört med fem dagar i somatisk vård. Tidigare kunde ju patienten ligga inne i tre månader medan kommunen bara hade 10 dagar på sig att ordna något.

  Eftersom sekretessen är känsligare inom psykiatrin måste läkaren tänka sig för extra noga om patienten verkligen kommer att behöva vård och stöd även efter sjukhusvistelsen. Det är också viktigt att den enskilde gett sitt samtycke till att samordnad vårdplanering genomförs.

Sjukhusets läkare ska dessutom förvissa sig om att patienten blir omhändertagen av en läkare i öppenvården om det behövs fortsatt vård utanför sjukhuset. De multisjuka behöver ett läkarstöd.

Vi vill också ta bort begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” och ersätta det med utskrivningsklar. Det ger en tydligare signal till både allmänheten, vårdtagarna och även till personalen om att man kan ha ett fortsatt behov av hälso- och sjukvård fastän man inte längre behöver akutklinikens hjälp.

  IL: Det är total enighet från båda förbunden om dessa förslag. Eller rättare sagt, vi blev eniga efter diskussioner i nästan två år. Ett 70-tal personer från hela landet deltog i den process som ledde fram till vår rapport.

  Sedan vi kom ut med den har många landsting och kommuner börjat utarbeta nya rutiner. Det har funnits ett stort intresse trots att regering och riksdag inte tagit beslut om ändrad lagstiftning ännu. Alla väntar nu på klarsignal!

Vi har fått en del kritik från Läkarförbundet, men läkarnas medverkan är nödvändig för att det ska fungera. Det förbättrar förutsättningarna för både den överlämnande och mottagande läkaren i arbete med patienten.

  GKF: Sättet att beräkna dagar för betalningsansvaret kommer inte att ändras. Vi vill inte rubba de rutiner som redan finns. Det väsentliga är att göra en vårdplan och att se till att det blir så bra som möjligt för de äldre. Tidigare har det mer handlat om att slippa betala, både från kommunen och landstinget.

Kommer samarbetet att förbättras om förbunden går samman?

  IL och GKF: På vår nivå har vi redan ett mycket bra samarbete, det kan inte bli bättre. Dessutom finns vi numera i samma hus!