När äldre hamnar i kläm mellan sjukvårdens och socialtjänstens ansvarsområden skyller båda sidor på varandra. Men det finns andra vägar att gå. I Kungälv har man bytt från stafettpinne till armkrok.

Det går inte att lösa framtidens problem med gårdagens lösningar, säger Lisa Källén, socialchef i Kungälv norr om Göteborg. Energin och orden flödar när hon beskriver hur verkligheten rusar fram som ett tåg i en bestämd riktning.

  Efter i vagnen kommer alla ansvariga för vård och omsorg och försöker lösa verklighetens problem. Dessa lösningar studeras i nästa vagn av kunskapssamhället. När de sätts på pränt är de ännu äldre i förhållande till verkligheten.

”Kunskapen” kommer fram till att metoderna inte är så bra och kritiken växer. Blir det mycket kritik bestämmer man sig för att lagstifta och lagstiftaren befinner sig än längre ifrån den framrusande verkligheten. Och i sista vagnen på tåget sitter tillsynsmyndigheten.

  – Det var den vi ofta vände oss till när det uppstod svårigheter vi inte kunde hantera då jag blev socialchef för tolv år sedan. Vi låg alltså ett stort steg efter och det behövdes ett nytt sätt att tänka på.

Helhetssyn från eget sorkhål

Hon menar att det framför allt gäller att ta utgångspunkt för tanken i brukarens hela verklighet. Att äldre människor ofta behöver insatser från flera håll, från både sjukvården och socialtjänsten på en gång. Och då gäller det att se längre än till det egna ansvarsområdet.

  – Alla tror att de har en helhetssyn och det har de – fast bara utifrån sina egna professionella sorkhål, säger hon och ler finurligt.

Därför behövs samarbete över gränserna. I Kungälv pågår detta sedan fem år tillbaka på både politisk- och tjänstemannanivå. De ansvariga politiska nämnderna överlägger och håller varandra uppdaterade. Och då och då träffas primärvårdschefen, sjukhuschefen och Lisa Källén och samplanerar. Tanken är att alla ska kunna komplettera varandra så att samtliga behov hos brukarna tillgodoses. Både i nutid och framtid.

Lisa Källén illustrerar resultatet av samarbetet. En fredagseftermiddag för två år sedan uppsökte en man i 70-årsåldern vårdcentralen efter att ha brutit handleden. I de flesta kommuner hade distriktsläkaren satt mannen i en taxi till sjukhuset. Där skulle han förmodligen ha fått sitta i väntrummet i åtskilliga timmar innan han röntgats och gipsats. Och därefter blivit inlagd eftersom det var fredagskväll eller natt och han inte hade någonstans att ta vägen.

  Då hade den sedvanliga provtagningsapparaten dragits igång. På måndagen skulle socialtjänsten kontaktats som har fem dagar på sig att placera mannen. Han hade till sist hamnat på äldreboendet för rehabilitering.

Ordnade fram en säng

  – När mannen kommit till boendet hade han antagligen varit rätt förvirrad och krävt ganska lång rehabilitering. I stället tänkte distriktsläkaren till och gjorde på ett helt annat sätt.

  Hon ringde direkt till äldreboendet där mannen tidigare vistats under en period och frågade om det fanns någon plats. Det gjorde det inte men de ordnade fram en säng i alla fall. Sedan kontaktade läkaren sjukhuset och sade att det handlade om ett solklart fall av handledsfraktur.

  – Hon ville skicka dit mannen och så att säga få honom tillbaka med återvändande post.

På sjukhuset visste man vad det handlade om och han slapp både vänta och bli inlagd. Vägen tillbaka till den egna stugan blev därmed betydligt kortare.

  – Läkaren såg till patientens hela situation och handlade därefter, trots att det varken strikt juridiskt eller ekonomiskt ska gå till så här.

  Kommunen fick en högre kostnad fast å andra sidan blev rehabiliteringen antagligen kortare och därmed mindre kostsam.

Krokar i varandra

Så istället för att brukaren skickas som en stafettpinne mellan olika huvudmän, ansvars- och budgetområden där man ofta har synpunkter på och kritik av varandras arbetssätt, går det att kroka i varandra och lägga den ena åtgärden till den andra om det bara finns framförhållning och samarbete.

  – Viktigast är ju att Nisse, som jag kallar brukarna, får det bra. Det är min motivation och gör jobbet meningsfullt vilket jag tror motverkar både hjärnstress och utbrändhet.

Även personalen tränas att tänka på helheten och på att information måste komma från dem och gå uppåt. Och när den nått Lisa Källén kan hon i sin tur gå till politikerna.

  – Vår helhets- och samarbetsmodell skapar ett bättre arbetsklimat än om man tänker främst på sitt eget ansvarsområde, sin ekonomi och är rädd för att sitta där med Svarte Petter.

  – Och att pröva en annan metod än den vanliga ryms inom lagen, dessutom gör vi det inte på något dyrare sätt. Alltihop är egentligen väldigt enkelt och självklart – om man bara börjar språka med de andra sorkarna.