Varje gång jag hör ordet drabbas jag av en uppgiven trötthet. Samverkansutredning, samverkansavtal, samverkansprojekt, samverkansgrupper... Vad leder alla ansträngningar (och pengar) till? Till bra projekt som självdör efter projekttiden? Det är inte hela sanningen, men alltför ofta ser verkligheten ut så.

Vad betyder samverkan egentligen? Det har tyvärr blivit rena byråkratiskan, men det måste innebära att verka tillsammans. Att olika parter och professioner ställs inför en människas unika problem, inse att de har ett gemensamt problem och att de sedan tillsammans arbetar för att lösa det. Det vill säga samarbetar.
 
Enkelt? Knappast, men ack så nödvändigt. Både för den enskilde personen och för samhällsekonomin. För idag är det väl ändå ingen som tror att man sparar pengar genom att skyffla över ansvaret på någon annans budget. För att senare vara tvungen att ta hand om de extrakostnader som uppstod genom att många äldre människor tappades mellan stolarna och blev än sämre under tiden.

Alla är rörande överens om att samarbete krävs. Det finns också många så kallade goda exempel på att det fungerar. Frågan kvarstår dock varför det alltför ofta fallerar?

För ett antal år sedan insåg en kirurg i Trelleborg att rutinerna vid utskrivning av patienter behövde förändras. Fru P var opererad och medicinskt färdigbehandlad. Nu var det kommunens ansvar att se till att hon fick det stöd och den hjälp hon behövde. Så sjukhuset behövde kommunicera med kommunen. Men sköterskan på avdelningen där fru P låg, kunde inte nå ansvariga på kommunen. Och biståndsbedömaren inom kommunen klagade över att ingen kunde svara på avdelningen.

Man satte sig ner tillsammans och förstod plötsligt varandras arbetssituation. Biståndsbedömaren hade telefontid på förmiddagen då sköterskan var upptagen ute på avdelningen. Och när sköterskan på eftermiddagen skulle sköta utskrivningarna var biståndsbedömaren ute på hembesök. Sjukhuset och kommunen beslutade om en öppen telefonlinje mellan ett och två varje vardag.

Så visst kan det vara enkelt också. Fast då gäller det ju att lyssna på vad de andra gör och har att säga. Och att ta sig tid. I det arbetstempo som är idag, kan kravet på samarbete kännas som en omöjlighet. Men det är nog som geriatrikerna Göran Selander och Sonja Thorburn var för sig påstår i det här numret, att det är just när man som vårdpersonal springer som värst, som man kan vara hjälpt av samarbete. Men det måste finnas upparbetade rutiner så att det blir till en självklar vana.

Nu på äldre dar har jag fått en extrapappa, vilket är en ynnest. Gustaf är egentligen min väninnas far, men jag har fått möjligheten att lära känna honom på senare tid, tyvärr under för honom jobbiga omständigheter. Han har på kort tid ramlat flera gånger och vid två tillfällen lyckats bryta båda lårbenen. Först det ena och några månader senare det andra. Det har förstås inneburit flera månaders vård vid varje tillfälle. Först på kirurgavdelning därefter på geriatriken och sedan, när plats äntligen fanns, på en rehabiliteringsplats på ett sjukhem.

Vem såg 87-årige Gustafs behov under den här resan? Ja inte geriatriken i alla fall. Där var han en av många liknande fall som passerade. Ingen verkade ha tid att ens förstå hans osäkerhet inför att han nu skulle lära sig att gå – igen.
  På korttidsboendet på sjukhemmet trivdes han. "Trots att jag förstår att de har det väldigt stressigt, märker jag det aldrig när de är hos mig", sa han. Där fanns kompetenta sjuksköterskor och undersköterskor som såg och förstod denne aktive och intellektuelle man. Där fanns även arbetsterapeut, sjukgymnast och tillgång till läkare.

På avdelningen fanns personer med helt disparata svårigheter och behov men personalen verkade klara av att vara flexibla. Alla i personalen som hade att göra med Gustaf kände till hans bakgrund. Allt från hur han bodde hemma, de tidigare fallen i hemmet, flyttningarna inom sjukhuset, till träningen med sjukgymnasten. De hade ständig kontakt med dottern liksom med kommunens biståndsbedömare. Dessutom visste de och var också intresserade av vem Gustaf var som person.

Är detta samverkan? I alla fall är det ett exempel på ett ganska väl fungerande samspel mellan olika professioner, som nog dess bättre inte är helt unikt. Men kanske är det också ett exempel på det som Göran Selander efterlyser i sin artikel, att de hade den unika äldre personen i personens fokus.

Alla parter är överens om att den äldre personen ska vara i fokus. Frågan är bara vems fokus? Ofta kan det vara utifrån läkarens doktorsfokus, biståndsbedömarens boendefokus eller sjukgymnastens fokus? Tillsammans kanske man kan börja arbeta för att se personen utifrån hans eller hennes alldeles eget unika fokus.