Mina två artiklar i Äldre i centrum (Fjärde åldern döljs när ålderstrappan rivs » och Empiriska belägg för ålderism saknas ») är naturligtvis ingen recension av Senior 2005. Jag har endast velat problematisera två temata: rivningen av ålderstrappan och föreställningen om ålderism som en existerande verklighet i vår svenska kultur. Jag kunde även ha tagit upp andra ämnen, som utredningen enligt min mening behandlat alltför ytligt, men räknar med att andra forskare kommer in i diskussionen.

Förslaget att ”riva ålderstrappan” lades fram redan 1984, i en populärvetenskaplig bok av journalisten Margareta William-Olsson och geriatrikern Alvar Svanborg. Utgångspunkten var H70:s epokgörande upptäckter av att 70-åringar blev allt friskare. Fokus låg alltså på den tredje åldern vilket avspeglades i en av bokens illustrationer. I en ombyggd ålderstrappa ledde en slags slasktratt till den fjärde åldern. Den traditionella ålderstrappan har i denna fas symboler för svaghet, behov av hjälp och död.

Samma bild av slasktratten återkommer i andra upplagan (s. 121) av Våga växa vidare (1998), riksdagsledamoten Tullia von Sydows medborgerliga instruktion för den tredje åldern. Även utredningens diskussionspromemoria Riv ålderstrappan (SOU 2002:29) följer upp metaforen och behandlar främst de allt friskare pensionärerna. Den fjärde ålderns ofta vård- och omsorgskrävande äldre och deras problem hänvisades till slutbetänkandet.

Trots en 544 sidor tjock bilagsdel blev dock utdelningen mager. De svåra frågorna hänvisades till tidigare och kommande utredningar, främst till Ansvarskommittén. Det fortsatte att vara en obalans mellan äldrepolitiken för den tredje åldern och äldrepolitiken för den fjärde åldern – en obalans som kan få ödesdigra följder i framtiden.

Institutet för framtidsstudier delar min oro för att Senior 2005 vill ”riva ålderstrappan”. I en hearing i januari 2003 framhöll man ”att det inte går att riva ålderstrappan då den delvis är biologiskt betingad” (Bilaga C, s. 261).

I min andra artikel ställde jag frågan om vi verkligen lever i ett ”ålderistiskt” – åldersfientligt – samhälle i Sverige och om det är en lösning på framtidens äldreproblem att försöka upphäva ålderismen.

Enligt min uppfattning har socialdemokratisk äldrepolitik ända sedan välfärdsstatens uppbyggnad varit positiv till de äldre: utbyggda pensioner, bostäder, hemtjänst, LAS etc. De borgerliga partierna har ibland föreslagit andra former för äldrevård men har knappast varit åldersfientliga. Attitydundersökningar visar att även väljarna varit positiva, trots att många reformer inneburit resursflöde från yngre till äldre.

Professor Lars Andersson (se artikel ») – den ende av mina kritiker som förstått min artikel – menar att jag vill förbjuda forskarna att använda ett begrepp (läs: ålderism) som är accepterat och ”användbart” inom sociologin. Detta är mig naturligtvis helt främmande. Forskning är i princip fri. Min diskussion gällde om det är en korrekt verklighetsbeskrivning, att Sverige är ett åldersfientligt samhälle och har en ålderistisk kultur.

Fyra procent av personer 60 år och äldre i Sverige anser sig ha blivit illa behandlade av Försäkringskassan. Detta anför Andersson som exempel på att ålderism faktiskt förekommer i Sverige men det är en förhastad slutsats. Eftersom vi inte känner till hur många som har blivit illa behandlade i andra åldersgrupper så kan vi naturligtvis inte avgöra om det rör sig om ålderism. Deras upplevelse kan lika väl förklaras med den konfliktsituation mellan klient och beslutsfattare som uppstår på grund av ärendenas art.

Risken med att forskningen använder grumliga begrepp är att de snabbt förvandlas till en allomfattande förklaring. Ålderism duger till att förklara allt från att äldre inte tillräckligt mycket visas i TV till att pensionärer i äldreboende inte duschas så ofta som de borde. Enligt min uppfattning ligger förklaringen till dessa fenomen djupare än i en ålderistisk attityd. Och om förklaringen inte är riktig, blir åtgärderna insatta fel.

Lars Andersson anför också det exempel som alltid brukar lyftas fram för åldersdiskriminering, nämligen arbetslivet. ”Då handlar det främst om medelålders personer som på grund av ålder tvingas sluta arbeta i förtid och som har små möjligheter att få ett nytt arbete”.
  Detta är självfallet ett stort samhällsproblem. Men beror detta på ”fördomsfulla attityder, diskriminerande praxis och vedertagna vanor”? Problemet har naturligtvis många andra dimensioner: äldres sjukfrånvaro och önskan om deltid eller förtidspension, institutionella faktorer som skatteregler, regler om betalningsansvar för karensdagar och långtidssjukvård.

Den finske forskaren J. Ilmarinen, som undersökt äldre arbetares ställning i EU:s länder, har funnit en obetydlig andel (3,9 %) som mött ”agism” i sina arbetsrelationer. Inte heller hans finska data styrker åldersfientlighet.

Äldres utträde ur arbetslivet och eventuella önskan om återinträde är ett komplicerat strukturellt problem, som inte kan lösas genom att slöjan av ”ålderism” kastas över det. Om politikerna accepterar denna lättsinniga, forskarproducerade förklaring kommer aldrig problemet att kunna lösas.

Lars Anderssons sista exempel är att man sätter ”övre åldersgränser för vissa medicinska behandlingar”. Detta är så vitt jag förstår inte tillåtet enligt hälso- och sjukvårdslagen, men om Lars Andersson har rätt i att det trots lagen sker beror det förmodligen inte på ”ålderism” utan på läkarbedömning av patientens möjlighet att klara behandlingen. Åter läggs ”ålderism” som en slöja över en rationell förklaring av problemet. Det kan snabbt bli en självuppfyllande profetia.

Det är välkänt i vetenskapshistorien att en forskarproducerad, overifierad teori lätt accepteras i forskarvärlden, därför att den är ”användbar”, och sedan sprids till allmänheten och till politikerna med ödesdigert resultat. Därför måste enligt min uppfattning forskningens teorier, som utnyttjas i politik, utsättas för rigorös kritik innan de används.

Debattartikeln är en förkortad version