I slutet av 1970-talet medverkade jag i en TV-debatt om tandvård. Då fick jag lära mig att det fanns en miljon svenskar som hade löständer i både över- och underkäken. Ytterligare en miljon hade löständer antingen uppe eller nere. Jag minns att jag var ganska tagen av den informationen.

Syftet med TV-debatten var att berätta om den svenske forskaren Per-Ingvar Brånemarks pionjärarbete. Han hade lyckats fästa titanskruvar i käkbenet, så kallade implantat, som man sedan kunde sätta fast helproteser i. Detta var vid den tiden en världsnyhet. Den innebar att löständer i framtiden skulle kunna bli helt onödiga.

Nu, tjugofem år senare, har den svenska tandhälsan förbättrats dramatiskt. Andelen äldre som har löständer har minskat kraftigt. 1975 hade hälften av alla pensionärer enbart löständer, nu är det mindre än femton procent. I min årskull, som passerar 65-årsgränsen nästa år, kommer bara några få procent att ha helprotes. Även bland yngre är tänderna friskare. Bland sexåringarna år 2000 var sjuttio procent helt fria från karies.

Det finns flera skäl till den förbättrade tandhälsan. Tandvårdsförsäkringen, som infördes 1974, har gjort det möjligt för de flesta att laga sina tänder, i stället för att vänta tills de måste dras ut. Fluorbehandling och bättre tandborstning har hjälpt till att förebygga både hål i tänderna och tandlossning. Implantaten, som lanserades allt mer under 1980- och 90-talen, har hjälpt många att undvika löständer, även om kostnaden har varit ganska hög.

Tyvärr talar mycket nu för att vi står inför en vändpunkt. Det har blivit väldigt dyrt att laga tänderna. Allt fler låter bli att gå till tandläkaren, eller väljer att dra ut tänder som skulle kunna lagas. Enligt en undersökning år 2000 var det många som av ekonomiska skäl hade avstått från tandvård som de skulle behöva. De motsvarade en miljon människor i hela befolkningen!

Orsakerna till detta är framför allt två. Dels har tandvårdsförsäkringen steg för steg urholkats, så att man nu inte längre kan tala om en försäkring utan om ”tandvårdsstöd”. Dels har den tidigare priskontrollen ersatts av fri prissättning både för landstingen och för privattandläkarna. Det har gjort att det kan kosta fyra eller fem tusen kronor att laga en enda tand, om man behöver sätta på en krona.

  Om tanden måste dras ut, till exempel på grund av varbildning, kan det kosta 10 000 kronor att sätta dit en brygga, medan ett implantat kan kosta över 15 000. Ett implantat för en hel käke, i stället för löständer, kostar flera tiotusentals kronor. Sådana ”självrisker” ligger långt över de självrisker som de flesta har i sin bilförsäkring.

Det är ingen överdrift att säga, att hela tänder åter är på väg att bli en klassfråga. Den goda tandhälsa, som byggts upp under de senaste trettio åren, kan snabbt raseras. Några nya pengar för att hämta tillbaka nedskärningarna av statens bidrag till tandvården är knappast i sikte.

  Inte heller verkar det särskilt troligt att priskontroll kommer att införas igen. En viss prishöjning var säkert motiverad. Sedan kan man alltid undra över storleken. Det är ju svårt för patienten att överblicka prisläget. Och de flesta av oss drar oss nog för att argumentera med vår tandläkare om priset. Vi gapar och sväljer.

Men vi äldre kan väl ändå glädja oss åt det så kallade högkostnadsskyddet som har införts för alla över 65 år? Vi ska inte behöva betala mer än 7700 kronor för den tandvård vi behöver, sägs det. Ja, det är en sanning med modifikation. Dels tillkommer material, vilket kan betyda att den verkliga kostnaden hamnar en bit över 10 000. Dels är väntetiden lång, eftersom dessa arbeten ska förhandsgranskas.

Dessutom kan man undra, om metoden att staten står för alla kostnader över en viss nivå är så smart. En sådan konstruktion av bidragssystemet är naturligtvis kostnadsdrivande. Som någon har uttryckt det: Tandläkaren och patienten vandrar hand i hand in i lyckans land, medan staten står för fiolerna.

En bättre lösning att önska sig, vore en verklig försäkring, det vill säga att man skulle kunna betala en fast avgift varje år, och för denna avgift få den tandvård man behöver. Då skulle man kunna överblicka sina tandvårdskostnader, och systemet skulle premiera förebyggande åtgärder och tandhälsa, i stället för stora reparationer.

Ett sådant system finns faktiskt i sinnevärlden, framför allt i folktandvården i Värmland, men också på en del andra håll. Det kallas abonnemangstandvård. Det är något som andra landsting, men också privata vårdgivare, borde ta efter.