Kom och prata med mig så jag minns. Det sa en demenssjuk kvinna när personalen varje dag kom för att tala med henne. Samtalen skedde på initiativ från forskare och visade sig ha goda effekter, både för kvinnan och för personalen, säger Elisabet Cedersund, docent och forskare vid Tema Ä vid Linköpings universitet.

I mitten av 1980-talet gjordes en liten pilotstudie i Umeå med svårt demenssjuka personer. De samlades någon gång i veckan under ledning av en psykolog för att samtala. Den här dagen började någon att berätta om hur det var när hon var ung och när hon gifte sig. En annan kvinna fyllde på och berättade att de hade varit så fattiga att de inte hade haft råd med någon bröllopsklänning ”så en fick gifta sig i svart kläde”.

Psykologen frågade ”hur gammal var du när du gifte dig”, och kunde ha bitit tungan av sig. Det var just en sådan fråga den gamla sjuka damen inte kunde svara på. Hon blev orolig och ville gå därifrån. Oron spred sig snabbt i gruppen och det tog ett bra tag innan psykologen hade lugnat ner alla.

Gifte sig i svart

Småningom började samtalet igen om hur det var när de var unga. Den gamla damen berättade igen att hon hade varit tvungen att gifta sig i svart kläde… Och så kom det:

  – Och tänk en var bara sjutton år. Det blev ett svar på frågan, fast i hennes egen takt, på hennes eget vis och i sitt sammanhang – hennes berättelse.

Kommunikation mellan människor påverkas i hög grad av i vilka situationer och miljöer som mötet sker. Det säger Elisabet Cedersund, lektor i social omsorg på Hälsouniversitet vid Linköpings universitet och docent i kommunikation. Hon är även föreståndare för Tema Äldre och åldrande i Norrköping campus.

  – Det är inte lätt att skapa sig en bild av en persons bristande förmågor om individen rycks loss ur sin miljö. Jag kan till exempel inte komma in på ett boende och fråga en demenssjuk person hur länge han eller hon har varit där. Då bidrar jag till det misslyckande personen känner av.

För snart fyra år sedan skrev hon och kollegan Claes Nilholm Samtal i äldreomsorgen (Studentlitteratur 2000). Boken handlar om samspelet mellan omsorgspersonal och äldre med Alzheimers sjukdom, det vill säga samtal där personalen tar sig tid att bara prata med personen.

  Boken bygger på ett forskningsprojekt där författarna har analyserat inspelade samtal mellan vårdbiträden och äldre personer som fått diagnosen Alzheimers sjukdom.

Ny infallsvinkel

I stället för att beskriva de problem och de brister som följer med Alzheimers sjukdom – vilket givetvis är viktigt, säger Elisabet Cedersund, har vi velat vända på det hela och se det ur en lite ny vinkel. Vi har velat se hur deltagarna i samtalen gemensamt bidrar till kommunikationen.

Forskarna har inte velat lansera ”metoden hur samtala med en demenssjuk person”. I stället har de beskrivit hur anställda – ofta med lång erfarenhet – tillsammans och gemensamt med den demenssjuke gått till väga för att genomföra dessa samtal.

Under sex månaders tid förde personalen som deltog i projektet, dagliga samtal med personer som hade Alzheimers sjukdom. Det var på forskarnas initiativ, samtalens innehåll formades dock av deltagarna själva. De enda anvisningarna som gavs var att personalen skulle ta sig tid och att förutsättningslöst föra ett samtal. Fyra gånger spelades samtalen in: i början, efter två månader, efter fyra och slutligen efter sex månader.

Det första som möter en i boken är ett citat från en av deltagarna, ”Kom och prata med mig så att jag minns”.

  Studien visar att de äldre personerna fortsätter att berätta även när deras språkliga förmåga minskat i andra avseenden. Inom parentes kan nämnas att samtalen med Ingrid, en av de fem deltagarna i studien, ledde till att denna tidigare ensamma och tysta kvinna blev en aktiv deltagare vid en dagverksamhet, som hon tidigare hade vägrat att gå till.

Inga torftiga samtal

  – Det var en upplevelse att lyssna på dessa samtal, säger Elisabet Cedersund. Det blev inte några torftiga samtal, tvärtom! När personalen tog sig tid fick de också veta den långa livshistorien bakom kvinnan Ingrid – den kunde berättas. Det finns så många oberättade berättelser!

Vid noggranna analyser av inspelningarna framtonade de olika samtalsstilar som personalen hade. Det var vårdbiträden som lyssnade och stöttade den demenssjuka personen, det var de som rättade och ville ha det hela korrekt och de som ville att personen själv skulle ”visas upp”.

  – Vi kunde vid analyserandet höra att personalen via ”visa-upp-stilen” pratade för mikrofonen och ville få den äldre att göra detsamma.

Efter ett år gick forskarna tillbaka till den personal som hade deltagit. Personalen uppgav att de hade fått syn på sitt eget sätt att arbeta. De som hade varit tillrättavisande, sa nu att det hade de övergivit. Överlag sa de att respekten och toleransen för den äldre hade ökat i och med samtalen, som i mån av tid också fortsatte.

  – Samtal pågår ute i demensboenden, det vet vi, men personalen behöver ledning och politiskt stöd för att få den här möjligheten kontinuerligt, säger Elisabet Cedersund. Kanske krävs extern handledning för personalgruppen? Det kan ses som en kostnad men jag anser att det bör ses som en investering.

Material analyseras

Hon fortsätter att analysera det inspelade materialet. Det finns fortfarande frågor som kräver svar. Vad händer i mötet och i själva berättandet?

  – Kunskapen och erfarenheten som finns hos personalen måste formuleras som ett instrument inom omsorgen. Metoder är inte lösningen men kan vara en början. De kan även vara en väg att få andra att förstå att det tar tid att lära sig och förstå hur man bemöter och respekterar äldre med demenssjukdom.

Personalen behöver sätta ord på sitt arbete. Men som Elisabet Cedersund säger, en del är så trivialt att vi inte har begrepp för det.

  – Kunskapen om ”att prata” finns men inte hur beskriva det och än mindre hur försvara det! För att bli respekterade kan vi ”låna” begrepp och metoder som beskriver det praktiska arbetet som pågår.

  – Personalen behöver sätta ord på sitt arbete, motsvarande kan finnas till exempel inom kommunikationsteori, säger docenten i ämnet.

Att se till att tid avsätts för samtal tror Elisabet Cedersund kan göra att själva omsorgen om dementa på sikt blir billigare.

  – Det krävs visserligen större bemanning men arbetet blir mer meningsfullt och personen kan bibehålla sina förmågor och det ”passiva stadiet” kan förskjutas. 

Referens:

Samtal i äldreomsorgen. Samspelet mellan omsorgspersonal och äldre med Alzheimers sjukdom, Elisabet Cedersund & Claes Nilholm. (Studentlitteratur 2000.)