Det kan finnas många skäl till varför orden inte alltid räcker. Ett första kan vara att känslorna så överväldigar en att det inte finns ord för det man skulle vilja uttrycka av glädje, kärlek, tillgivenhet, sorg eller kanske rentav ilska.
Ett andra kan vara att allt som till exempel handen vet – det vet handen och bara den. Handen kan visa vad den vet – men vi kan inte beskriva det på något annat sätt. Ändå blir jag starkt berörd av Anna Christensens kapitel där hon funderar över hur industrialismen åstadkom att tanken skildes från handlingen – funderingar som hon gör medan hon med sina händer försöker restaurera en soffa. Medan handen arbetar, vidgas blicken. Och tanken.
Ett tredje skäl kan vara att ord inte kan ersätta erfarenhet. Man kan ju aldrig veta förrän man har provat. Vi kan fråga varandra hur mycket som helst, ibland utan att vare sig frågaren eller svararen har någon erfarenhet av fenomenet i sig.
Och visst kan man svara ändå, men vad uttrycker egentligen de svaren (och de frågorna) annat än fördomar, förväntningar och en massa annat på ”för-”? Man kan inte veta förrän man provat. Man kan faktiskt inte det. Och det är detta tredje som jag vill skriva om här, tillämpat på området äldre och teknik/design.
Jag tror att det är högt på tiden att vi bryter ner gamla murar mellan teknik, design, pedagogik och vård. Att man börjar se vad till exempel digitalkameran kom att betyda för Ingegärd. Eller snarare vad den betydde för Ingegärd och Bengt. Den kontakt som de nådde med varandra och med omvärlden genom arbetet med personliga digitala bilder var något som Ingegärd och Bengt inte kunde åstadkomma helt på egen hand och som inte heller omvärlden genom aldrig så starka personliga insatser kunde skapa utan tekniken. Vad de behövde var ett verktyg, en funktionsförstärkare, i detta fall en digitalkamera.
Fortfarande gäller emellertid, inte bara i många vanliga ”hemma-hos-sammanhang”, utan också i en hel del vård- och omsorgsaktiviteter att man prioriterar renodlat mänskliga ansatser framför att kombinera dem med tekniska. Tekniken uppfattas som kall, opersonlig och obegriplig. Detta är ett rykte som tekniken möjligen förtjänade för länge sedan då dess flesta tillämpningar utfördes långt bortifrån våra vanliga vardagar och kunde ses som en utomjordisk främling i alla andra miljöer.
Men i dag är tekniken så långt kommen att den i sig kan vara ett verktyg också för att bota, lindra, trösta – dessa tre områden som i grunden brukar ses som medicinens. Det som alltför länge förhindrat tekniska genombrott i äldre människors vardag och i delar av vård och omsorg är de kvardröjande tankemönster som ligger i kulturen och som kan förhindra att nya erfarenheter görs.
Ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd tankeinfrastruktur. Därför är det genom förändringar av den som man kan påverka framtiden. Vad gäller relationen mellan teknik och pedagogik är också denna i behov av förnyelse. Om man vågar ta in teknik som ett av de verktyg man arbetar med, kan man åstadkomma pedagogiska diagnoser med andra kvaliteter än dem som kan nås via traditionella pedagogiska metoder.
På samma sätt är det för lärandet och utbildningen. En del av den direktkontakt, återkoppling, specialisering och variationsbredd, som vi nu kan få via informationsteknologin, har vi aldrig tidigare kunnat åstadkomma för lärande och utbildning, även om vi satsat aldrig så mycket på möten människa mot människa.
Teknik är vare sig mänsklig eller omänsklig (det är människor som är det). Däremot är den påfallande ofta mellanmänsklig. Vem skulle haft telefon om det inte fanns någon att ringa till, vem skulle dragit järnvägsräls om det inte fanns någon att åka till, etc? Denna teknikens mellanmänskliga funktion förtjänar att spridas in i både pedagogiska sammanhang och till vård och omsorg.
På Certec, en avdelning inriktad på människor med funktionshinder, vid Lunds Tekniska Högskola, arbetar vi just i skärningslinjen mellan teknik, design, pedagogik och vård. Syftet är en forskning och utbildning som möjliggör att ett funktionshinder kan mötas med funktionsgivare och funktionsförstärkare som i sin tur kan utgöras av flexibla kombinationer av människor och teknik. Den assistans man kan behöva som äldre behöver inte vara teknisk eller mänsklig – den kan utformas som personnära kombinationer av personlig assistans och teknisk assistans.