En enda annons i lokalbladet räckte för att den nystartade minnesmottagningen i Sunne skulle bli nedringd. Efter ett år har 110 personer utretts och cirka 60 procent har fått en demensdiagnos.

Minnesmottagningen har sin lokal – ett enda rum – intill sjukgymnastik och arbetsterapi på sjukhemmet Hagen. Här arbetar demenssjuksköterskan Maria Hjerpe, arbetsterapeuten Kerstin Nilsson och Margareta Johansson, arbetsterapibiträde och anhörigstödjare. Via en promenad genom kulverten når de den fjärde medlemmen i teamet, distriktsläkare Per Åkesson på Sunne vårdcentral som alltså är sammanbyggd med Hagen.

Efter Anhörig 300, ett nationellt samarbetsprojekt mellan kommuner, landsting och frivilligorganisationer, ville Sunne kommun och landstinget i Värmland gå vidare med insatser för demenssjuka. De hämtade idéer från den helt landstingsdrivna minnesmottagningen i Säffle. Erfarenheten där var att människor sökte hjälp fortare och kunde stanna hemma längre genom tidigare medicinering.

Startade som ett projekt

I Sunne startade minnesmottagningen som ett försöksprojekt hösten 2002. Inga nya tjänster eller pengar tillfördes. Tid togs helt enkelt från andra områden. Demenssjuksköterskan, arbetsterapeuten och anhörigstödjaren ska avsätta 10 timmar i veckan vardera och distriktsläkaren fyra timmar.

  I Säffle ingår också en kurator i teamet men i Sunne har man bara kunnat få några timmar för handledning av personalen från landstingets kurator.

Det är ofta patienterna själva eller deras anhöriga som ringer upp och vill komma. Patientens egen läkare, distriktssköterskan eller andra arbetsterapeuter tar också kontakt. Mycket sällan går kontakten via biståndsbedömare och sjuksköterskor i hemsjukvården.

Det behövs ingen remiss, men väntetiden är nu två månader för första besöket. De 110 personer som utretts det första året har varit i åldrarna 45–93 år med en platå i 75-årsåldern. Sunne kommun har 13 500 invånare.

Träffat rätt

  – Nu har vi träffat rätt! Vi har möjlighet att stötta många genom både minnesmottagningen, olika frivilliggrupper och väntjänst, säger Margareta Johansson som var samordnare för Anhörig 300 och har 20 års erfarenhet från arbetsterapin med anhöriggrupper och underhållning.

Kerstin Nilsson framhåller att det verkar lättare för människor att komma till minnesmottagningen. Det skapar mindre ängslan och oro. Hon träffar också många via arbetsterapin och kan då bidra med bland annat hjälpmedel

Maria Hjerpe, som alltså delar sin tid mellan minnesmottagningen, demensboenden och dagverksamheten på Brogården, ser både fördelar och nackdelar med det här arbetssättet:

  – Det är en fördel att man ser patienterna hela tiden. Genom utredningen, uppföljningar, hembesök, dagverksamhet och gruppboende. Nackdelen är att man känner sig splittrad, men det går bättre nu.

Per Åkesson:

  – Det är viktigt att få tag i patienterna i tid, nu när bromsmedicinerna finns och mycket forskning pågår. Minnesmottagningen gör att det går  mycket fortare för dem att bli utredda.

  Både patienter, anhöriga och kommunen är vinnare med det nya arbetssättet anser han.

Börja med tester

Vad händer då för den som fått tid på mottagningen? Tillsammans med en anhörig kommer patienten dit och får börja med att genomgå minnes- och orienteringstest, till exempel MMT. Den anhöriga får samtidigt fylla i en symtomenkät som personalen sedan går igenom tillsammans med dem. Sedan går sjuksköterskan med patienten till vårdcentralen och tar själv blodprover och EKG.

Magnetkamera bara ibland

Läkaren skriver remiss till datortomografi på Torsby sjukhus. MR används nästan aldrig eftersom magnetkamera bara finns i Karlstad, där kön är lång. Vissa patienter får senare genomföra de mer avancerade hjärnavbildningarna Spect eller Pet i Uppsala. Även Lumbalpunktion, ryggmärgsprov, utförs ibland vid osäkra fall.

När alla dessa test och prover är klara och gamla journalanteckningar lästa har teamet en konferens om den aktuella patienten före läkarbesöket. Doktorn gör sedan en neurologisk och kroppslig undersökning och kan ge en diagnos, om inga kompletteringar behövs. Osäkra fall, framför allt bland yngre, remitteras till medicinkliniken vid sjukhuset i Karlstad för vidare utredning. Det har rört sig om fyra fem procent det gångna året.

Sex veckor efter diagnosen gör arbetsterapeuten och anhörigstödjaren ett hembesök för att höra hur patienten mår och hur bromsmedicinen fungerar. Efter ytterligare tre månader får patienten genomgå nya test och en ny anhörigintervju genomförs.

Säkrare diagnos

  – Det ger så mycket och diagnosen blir säkrare. I de flesta fall har de blivit bättre, vare sig de fått medicin eller inte. De kanske känner sig tryggare och det fungerar bättre hemma. Anhöriga har fått svar på saker de undrat över och tips om bemötande, säger Maria Hjerpe.

  – De vet också att de kan få larm, hjälpmedel och dagverksamhet.

Efter ytterligare sex månader är det dags igen att upprepa minnes- och orienteringstesten och att ta nya blodprover och eventuellt EKG. Man samtalar också om framtiden. Då har nästan ett år gått från den första träffen på minnesmottagningen. Vad händer sedan? Just det diskuterar teamet nu och ska också göra en utvärdering av projektet hittills.

Maria Hjerpe anser att kommunen skulle vinna på att de fortsätter att hålla kontakten:

  – Vi vet i vilket skick de är och kan undvika akuta utryckningar med inläggning på sjukhus och ökad förvirring. Men dagverksamheten behöver utvidgas. Det skulle finnas möjlighet att erbjuda ett helt dygn med övernattning så att den anhöriga fick vila.

Mobila team behövs

Det behövs också en hemtjänstgrupp som är speciellt kunnig på demens och förvirring. Det går inte att ha dessa människor i den vanliga hemtjänsten där personalen byts ut hela tiden. Det stressar en demenssjuk person.

Per Åkesson understryker att det behövs ett mobilt team med demenssköterskor som kan åka hem och hjälpa patienterna, alla bor ju inte i tätorten.

De kan inte heller erbjuda något riktigt bra stöd för yngre personer, alltså både yngre dementa och yngre anhöriga, som kan ha en pressad situation genom både småbarn och demenssjuka föräldrar, framhåller Kerstin Nilsson.

Margareta Johansson vill hitta ett sätt att informera hela familjer. Det är inte ovanligt att syskon kan ha helt olika förståelse och uppfattning. Något den sjuka ofta är medveten om – ”en plockar in i kylskåpet och en annan plockar ur!"