I dag finns metoder som visat sig gynnsamma för att stödja minnet i tidig demenssjukdom. Forskaren Anna Stigsdotter Neely presenterar några sådana samt ett pågående projekt där nära anhöriga involverats i minnesträning.

Under det senaste decenniet har intresset för att undersöka om man kan stödja och träna minnet i tidig demenssjukdom ökat kraftigt. Syftet har varit att finna effektiva minnesmetoder för att få vardagens aktiviteter att löpa mer tillfredställande men även i förhoppning om att kunna mildra konsekvenserna av sjukdomens förlopp.

Resultaten från denna forskning har varit mycket positiva där man visat att inlärning av nya kunskaper är möjlig hos demenssjuka personer trots sjukdomens skoningslösa framfart i hjärnan.  Utgångspunkten för valet av strategier som används för att stödja minnet i demenssjukdom har varit att bygga på i sjukdomen välbevarade minnessystem, såsom omedvetna minnessystem.

Ledtråd lockar fram minnen
En vanligt förekommande metod för att stödja minnet är användandet av olika ledtrådstekniker som lockar fram minnen och beteenden utan att personen är medveten om att han eller hon tidigare har lärt sig denna information.

Ledtrådsstöd kan ges på olika sätt, ofta ges mycket stöd initialt och i takt med att personen lär sig, avtar också stödet, men det motsatta förfarandet är också vanligt där stödet först är ringa för att därefter öka.

I forskningen har visats att det oftast är en bättre metod att börja med att ge mycket ledtrådsstöd för att därefter minska stödet i takt med inlärning. Detta minskar nämligen risken för att man återger fel information.

Visar ett fotografi
Att sträva efter en så felfri inlärning som möjligt är av godo när minnet sviker. Denna teknik har använts framgångsrikt för att lära in en rad olika aktiviteter såsom att använda sig av checklistor för att veta vad man ska göra under dagen, när man ska ta sin medicin och för att öka kommunikationsförmåga för att nämna några.

Träningen börjar med att man visar ett fotografi på personen ifråga med namnet textat på bilden (alternativt kan personen vara närvarande och i så fall bära en namnskylt med löstagbara bokstäver). Så pekar man på fotografiet och säger:
  – Detta är Klara, hon hjälper oss med städningen.
  Omedelbart därefter ber man den demenssjuke återge namnet Klara. Sedan upprepar man frågan: Vad heter hon som hjälper oss med städningen?, direkt följt av: ”Klar...”, som ger ett minskat ledtrådsstöd.
  Så fortsätter man på detta vis tills man kan återge namnet. Om personen inte kan minnas så ökar man stödet successivt tills återgivning blir möjlig.

En annan välstuderad teknik som underlättar inlärning och i hågkomst av information är fördelad återgivning (”spaced retrieval”). Detta är en repetitionsmetod, där man återger det man vill lära sig om och om igen men framför allt över längre och längre tidsperioder.

Lära sig använda kalender
Även denna metod har använts i många sammanhang för att lära sig komma ihåg namn och lägga grunden för rutiner. Med denna metod kan en person med demenssjukdom lära sig använda en kalender där dagens sysslor finns angivna.

Fördelad återgivning
Träningen börjar med att visa en kalender, där man tillsammans har skrivit ned vad som ska göras under dagen, som att vattna blommor och att vika tvätt. Därefter förklarar man hur kalendern ska fungera: ”För att veta vad du ska göra idag, gå och titta på kalendern”. Så avslutar man med frågan: ”Hur kan du ta reda på vad du ska göra idag?” Och inväntar svaret: ”Gå och titta på kalendern”.
  Efter cirka fem sekunder ställer man samma fråga igen: ”Hur kan du ta reda på vad du ska göra idag?” Och inväntar svaret.

Därefter ökar man successivt tiden mellan frågorna: 5, 10, 20 och 40 sekunder. Tiden styrs av prestationen. Misslyckas personen att återge ”Gå och titta på kalendern” så minskar man tiden mellan frågorna. På så sätt skräddarsys intervallen utifrån den demenssjukes gåvor.

En viktig aspekt i båda nämnda metoder är att man bör uppmuntra till att personen själv ska återge den kritiska informationen, alltså bör man undvika att påminna om vad som ska kommas ihåg. Detta råd baseras på forskningsrön där man visat att återgivning av information stärker minnet mer än när man blir påmind om samma information. Återgivning i sig har alltså en minnesstärkande effekt.

Lära sig använda stödet
Av ovan beskrivning framgår också att det är viktigt att man lär in användningen av minnesstöd. Att sätta en dagbok eller kalender i händerna på en demenssjuk person i förhoppning om att den kommer att brukas, kommer med all sannolikhet inte att leda till att personen använder den nämnvärt effektivt. Båda beskrivna tekniker hjälper just till med detta – att tillägna sig minnesstöd.

Forskningen har således visat att med hjälp av strategier så kan man göra nytta i den demenssjukes vardag. En fråga som endast blygsamt belysts i tidigare studier är om anhöriga kan använda dessa strategier för att stödja sin demenssjuke maka.
  Denna fråga är viktig. Det räcker inte med att visa att demenssjuka kan lära sig tillsammans med professionella yrkesutövare. Kunskaper måste också kunna användas i den vardag båda makarna lever i. Alltså bör nära anhörig få redskap att förstå hur minnet drabbas i demenssjukdomen. Men än mer viktigt är att få veta hur man kan ge ett fungerande minnesstöd till sin livskamrat i vardagens sysslor.

Lockade fram minnen
I ett projekt finansierat av FAS (Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap) har vi studerat just denna fråga. Vi har tittat på effektiviteten av ett så kallat kollaborativt träningsprogram. En demenssjuk har i samarbete med en nära anhörig fått instruktioner och träning i ovannämnda två tekniker för att stödja en vardaglig aktivitet samt att lära sig namn på personer.
  Detta har jämförts med ett mer traditionellt program där endast den demenssjuke fick samma träning men utan närvaro av anhörig. Även en kontrollgrupp som ej fick träning mellan testtillfällena deltog.

För att studera effekter av träning så testades prestationen i en rad olika uppgifter – före, direkt efter och åtta månader efter träningen. Resultaten från denna studie har givit många spännande fynd. Bland annat så lärde sig anhöriga i samarbetsträningen att bemästra teknikerna. Det mest intressanta fyndet var dock att anhöriga kunde använda den nyförvärvade kunskapen i uppgifter som inte alls hade tränats. Detta i sin tur ledde till att den demenssjuke återgav mer information efter träning än före.

Vad som även framkom var att anhöriga var mycket duktiga på att ge goda ledtrådar som lockade fram minnen hos den demenssjuke. Ett konkret exempel på en ledtråd som ingen av oss testledare skulle ha kommit på, var en man som tillsammans med sin demenssjuka maka dukade ett bord.

Nynna på julsång
Plötsligt så kom makan av sig i dukningen av bestick vilket noterades av maken som började nynna på julsången ”skära skära havre”, varmed hustrun utbrister: ”Ja just ja, knivarna saknas ju!”
  Det är just rikedomen av gemensamma minnen som är grunden till att kunna ge ett gott stöd. Detta kopplat till kunskaper om hur dessa ledtrådar kan minskas och ökas och repeteras i olika situationer lägger grunden för att anhöriga kan tjänstgöra som ett optimalt minnesstöd.