Personal inom demensvården arbetar ofta intuitivt och fungerar som ett hjälp-jag åt den demenssjuke. Förhållningssättet kan vidareutvecklas om man sätter ord på den tysta kunskapen, skriver geropsykologerna Jane Cars och Birgitta Zander.

Hur upplever en människa det när hennes värld hotas av sammanbrott och Jaget börjar rämna? Thomas Tranströmer beskriver en sådan tillfällig skräckupplevelse i sin diktsamling Mörkerseende (1970).

  ”Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är nånting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?”

  För poeten är skräckupplevelsen tillfällig. Till skillnad från den demenssjuke har Tranströmer förmågan att själv samla ihop sitt jag.

Vad är då JAGET, ego, som man talar så mycket om? Enligt psykoanalytisk jagpsykologi kan Jaget uppdelas i ett antal funktioner. Leonard Bellak, läkare och forskarutbildad psykolog och psykoanalytiker i New York, har beskrivit en teoretisk modell för hur Jaget fungerar.

Tolv olika jagfunktioner

I boken tar han upp tolv olika jagfunktioner som tillsammans utgör Jaget (se nedan). Vi har utgått från Bellaks teori och försökt beskriva vad som händer med jagfunktionerna vid en demenssjukdom. I det följande kommer vi att kalla dessa jagfunktioner för förmågor.

• Tankeförmågan sviktar
• Relationerna förändras
• Känslokontrollen sviker
• Ångesten måste avvärjas (försvarsmekansismer)
• Identitetsförvirring uppstår
• Upplevelsen av omvärlden förändras
• Sinnesintrycken sorteras sämre
• Omdömesförmågan sviker
• Självständigheten minskar
• Självkänslan hotas
• Fantasin förtvinar (regression i Jagets tjänst)
• Helhet och sammanhang förloras

Demenssjukdomen griper direkt in i viktiga förmågor hos oss människor och följden blir en regression (tillbakagång) i förmågorna. Den demente får svårt att hålla ihop sitt Jag. Omvärlden blir alltmer förbryllande och oförståelig.

  Skilda förmågor påverkas olika mycket. Därför finns ingen typisk demenspersonlighet. Varje dement person är unik även i sin sjukdom.

Framstår som unik

Genom att man kartlägger vilka förmågor som sviktar och vilka som fortfarande fungerar i vardagslivet skapas en nyansrik bild av personen. Hon framstår som den unika människa hon är. Ökad förståelse för den dementes sätt att vara utgör grunden för ett genomtänkt bemötande.

Den tillbakagång av förmågorna som sker vid en demenssjukdom kan påverkas med en jagstödjande metod – ett jagstödjande förhållningssätt. Metoden innebär att man anpassar stödet till nivån på individens olika förmågor.

  I början av en demensutveckling innebär den jagstödjande metoden framför allt ”hjälp till självhjälp”. Metoden går då ut på att upprätthålla och stärka de förmågor som fungerar. Man arbetar ”här och nu” och försöker inte hjälpa den demente att bearbeta konflikter och besvikelser som hänt tidigare i livet.

  Men trots att man inriktar sig på nu-situationen är det ändå mycket viktigt att känna till den demenssjukes livshistoria. Den kunskapen ökar förståelsen för reaktionerna och beteendet i vardagen – ”här och nu”.

Var ett ”hjälp-jag”

Allteftersom demenssjukdomen fortskrider och förmågorna sviktar innebär metoden att vårdaren alltmer blir ett ”hjälp-jag” för den demenshandikappade. På så sätt får den demente kraft att ägna sig åt sådant som han klarar av och kan glädja sig åt.

I samvaron med en dement person bör man i varje situation tänka efter vilka förmågor som sviktar och inrikta sig på att stödja just dem. Trots den intensiva forskningen inom demensområdet och de ”bromsmediciner” som nu finns är ett anpassat bemötande i vardagen fortfarande den bästa behandlingen. Här beskrivs enbart de fyra första förmågorna helt kortfattat.

Minnesstörningar förekommer alltid vid demenssjukdom. I minnet finns våra erfarenheter, kunskaper och känslor, personligt färgade och betydelsefulla för oss. Vid minnessvikt är det viktigt att undvika att göra hela dagen till ett läxförhör. Berätta för den demenssjuke i stället för att fråga. Undvik att fråga ”kommer du ihåg” eller ”minns du”. Försök att hitta vägen till de ”minnesöar” som finns kvar.

När en person blir dement minskar efter hand förmågan att knyta an till andra på ett djupare plan och att upprätthålla en relation. En minskad initiativförmåga och bristande motivation kan vara svår för närstående att uppleva och hantera.

  Att den demente drar sig undan och visar bristande inlevelse i andra beror ofta på att de egna svårigheterna tar över. Det är i allmänhet lättare för en dement person att ha kontakt med en person än med flera samtidigt.

Ilskan ligger på lut

Ganska tidigt i sjukdomen får en dement person svårare att klara av att inte genast få sina behov och önskningar tillfredsställda. Förmågan att ta hänsyn till andras behov minskar. Inte sällan sägs det om en person som tidigare beskrivits som lugn och sansad att han har blivit så arg av sig. Ilskan ligger ofta på lut.

  Det är väsentligt att ta reda på orsaken till ilskan, att tänka igenom vad som kan ha utlöst ett aggressivt beteende – när och varför sker det? Argumentera inte när det ligger irritation i luften utan avled och distrahera. Kom ihåg att ilska ofta är en täckkänsla för rädsla.

För att skydda sig mot ångest använder sig Jaget av olika typer av försvar. Den som är demenshandikappad tenderar att använda sig av mer primitiva försvar allteftersom sjukdomen tilltar. Försvaren blir mindre effektiva och skyddar inte längre mot ångest. Förhållningssättet bör då inrikta sig mot att minska det som väcker ångesten.

Försök att motverka regressiva tendenser. Det är viktigt att komma ihåg att försvaren fyller ett syfte. Använder den demente till exempel förnekande som försvar, är det inte självklart att man ska konfrontera honom med det han förnekar.

Goda stunder i livet

Med ett jagpsykologiskt perspektiv försöker man förstå hur den demenssjuke upplever sig själv och sin omvärld. Ett jagstödjande förhållningssätt syftar till att hjälpa den demente att bättre kunna bemästra sitt liv och använda sig av sina förmågor. Dialogen och relationen utgör behandlingen. På så sätt blir det möjligt att trots allt finna goda stunder i livet.

Personal inom demensvården arbetar många gånger intuitivt med ett jagstödjande förhållningssätt. De har, utan att benämna det så, fungerat som ett ”hjälp-jag” åt den demenssjuke. Med en teoretisk modell av det här slaget kan förhållningssättet vidareutvecklas och fördjupas. Man kan sätta ord på den tysta kunskapen.

Anhöriga efterlyser också strategier att möta stressfyllda situationer som uppstår i hemmet. Ett jagstödjande förhållningssätt kan vara en sådan strategi. Via anhöriggrupper och individuella stödsamtal kan anhöriga få hjälp att tillägna sig detta.  

Referenser:

Samvaro med dementa, Jane Cars & Birgitta Zander (Gothia 1998)

Att handleda inom demensvården, Jane Cars & Birgitta Zander (Demensförbundet 2002)

Ego Functions in Schizophrenics, Neurotics and Normals, Leonard Bellak m.fl. (1973)