Samverkan får inte stå och falla med en eldsjäl. Rutiner måste utvecklas, den äldre stå i fokus – och så måste man ha karbonpapper i munnen. Det säger geriatriker Sonja Thorburn, f.d. sjukvårdsdirektör och f.d. socialdirektör.

Det är lätt att fatta beslut när man sitter långt ifrån dem det drabbar. Man ser helt enkelt inte konsekvenserna. Så sade dåvarande socialdirektören och lämnade sin tjänst med omedelbar verkan efter socialnämndens beslut om ytterligare nedskärningar som bland annat skulle drabba äldreomsorgen hårt. Det skedde för några år sedan i Umeå och socialdirektören var Sonja Thorburn.

  – Jag stod inte ut längre. Nedskärningarna var orimliga och det var ju jag som skulle administrera beslutet. Det kunde jag inte medverka till.

Sonja Thorburn är läkare, både geriatriker och invärtesmedicinare. Under ett stort antal år har hon arbetat som administratör för vård och omsorg. Hon har, förutom arbetet som socialdirektör i Umeå, varit sjukvårdsdirektör i Södra Lappland.

Samarbete röd tråd

Nu är hon dock tillbaka i läkarrocken som klinikchef för neurorehab vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Drivkraften för ett samarbete mellan professioner, verksamheter och huvudmän följer henne som en röd tråd genom allt hon företar sig.

  – Det måste bli en förändring! Inte bara säga att vi ska samarbeta – vilket är lätt sagt. Det går inte bara att hänvisa till socialtjänstlagen eller hälso- och sjukvårdslagen och skriva samverkansavtal. För att ett samarbete ska fungera måste man alltid utgå från dem som faktiskt ska arbeta gemensamt.

  Att samarbeta är något nödvändigt idag, säger hon. Och samverkan ska innebära att man tillsammans löser de uppkomna problemen.

Hennes motto som administrativ chef var att se till vad som är bäst för den unika människan och samtidigt vad som blir billigast för samhället. Vem som utför det spelar mindre roll, säger hon. Det enda som betyder något är att lösa problemet för den enskilda människan.

Reviren förstärks

  – Jag är helt övertygad om att då sparar man också pengar. Idag sker mycket dubbelarbete med kostnader för både kommunen och landstinget. Dessutom genererar bristen på samarbete även kostnader för alla de äldre personer som ”ramlar” mellan systemen.

I en tid av sparande och nedskärningar förstärks reviren och viljan till samarbete försvinner lätt. Man försöker istället att föra över kostnaderna till varandra eftersom var och en har ansvar för sin börs. Det sker hela tiden, säger Sonja Thorburn. Även om det skulle bli billigare för samhället och bättre för den enskilde om man löste problemet gemensamt.

  – När man har politiska beslut på nedskärningar, blir man som verksamhetsansvarig snål och drar automatiskt ned på samarbete av olika slag. Trots att det är då det behövs!

  – Att spara pengar på det här sättet blir dyrare i längden, säger hon och använder sig av sitt favoritcitat som härstammar från Marcel Proust; ”Fakta tränger inte in i vår värld emot vår övertygelse”.

Vad bör då göras för att få till stånd ett fungerande samarbete? Ska man slå ihop och organisera om nämnder och verksamheter så att förutsättningarna för samarbete blir enklare?

  – Min erfarenhet är att omorganiseringar löser ingenting. Man måste praktiskt ta reda på vad ett samarbete bör leda till, det vill säga att man gemensamt löser problemet för den enskilde, säger hon väl medveten om att hon upprepar sig.

  – Man måste ha karbonpapper i munnen. Syftet med samarbete måste upprepas och upprepas. Det får inte hänga på någon eldsjäl utan rutiner måste utvecklas.

Det finns så mycket kunskap inom vård och omsorg för äldre människor. Men för att ett samarbete ska kunna fungera krävs respekt för varandras kunskaper och erfarenheter. Idag inser vi ofta inte att vi har mycket att lära av varandra och att vi också kan söka hjälp hos varandra.

Helst ingen omorganisering

  – I en organisation där medarbetarna känner sig otrygga – vilket ofta är fallet i nedskärningstider – är det svårare att orka och att ”våga” samarbeta. Det är svårt att öppna sig för nya intryck.

  All omorganisering måste ske från golvet och inte som idag uppifrån, säger Sonja Thorburn.

  – Då slår man sönder eventuella bra rutiner och samarbete. Fast helst ska ingen omorganisering ske om man vill att ett samarbete ska fungera. Det tar alltid tid att finna sig till rätta i eventuellt nya roller och rutiner.

Idag arbetar hon som läkare i ett team och säger sig inte förstå läkare som står ut med att arbeta ensamma.

  – I teamet lyssnar vi på varandra. Problemen blir synliga och blir lättare att lösa när vi tillsammans får syn på dem.