I Stockholm etableras nya verksamheter för äldre, i ett intressant samspel mellan stad och föreningsliv. Sven Erik Wånell, utredare och direktör vid Stiftelsen Äldrecentrum skriver om ett exempel – PLUS-projektet som vänder sig till äldre invandrare.
Under den senaste tioårsperioden har det i Stockholm växt fram en rad föreningsdrivna träff- och väntjänstverksamheter för äldre med utländsk bakgrund. De har vuxit fram i ett intressant samspel med staden.
– Bosnierna har bott här i snitt 6-7 år, det är för kort tid för de äldre. De har inte bestämt sig för att stanna – vi hade ju det bra där vi kom ifrån. Det är svårt leva i ett land utan att kunna språket, att behöva hjälp vart man än ska, när man tidigare varit van att klara allt själv.
– Allt detta skapar osäkerhet. Sehka Dozo, socialsekreterare från Bosnien, nu anställd av Sociala Missionen i Stockholm, berättar om hur hennes äldre landsmän har det.
– Osäkerheten förstärks av att de är rädda för diskriminering. Att detta med elfte september ska slå tillbaka mot muslimer generellt.
Besvikna efter TV-program
Programmet Uppdrag Granskning avslöjade inför valet invandrarfientliga åsikter hos ledande kommunalpolitiker.
– Äldre bosnier har hört om det på bosniska nyheterna i svensk radio. De är besvikna, de trodde Sverige var ett annat land. Det är kris för dem.
Det här visar en situation som äldre bosnier delar med många andra äldre med utländsk bakgrund.
Under den senaste tioårsperioden har det i Stockholm växt fram en rad föreningsdrivna träff- och väntjänstverksamheter för äldre med utländsk bakgrund. Majoriteten av deltagarna har dåliga kunskaper i svenska. Många är ensamma och isolerade, den fysiska och psykiska hälsan är dålig. Deras livssituation bidrar inte sällan till en stark misstänksamhet mot omgivningen.
Det är heller inte ovanligt att de som kommit hit för att förenas med sina barn, blivit besvikna över att barn och barnbarn inte kan uppfylla deras förväntningar på omsorger och umgänge. Det leder ofta till familjekonflikter, som ytterligare förstärker svårigheterna.
Samspel med staden
Värdet av föreningarnas verksamheter formuleras av en av ledarna: Det är viktigt att ge stöd till våra verksamheter. Har de äldre inga kontakter blir de ju sjuka, kostar i sjukvård och mediciner för samhället.
I Stockholm har dessa verksamheter vuxit fram i ett intressant samspel med staden. Staden har stimulerat med generösa föreningsbidrag, som möjliggjort för föreningarna att anställa ledare. I ett treårigt projekt, PLUS (Ledare för äldre med Utländsk bakgrund i Samverkan), har staden stött ledarna. Projektet har under hösten utvärderats av Stiftelsen Äldrecentrum.
Gudrun Staf-Torstensson har varit projektledare och fungerat både som vän och som moraliskt stöd i sorg och glädje för ledarna. Hon har varit spindeln i nätet och sammankallat till nätverksträffar var fjortonde dag. Ledarna har fått information om äldres rättigheter och hur samhället är organiserat.
Detta har kompletterats med individuellt utformad utbildning. Tillsammans har man informerat förtroendevalda och tjänstemän om de äldre invandrarnas situation, och på så vis försökt öka kunskapen och därmed förbättra stadens insatser för äldre invandrare. Banden har varit nära mellan staden och föreningarna.
Det är dock inte riskfritt när stad och föreningsliv knyter så nära band. Hur blir det med föreningarnas frihet? Stockholms stad har i ökande utsträckning övergått från mer generellt föreningsstöd till riktat stöd för att föreningar ska utföra vissa preciserade uppdrag eller uppgifter.
Detta är en utveckling som ägt rum under 1990-talet både i Sverige och i flertalet andra västeuropeiska länder. Föreningarna närmar sig en roll som entreprenörer åt kommunerna. De blir då mer professionella på bekostnad av sin frihet att utforma verksamheten helt efter medlemmarnas önskemål och beslut.
Anpassning till kommunen
För att få bidrag har föreningarna fått anpassa sig till vad som kommunen velat bidra till, vilket kan minska föreningarnas kreativitet och möjlighet att utforma nya verksamheter. Stödet till de professionella ledarna kan minska frivilligmedverkan.
PLUS-projektet tycks dock ha klarat balansgången mellan att stödja invandrarföreningarna på deras egna villkor och att inrikta verksamheten på de för staden angelägna verksamheterna. Ledarnas uppfattning är inte att staden styrt dem.
Deras önskemål är nu att projektets arbetsformer och dess projektledare ska få möjlighet att fungera även efter projekttidens slut. Framgångsfaktorn torde här vara projektledaren som person – kulturkompetent, lyhörd och engagerad.
PLUS-projektet har också syftat till att öka samverkan mellan föreningarna och det svenska samhället, inte minst de svenska pensionärsföreningarna. Samverkan mellan ledarna har fungerat bra, men bara några av föreningarna har ”funnit varandra”. Tvärs över språkgränserna har arabiskspråkiga, persisktalande och greker stor glädje av varandra.
”Vi älskar sång och musik, ni svenskar dansar för lite, därför hittar ni inget gemensamt språk med oss” förklarar en av ledarna. Något gemensamt språk har man inte alls funnit med de svenska pensionärsföreningarna. Villigheten att lämna den trygga svenska gruppen och hälsa på hos Grekiska Kapi, iranskt dagcenter, syriska föreningen eller någon av de andra föreningarna har varit låg.
För äldre med utländsk bakgrund är det adekvat att få möjlighet att möta andra som de delar bakgrund och språk med. Att på äldre dar komma in i ett nytt samhälle är svårt, och för många av dem som besöker föreningarnas dagcenter sannolikt en utopi.
Stärkt självkänsla
Att man genom föreningen och PLUS-projektets aktiviteter fått mod att åka tunnelbana, ta sig till Skansen och andra platser där man aldrig varit, ja till och med få uppträda på Nalen och på scen på Skansen, har stärkt självkänslan hos många av dessa äldre. Tryggheten har ökat liksom känslan av delaktighet i det svenska samhället.
Vad har då varit mest värdefullt i projektet, vad bör staden och föreningarna slå vakt om för framtiden? Föreningarnas ledare lyfter själva fram följande:
– Påverkansarbetet, att det finns några som bryr sig. Invandrarföreningarna var för sig räcker inte till, politikerna lyssnar mer när de kommer flera tillsammans.
– Att få möjlighet att träffa varandra borde kunna organiseras, nätverket bör kunna leva vidare, men det behövs något organiserat bakom, en samordning.
– Vi måste ha en ledare som kan ordna seminarier och, ja informera, det kan inte vi, man kan ju inte hinna allt.
– Gemenskapen är viktig, att inte tappa kontakten med varandra. Det är också viktigt att få information om rättigheter, var man kan få hjälp. Staden skulle inte skicka all information hit om vi inte hade PLUS-projektet.
Sökning pågår