Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Hjälpmedel och tillgänglighet, Äldreboende, Demens
Hur hanterar personalen fysiska begränsningsåtgärder i arbetet med demenssjuka som bor i särskilda boendeformer? Det har universitetsadjunkt Anna-Liisa Suvanto undersökt i en magisteruppsats vid Lärarhögskolan i Stockholm.
Begränsningarna innebär att man hindrar den äldre från att röra sig fritt genom bälte, sele eller brickbord. Sänggrind räknas också dit. Enligt en förordning från Socialstyrelsen är det egentligen förbjudet att använda fysiska begränsningsåtgärder om inte syftet är att aktivera en svag patient, till exempel genom att använda grenbälte för att någon ska kunna sitta i en rullstol.
Patientens autonomi och integritet är centrala begrepp i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Begreppen definieras inte. Det förutsätts att personalen ska förstå innebörden för att kunna uppfylla kraven på gott omhändertagande, påpekar Anna-Liisa Suvanto. Hennes studie har genomförts på två äldreboenden i samma område i Stockholms län. Ett kommunalt drivet och ett utlagt på entreprenad.
De etiska övervägandena var en levande och påtaglig del av personalens vardag. Den största synden ansågs vara att inte göra något alls. Personalen diskuterade säkerhet i förhållande till fysisk begränsning och kallade begränsande åtgärder för skyddsåtgärder. De var rädda för att allvarliga konsekvenser skulle inträffa om de inte använde sele för att hindra en svag patient från att gå. Samtidigt var det stor osäkerhet om vilka risker de vågade ta innan begränsningsåtgärder sattes in.
Om integriteten eller säkerheten sattes främst, hängde samman med hur väl den äldre kunde uttrycka sig och hur väl personalen kunde läsa av den äldre. Det etiska dilemmat minskade inte genom riktlinjer och kunskap. Personalen ansåg att det handlade om en individuell bedömning som måste göras om och om igen.
Handledning av personalen var inte något naturligt på de båda arbetsplatserna. Personalen uppfattade att handledning sattes in först när det blivit problem. Det tyder på brister i arbetsledning och struktur tycker Anna-Liisa Suvento. Hon anser att risken för kränkningar ökar om personalgruppen saknar stöd och upplever utsatthet och skuld för att de inte kan utföra sitt arbete på det sätt de önskar.
Referens:
Begränsningsåtgärder. Personalens upplevelser kring tvång
och skydd i äldreomsorgen (Rapport 2003:5, Stiftelsen
Stockholms läns Äldrecentrum).