Vi måste fånga upp äldre personer med nedsatt hörsel så tidigt som möjligt. Hörseln är inte bara viktig för kommunikation och rumslig orientering utan även för identitet och existens. Du vill höra för att få bekräftelse på att du lever – det har audionomen Ann-Kristin Espmark kommit fram till i sin avhandling.

När vi börjar se dåligt spatserar vi – utan större klagan till optikern för att skaffa glasögon. När hörseln sviker känns det inte lika självklart att ta på sig en hörapparat. Varför är det så?

  Jo, äldre är rädda för att förlora sin identitet om de öppet visar att de hör dåligt. Detta är en bland flera faktorer som gör att många inte åtgärdar sina problem, menar audionomen Ann-Kristin Espmark som nyss doktorerat med avhandlingen Hearing Problems in Elderly. Outsider and Insider Perspectives of Presbyacusis.

Men hörseln är inte bara viktig för identiteten:

  – Det finns även en existentiell dimension. Ljud ger information och får mig att förstå att jag är delaktig i samhället och den mänskliga gemenskapen. Hörseln ger mig tillgång till alla ljud som hör till livet.

  – En tredjedel av de kroniska åldersbekymren är just hörselnedsättning, förklarar hon.

Många står i kö

Upprinnelsen till avhandlingen var att jag reagerade på att äldre står i kö till hörselmottagningar väldigt lång tid. Idag köar 3700, varav många äldre och väntetiden är uppemot två år. Jag undrade hur det påverkar dem, vad som händer när de inte får hjälp snabbt.

Ann-Kristin Espmark har 20 års erfarenhet som audionom. Nu är hon FoU-audionom och jobbar även som adjunkt på audionomprogrammet. 1996 började hon forskarutbildningen på gerontologen hos professor Bertil Steen. Forskningen utgår till största delen från H70-studien (se faktaruta ») samt från ett väldefinierat bostadsområde i Göteborg. Dessutom har Ann-Kristin Espmark djupintervjuat ett antal äldre med hörselnedsättning.

  Hörseln hos äldre i olika åldersgrupper har undersökts i relation till hörapparatsbehov, förekomst av tinnitus och påverkan av psykosociala faktorer.

Ann-Kristin Espmark började med att ta reda på hur stor andel i olika åldersgrupper som har hörapparat utskriven. Hon utgick från audiogrammet och patientens egna upplevelser och behov och kom fram till att det fanns en bra korrelation mellan själva audiogrammet och hörapparatutskrivningen. Dock var korrelationen inte lika stark mellan de äldres upplevelse av sin hörsel och audiogrammet.

De äldsta tonar ned problem

Därefter kontrollerades hur behoven såg ut bland dem som upplevde lätt till måttlig hörselnedsättning. Ann-Kristin Espmark:

  – I åldrarna 70 och 75 var behoven otillfredsställda, de sa sig behöva apparat. Undersökningen på 88-åringarna visade att de med samma upplevda hörselnedsättning hade mindre behov av hjälp.

  – Jag frågade mig, hur kommer det sig att de tonar ned bekymren?

Ann-Kristin Espmark gick därefter vidare och undersökte upplevelsen av den psykosociala situationen. En enkät skickades ut till äldre i bostadsområdet Johanneberg i Göteborg. Den bestod av 20 frågor om upplevelsen av olika vardagssituationer. Det visade sig att korrelationen mellan männens upplevelse av hörseln och audiogrammet stämde bättre än kvinnornas. Kvinnorna beskrev en mycket större oro för hörselförsämring jämfört med männen. Detta gällde särskilt de ogifta.

  – Jag tror det beror på att de har färre släktingar omkring sig och att det därför finns större behov av att upprätthålla ett nätverk.

Den avslutande studien gjordes med en så kallad fenomenografisk ansats. Ann-Kristin Espmark djupintervjuade ett antal 77-åringar ur H70-materialet med samma hörselnedsättning från olika sociala miljöer.

Rädd att förlora identiteten

  – Min fråga lydde: Hur upplever du vardagen utifrån din hörsel? Jag bandade samtalen och de fick tala fritt i en timme. Efter 14 intervjuer kände jag igen kommentarer som hela tiden återkom och då avslutade jag.

  – Här fanns en fyllig variation av beskrivningar av hur det är att vara äldre med hörselnedsättning.

Efter en djupanalys framträdde ett antal kategorier. Flera av dessa kan hittas hos en och samma person fastän de är uppenbart motsägelsefulla.

  Många försöker dölja sitt handikapp för att de är rädda att förlora identiteten. Det tar sig uttryck i att de undanhåller sin belägenhet när de pratar med främlingar och att de umgås så mycket det går med gamla vänner och med familjen. Vidare skyller man på andras sätt att prata otydligt och lågt.

Lägger ansvaret utanför

I vissa fall lyckas anhöriga få den äldre att förstå att han eller hon har problem. Men den äldre lägger då ansvaret hos omgivningen eftersom det egentligen är de anhöriga som har problem, som inte kan göra sig förstådda.

Några skyller på samhället och menar att ”det inte kan vara viktigt att jag får hjälp. Jag producerar ju ingenting, jag går ju bara här hemma”, förklarar Ann-Kristin Espmark och fortsätter:

  – Samtliga säger att det är normalt att höra sämre när man blir gammal, det är inget att göra åt. På samma gång menar några att man ska höra normalt hela livet, vara osårbar.

Många försöker bevara upplevelsen av kontinuitet i vardagslivet genom olika strategier, hellre än att söka hjälp. Exempelvis ökar de volymen på TV:n och sätter sig nära folk. En annan strategi: Det är inte viktigt att höra allt. Folk pratar men det är inte mycket som är nytt. Att få känna närhet räcker.

Bekräftelse på att du lever

  – Men du vill höra för att få bekräftelse på att du lever, betonar Ann-Kristin Espmark och du vill höra för att få information om vad som händer i vardagen. Till exempel att kunna lyssna på nyheterna.

  – Lägger jag dessa kategorier till mina deskriptiva resultat tycker jag att jag fått en förklaring till varför man tonar ner bekymren. De som inte har fått hörapparat växer in i och anpassar sin vardag till detta. De förstår inte vad de går miste om. De yngre däremot begriper vad de är på väg att förlora, de känner rädsla.

  – Därför är det så viktigt att ta itu med hörselproblemen innan personen kommer in i en sämre motivation.

Ann-Kristin Espmark förklarar att tiden i kön innebär att de försämras funktionsmässigt. Utebliven hjälp kan leda till passivitet och risk för predemens och förvirring. För dem som redan är dementa kan tillståndet förvärras snabbt om de inte kan kommunicera.

Alla i samma kö

  – Nu står alla i en och samma kö och då prioriteras vissa framför andra. Till exempel går skolbarn och de som har arbete före. Om de äldre hade en egen kö så slapp de konkurrera med alla andra.

  Västra Götalandsregionen har startat ett kökansli. Dit kan de som väntat mer än ett år vända sig för att få en alternativ vårdgivare som landstinget betalar.

Överlag är dock kunskaperna om äldres hörsel mycket dåliga, enligt Ann-Kristin Espmark.

  – Det krävs också mer information om vad ljud innebär som sinnesupplevelse. Vidare behöver folkhälsoarbetet syfta till att informera om att inte enbart koppla hörselnedsättning till åldrandet utan även till miljöfaktorer och visa hur man skyddar sig mot skadliga sådana.