Diabetes kan leda till ögonskador och stroke. Mindre känt är att sjukdomen även kan påverka minnet och andra kognitiva förmågor. Effekten är relativt liten men bör ändå beaktas i behandlingen av äldre diabetiker. Det anser Erik Nilsson, forskare vid  ARC – Aging Research Center.

Risken att få diabetes ökar med åren. Det är också i de högre åldersgrupperna som sjukdomens långsiktiga biverkningar brukar uppträda. Svårläkta sår på fötterna, njurskador och försämrad syn är sedan länge kända komplikationer. Det gäller även en förhöjd risk för stroke och andra hjärt-kärlsjukdomar.

På senare år har ytterligare en negativ effekt av diabetes uppmärksammats. Redan 1922 publicerade forskarna Miles & Root en studie baserad på psykologiska test. De konstaterade att diabetiker uppvisade sämre testresultat än icke-diabetiker vilket talade för att diabetes var en riskfaktor för kognitiva nedsättningar.

Miles & Roots studie hade dock svagheter, säger Erik Nilsson, läkare och forskare vid Aging Research Center (ARC) i Stockholm.

  – Bland annat kontrollerade man inte för vaskulära sjukdomar som ju diabetiker löper större risk att drabbas av och som i sig kan påverka kognitiva förmågor. För att kunna göra detta krävs studier med betydligt större populationer.

Projekt börjar bära frukt

Det har dröjt ända fram till förra decenniet innan sambandet mellan diabetes och kognition åter hamnat i fokus.

  – Idag finns en uppsjö av projekt som börjar bära frukt, ofta har man studerat detta samband genom andrahandsfrågeställningar i olika befolkningsstudier.

Det är just vad Erik Nilsson gjort i sin första vetenskapliga artikel som är ett led i hans avhandlingsarbete. Den bygger på insamlade data från Kungsholmsstudien, år 1987–2000 (se faktaruta »). Deltagarna, som är 75 år och äldre har utfört MMSE (Mini-Mental State Examination), ett relativt enkelt test som har fördelen att fånga in många olika slags kognitiva färdigheter.

I MMSE ingår frågor som ”vilket dagens datum är” och ”vad Sveriges statsminister heter”. Deltagarna har även ombetts att rita figurer och bokstavera ord baklänges. Svaren har omvandlats till poäng – ju lägre poäng desto sämre kognitiv förmåga.

  Resultaten från MMSE visade att gruppen diabetiker (36 st) presterade sämre än kontrollgruppen (356 st), även när man kontrollerade för kardiovaskulära sjukdomar (bland annat stroke red anm), säger Erik Nilsson.

Liten men stabil skillnad

  – Gruppen diabetiker hade lägre poäng både totalt sett och på vissa av testets olika delfrågor. Skillnaden gentemot kontrollgruppen var visserligen liten – 25,4 mot 26,5 poäng – men ändå stabil vilket ligger i linje med tidigare studier som gjorts.

Poängskillnaden, mellan diabetiker och kontrollgrupp, försvann dock i en senare studie, då kognitivt stöd erbjöds. Det vill säga när deltagarna hade möjlighet att få vissa ledtrådar för att besvara frågorna. Även detta följer mönstret från tidigare studier…

  – …och även för andra sjukdomar. Det är när man börjar förlora sina kognitiva förmågor som man tycks ha störst nytta av stöd, säger Erik Nilsson.

Forskningen inom ämnet är dock ej entydig. Det finns studier som påvisar en betydligt större inverkan av diabetes på kognition. Detta kan bero på att andra slags testmetoder använts, till exempel att kognitivt stöd saknas, men även skillnader i den undersökta populationens sammansättning, menar Erik Nilsson.

  – Använder man sig av en klinisk population, till exempel patienter på ett diabetescentrum, blir effekten större än i en befolkningsstudie, som Kungsholmsstudien. I det senare fallet ingår ju även hemmaboende diabetiker som generellt sett rimligen har bättre hälsa och kognitiv status.

Besudlad kontrollgrupp

Även hur gruppen diabetiker definieras kan påverka resultatet. Fastställd diagnos har varit urvalskriteriet i Kungsholmsstudien. Samtidigt vet man att mörkertalen är stora, att många diabetiker lever ovetande om sin sjukdom. Kontrollgruppen har därför sannolikt varit ”besudlad” av icke-diagnostiserade diabetiker. För att försöka komma runt detta problem har Erik Nilsson vänt sig norrut.

Till Betulastudien i Umeå samlas data in var femte år. Den omfattar ungefär 3000 deltagare som vid första undersökningstillfället var 35–85 år.

  Hba1c är ett av de värden som registreras och som Erik Nilsson har funnit användbart i sin forskning. Det står för glukosilerat hemoglobin och är ett slags långtidsmått på glukosnivån i blodet. Det är ensamt inget giltigt diagnoskriterium för diabetes. Men ett Hba1c-värde på över 7 procent är ett tecken på att man legat för högt i blodsocker under de senaste två-tre månaderna.

Med Betuladata har Erik Nilsson kunnat jämföra tre grupper:

• personer med diagnosen diabetes (138 st)
• personer utan diagnos men med ett högt Hba1c (167 st)
• personer utan diagnos och med ett normalt Hba1c (2645 st).

Bland yngre deltagare blev resultaten, som ännu inte publicerats, de förväntade. Diagnostiserade diabetiker presterade sämst på MMSE och personer med normalt Hba1c lyckades bäst. Mer överraskad blev Erik Nilsson över utfallet bland äldre personer, åldersgrupp 70–85 år. Här hade personer utan diagnos men med ett högt Hba1c lägst poäng på MMSE.

  – Min tolkning är att denna grupp bestod av personer som egentligen är diabetiker. Avsaknad av diagnos ledde till att deras sjukdom förblivit obehandlad, därför presterade de sämre på MMSE än vad diagnostiserade diabetiker gjorde.

  – Om min tolkning stämmer, ger resultatet ytterligare ett argument för att försöka hitta icke-diagnostiserade diabetiker.

Tilläggas bör att även med Betuladata minskade skillnaden i prestation mellan grupperna när kognitivt stöd erbjöds.

Diabetes är en riskfaktor

Erik Nilssons forskning visar att diabetes är en riskfaktor för kognitiv nedsättning, även då man kontrollerat för kardiovaskulära sjukdomar. Å andra sidan finns en rad andra faktorer som inte har kontrollerats för och som skulle kunna påverka resultatet.

  – Man kan ju se diabetes som en sjukdom som påverkar en mängd olika system: blodfetter, blodcirkulation, synförmåga och så vidare. Var och en av dessa kan i sin tur påverka den kognitiva förmågan – om än knappast i lika hög grad som kardiovaskulär sjukdom.

  – Ju flera av dessa faktorer man kontrollerar för desto svagare blir diabeteseffekten. Dock visar forskningen att även efter sådan kontroll kvarstår effekter som kan relateras till diabetes i sig.

Vilka praktiska slutsatser kan man dra av Erik Nilssons forskning? Ja, en dryg poäng på ett MMSE-test är inte särskilt dramatiskt och knappast märkbart för en läkare eller nära anhörig. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att många äldre personer lider av en rad olika faktorer som kan påverka kognitionen negativt en eller ett par poäng.

  – Man behandlar diabetes mer aggressivt om patienten har till exempel högt blodtryck eller höga blodfetter. Sjukdomens negativa påverkan på kognition är ytterligare ett skäl för att hålla äldre diabetikers sockervärden inom snävare ramar.


Andra artiklar i serien om diabetes typ 2:
Konsensus saknas om lämplig nivå för blodsockerhalt
hos äldre diabetiker » 

Underbehandling bottnar i föråldrade attityder »