Att utforma vården för äldre med psykisk ohälsa är en utmaning för psykiatrin, primärvården och äldreomsorgen. Kristina Larsson kommenterar utvecklingen vid några verksamheter i Stockholm som startats för att förbättra vården för dessa personer.

En av de största utmaningarna för den framtida äldrevården är att finna former för hur sjukvård och äldreomsorg ska kunna samverka, utan att administrativa gränser lägger hinder i vägen för en god vård. Det gäller även personer med psykisk ohälsa. 

  Socialstyrelsen har särskilt uppmärksammat äldre med psykiska besvär som en grupp vars vård i många fall är eftersatt, och som aktivt bör sökas upp och erbjudas stöd.

Att utforma vården för dessa personer är en utmaning både för den specialiserade psykiatrin, för primärvården och för äldreomsorgen. Det är därför intressant att kommentera utvecklingen vid några verksamheter i Stockholm som startats för att förbättra vården för äldre med psykiska besvär: Äldrepsykiatriska hemvårdsteamet på Östermalm – Lidingö och Dagverksamheten Mimer.

Äldrepsykiatriska hemvårdsteamet startade 1996 när psykiatrireformen trädde i kraft i Stockholm. Verksamheten representerade ett nytänkande, både från psykiatrins och från äldreomsorgens sida, när det gäller att organisera stöd, vård och behandling för äldre med psykiska besvär.

  Tre förvaltningar sköt till medel till en gemensam behandlingsenhet ur ordinarie budget. På detta sätt skapades en betydande behandlingsresurs för de ca 20 000 personer som är 65 år och äldre och som bor i området.

Både fördelar och nackdelar

När Äldrepsykiatriska hemvårdsteamet startade var det en styrka att verksamheten drevs inom ordinarie budget och inte med särskilda projektmedel. Projektets svaghet var att det fanns tre huvudmän – landstinget och två kommuner – och att personalen i arbetsgruppen därmed fick tre olika arbetsgivare. Verksamheten blev mer sårbar för organisationsförändringar och ändrade prioriteringar – vilket vi nu kan se konsekvenserna av.

Den utvärdering jag gjorde efter tre år visade att patienterna var gamla, hälften var över 80 år. Ca 60 procent hade olika former av depression, 10 procent hade psykoser och lika stor andel hade ångestsyndrom. Många korta stödkontakter gällde krisreaktioner vid nära anhörigs dödsfall eller egen sjukdom.

  Ett stort antal patienter hade antingen gjort försök att ta livet av sig eller hade självmordstankar men inget självmord inträffade bland patienterna under den treåriga utvärderingsperioden.

Psykiatrin flyttade ut

Det som var ”nytt” med projektet var att psykiatrin flyttade utanför mottagningen, i huvudsak bedrevs arbetet genom samtalskontakter i den enskildes hem.

  Genom samarbetet mellan äldreomsorg och psykiatri fanns därmed möjlighet att erbjuda hjälp även till personer som inte själva sökte kontakt eller ville gå till en mottagning. Ett exempel kan illustrera detta:

En 85-årig man sökte psykiatrisk akutvård upprepade gången för sömnproblem och ångest. Äldrepsykiatriska hemvårdsteamet kontaktades och det tog fem månader med upprepade kontakter innan mannen gick med på att ta emot besök av en mentalskötare.

I början var många av insatserna av praktisk natur: att initiera grovstädning av bostaden, att hindra honom från att slänga alla saker, leta efter försvunna pengar, ingripa när han ville ”gå i sjön”. Det tog sedan ett år innan han accepterade att ta emot hjälp från hemtjänsten.

Så småningom blev vårdbiträdet en mycket viktig person för denna man som han beskrev på följande sätt i en intervju: Han kommer cyklande i alla väder. Ibland har han fasligt bråttom och slänger bara in matlådorna (sagt utan missnöje), ibland svabbar han av golvet. Det är dyrt att ha hemhjälp men det är värt det.

Ny organisering

Sedan dess har organisatoriska förändringar och besparingar ändrat förutsättningarna för verksamheten. Gränserna för sjukvårdsområdena ändrades 1 januari 2002 och Östermalm och Lidingö hamnade i två olika sjukvårdsområden. Östermalm slogs ihop med Kungsholmen och Norrmalm inom Norra Stockholms produktionsområde.

  Den äldrepsykiatriska mottagningen finns kvar, men då upptagningsområdet blivit betydligt större finns begränsade möjligheter till samtalskontakter och hembesök.

De två mentalskötare som är anställda av Östermalms stadsdelsförvaltning har fått ändrade arbetsuppgifter. De ska nu arbeta med boendestöd till personer under 65 år. För äldre personer finns inte längre någon psykiatrisk stödverksamhet inom äldreomsorgen.

För Lidingös del upphörde det organiserade samarbetet mellan äldreomsorg och äldrepsykiatri vid årsskiftet. På Lidingö har mentalskötaren behållit sina arbetsuppgifter och fortsätter att arbeta med stödkontakter till äldre med psykiatriska besvär, i äldreomsorgens regim.

Kommunens områdeschef/socialpsykiatri beklagar att Äldrepsykiatriska hemvårdsteamet lagts ner och befarar att belastningen på den slutna psykiatriska vården kommer att öka i åldersgruppen över 65 år.

Bryter isolering

På Norrmalm finns en dagverksamhet för äldre med psykiska funktionshinder, Mimer, som vill gå motsatt väg och utveckla sin samverkan med landstingets psykiatri. Dagverksamheten är en del av vårdkedjan mellan psykiatrisk slutenvård och äldreomsorg. Mycket av arbetet går ut på att få psykiskt sjuka personer att bryta sin isolering och må bättre hemma.

Mimer har drivits av kommunens äldreomsorg sedan 1989. Det är en viktig resurs för många äldre med psykisk sjukdom – under årens lopp har en strid ström av studiebesök avlöst varandra.

  Nu står verksamheten inför förändringar. Stadsdelsförvaltningen vill tillämpa gällande regler för dagverksamheter och införa avgift på besöken. Verksamheten har hittills varit avgiftsbefriad, eftersom man befarat att de personer som mest skulle behöva verksamheten då skulle utebli.

  Personer som bor på servicehus ska inte heller ha tillträde till Mimers dagvård eftersom servicehuset, oavsett om där finns personal med psykiatrisk utbildning eller erfarenhet, ska ge tillräckligt stöd.

Det blir intressant att se om Mimers dagvård kan utvecklas till en äldrepsykiatri med helhetssyn enligt personalens visioner, eller om samverkan mellan äldreomsorg och psykiatri fortsätter att vara en utopi.