”Kom ihåg”-lappar på ytterdörren och egna knep för att memorera sifferkoder. Vilka andra strategier kan vi använda för att plocka fram minnen? Vad kan vi förändra för att lättare komma ihåg? Psykolog Anna Derwinger ger oss vägledning.

Minnet är förankrat både inom och utom oss. När vi söker ett minne, eller tvärtom blir påminda om något via en impuls, så kan associationen därför komma från olika håll. Antingen utifrån genom ett sinnesintryck, till exempel doften av syrén påminner om ens skolavslutningar, eller inifrån från våra tankar och känslor i stunden.

Det faktum att minnets nätverk är vittförgrenat och kan stimuleras från flera håll och förstärkas av att ha erfarits med flera sinnen är avgörande för utformningen av flera av de klassiska minnestekniker som finns. En sådan är locimetoden.

Loci betyder plats och tekniken är lättare att förstå om jag först tar ett praktiskt exempel. Jag förlägger då och då mina nycklar. Först brukar jag springa runt hemma och leta på tänkbara platser samt fråga min familj om de sett nycklarna på sistone. Om dessa två strategier misslyckas så brukar jag försöka gå igenom steg för steg mina förehavanden sedan jag senast hade nycklarna via en slags inre tidspromenad.

Plötsligt kommer jag ihåg
Jag ser för mig hur jag kommer hem med matkassarna och barnen från förskolan, hjälper barnen av med kläderna, bär in kassarna i köket, hela tiden med nycklarna i vänsterhanden. Men vad gjorde jag egentligen sen?
  Här är de inre bilderna mer fragmentariska men så plötsligt kommer jag ihåg. Dottern ropade och behövde hjälp på toaletten. Kanske jag lade nycklarna där? Efter min mentala rekonstruktion går jag och tittar och mycket riktigt ovanpå badrumsskåpet ligger nycklarna, tack och lov.

Locimetoden bygger just på mentala promenader av detta slag fast på ett mer medvetet sätt. Först bestämmer man sig för en serie bekanta platser vilka man sedan kommer att mentalt, för sin inre syn, placera saker man vill komma ihåg på.

Välbekanta platser
Platserna kan ligga längs vägen hemifrån till busshållplatsen. Det viktiga är att platserna är välbekanta och därmed lätta att se för sig i fantasin. Vill man sedan komma ihåg sin inköpslista placerar man helt enkelt varje sak på en plats i taget. Brödet vid ytterdörren hemma – stort så att det fyller hela dörröppningen, tomaterna på trappstegen (saften sprutar ut när man trampar på dem), kaviartuben pressar man ut längs trottoaren och så vidare.
  Tanken är att de kända platserna ger en struktur åt minnet medan bilderna ger färg och gärna så många sinnesintryck som möjligt. När man vill minnas inköpslistan går man längs sin inre väg och ”tittar” vad som ligger på de olika platserna.

Locimetoden är en klassisk minnesteknik, bland flera. Teknikernas funktion är att ge ett inre stöd åt minnet när vi ska lägga något på minnet som vi sedan vill ha en säker väg in till. Tekniken blir en slags ledstång.

Men inre stöd av detta slag behöver inte vara inlärda tekniker utan kan lika gärna vara minnesknep man förvärvat genom livet. Ramsor som ”30 dagar har november...” eller egna personliga associationer till födelsedagar och bussnummer för att minnas sin portkod är exempel på personliga inre minnesstrategier.

I en aktuell minnesträningsstudie vid Stiftelsen Äldrecentrum visade det sig att strategier av detta slag för att komma ihåg nummer, i vissa avseenden till och med, är effektivare än att minnas med teknik.

Håll igång sina strategier
Det viktiga, visade studierna vidare, var dock att träna. Att utveckla och förfina sina egna strategier och att hålla dem igång – inte bara “att ha dem”.

I situationer där man ska memorera en ny sifferkod kan man fråga sig: Hur gjorde jag för att memorera detta? Hur tänkte jag? Det är ett exempel på en slags grundläggande träning som gör att man blir medveten om sina minnesstrategier och varse om vilka som faktiskt fungerar. För de flesta är det bättre att associera numren till något konkret och personligt än att bara repetera dem.

Denna slags strategiutvärdering kan appliceras både på mentala strategier och på mer konkreta som att skriva lappar. Jag är själv väldigt beroende av mitt lappsystem på ytterdörren, där jag sätter de viktigaste minneslapparna närmast handtaget.

Men trots säkerhetsåtgärder av detta slag har jag vid ett tillfälle till och med glömt mina minnesanteckningar till ett minnesföredrag. Ibland får man nog leva med sin glömska som människa...men numera ställer jag i stressiga situationer min portfölj framför dörren för att mer eller mindre snubbla över den när jag ska iväg. En minnesstrategianpassning som jag hoppas ska ge resultat.

Ett sätt att åskådliggöra minnets stöttepelare är att tänka sig en rymd som omfattar alltifrån det yttre stöd vi får när minnet placeras i världen i form av till exempel en minneslapp på dörren, till det inre stöd vi kan ge minnet i huvudet via exempelvis en association. Någonstans mitt emellan finns det minnesstöd vi får i relationer (se även fig 1).

Ofta när man tänker på minnesstrategier så tänker man på de inre knepen för att lägga på minnet och för att sedan kunna plocka fram informationen igen. Men yttre minnesstrategier är icke att förakta. Tvärtom.

Köksklocka inte att förakta
Köksklockan som ringer när bullarna är klara och kalendern med anteckningar om tandläkarbesök eller viktiga födelsedagar är för många en viktig del av en fungerande vardag. Detsamma gäller faktiskt våra relationer till, framför allt, människor men även till saker som fotografier.
  I våra nära relationer sker ofta en uppdelning av minnesområden. I min familj är vi otidsenligt könsuppdelade i våra minnesområden. Min man minns soptömnings- och bilservicetider medan jag minns släktens bemärkelsedagar.
  Oavsett hur uppdelningen sker så innebär den minnesavlastning och det kan man behöva i denna informationstyngda tid.

Även i relation och samtal med andra ägnar vi oss åt ett slags minnets pusselbyggande. Som ett exempel kan jag ta ett samtal vid lunchbordet på jobbet. Jag ville berätta om ett TV-program dagen innan och särskilt nämna artisten som sjöng. Men namnet ville inte nå min tungspets:
  – Han är lång och han skrev sången om Teddybjörnen Fredriksson.
  – Åh, du menar han som hade Allsång på Skansen, fyller min kollega i men inte heller hon finner namnet vi söker.
  – Ni menar förstås Lasse Berghagen, säger en annan kollega som suttit och lyssnat.
  – Ja, naturligtvis!

Yttre och inre samverkar
Den sistnämnda kollegan kanske nu känner sig särskilt minnesgod, men faktum är att vi byggt minnet tillsammans och på det viset givit varandra stöd i våra associationer som letat i minnets nätverk.
  Det yttre och inre samverkar således och beroende på vilka inre resurser vi har, klarar vi att hålla mer eller mindre i huvudet. Vid normala åldersförändringar eller stress kan vi finna våra egna kompensatoriska stöd för minnet.

Drabbas man av minnesnedsättande sjukdomar som demens eller depression blir man i större utsträckning beroende av yttre stöd framför allt i andra människor och deras förmåga att minnas åt en, samt att via ledtrådar stimulera den av sjukdom drabbade att minnas själv.