Har du anmält dig till Blomsterfonden, frågade en vän mig nyligen på ett 60-årskalas. Vadå? Jag trodde inte jag hörde rätt. Här höll vi på att bugga som bäst till härlig 50-tals-rock 'n' roll och så frågar han mig om jag har planerat mitt boende för ålderdomen.

”Nej vet du vad”, sa jag något förnärmad, och tänkte att så illa dansade jag väl ändå inte. ”Skojar du”, frågade jag. Men han skojade inte, utan sa entusiastiskt att nästan alla gamla kompisar hade ställt sig i kö.
  Jag frågade några och alla sa med samma förtjusning "javisst, gör det du också så kan vi ha kul på hemmet på ålderns höst". Var detta verkligen sant? Jag var tvungen att sätta mig ner och tänka, men blev avbruten av dottern till den av de redan förutseende väninnorna.
  "Ryck upp dig", sa hon. "Det blir jättebra om ni alla hamnar på samma ställe. Då kan vi barn göra upp en besökslista och turas om att hälsa på er. Och så blir det ju enkelt att ha fest tillsammans om ni alla är på samma ställe. Så slipper ni ta färdtjänst?" Praktiskt och effektivt, tyckte hon.

Den natten sov jag lite dåligt. Det gick runt i huvudet. Den enda gången jag tidigare hade tänkt på min ålderdom var när jag flyttade in i huset där jag nu bor. Då sa mina söner "vilken bra hiss, här får du ju plats med rollatorn när du blir gammal". Jag minns att jag skrattade till, ett sådant där fnysskratt. Föga anade jag då att de faktiskt menade vad de sa. Men vi pratade inte mer om det.
  Helgen därpå besökte jag en väninnas vernissage. Läget, undrade hon, och jag berättade vad som hade sagts på festen och att jag faktiskt fortfarande var skakad. Hon tittade förvånat på mig och sa "men det har vi också gjort". Du skämtar, försökte jag. Men nej, alla hennes kompisar hade ställt sig i kö i den stadsdelen där de bor i dag.
  "Fattar du inte, det kommer att bli som på den gamla goda kollektivtänkartiden".

Nu har jag också ställt mig i kö, och uppmanat andra som jag vill ha i närheten på ålderns höst att göra detsamma. De har alla följt mitt råd, för vem vill hamna utanför en sådan gemenskap?
  Och när det är dags och vi alla har sålt våra bostadsrätter (för våra hyresrätter har nog hunnit omvandlas då) och flyttat till ettan eller tvåan i seniorkomplexen, kommer vi att ha pengar över. Wow! Vad kul vi ska ha. Då blir det inte tal om någon åldringsvård. Snarare äldreliv. Aktivt äldreliv.

För några år sedan besökte jag Martin Buberinstitutet på universitetet i Jerusalem. Där, i heta juli månad när alla andra var lediga, hade ett gäng vetgiriga damer och herrar samlats. De hade alla för länge sedan passerat pensionsåldern, men inte lusten för att lära.
  Martin Buber var en israelisk religionsfilosof med österrikisk/polsk bakgrund. Han var professor i religionsvetenskap och judisk etik i Frankfurt under åren 1930 till 1933. År 1938 tvingades han fly och utvandrade till Palestina och blev professor i socialfilosofi vid universitetet i Jerusalem.

Samma år som han dog, 1967, bildades institutet, vars främsta mål då var att öka kunskapen och förståelsen för människors seder och bruk. Martin Buber ansåg bland annat att människan borde ägna sig mindre åt Gud och mer åt världen. Och Gud har en tendens att hamna som temat när det handlar om äldre. Men så icke här.

Jag glömmer aldrig Nehama Milo som jag träffade på universitetet. Hon hade arbetat i många år som arkivarie på försvarsministeriet. Det strålade verkligen om henne när hon berättade att hon hade läst sex olika ämnen på tre terminer. Men hon tyckte att kurserna var för korta, bara sex veckor. Men å andra sidan var de alla till åren komna. Man vågade inte lägga upp kurserna på längre tid, eftersom lärarna också var pensionärer.
  Två av lärarna, Judith Elizyr, 70 år och professor i kommunikation och internationella relationer, och Herbert Cohen, 72, forskare och rektor för "Den tredje åldern", som den seniora delen av universitetsundervisningen kallas, verkade vara outtröttliga.
  "Det är så fantastiskt att ha elever som har levt under samma tid som vi själva. Vi kan samtala om historiska händelser och lära av varandra. Det blir liksom undervisning på ett helt annat sätt. Det är så kul".

Det kallar jag för ett verkligt centrum för livslångt lärande. Om jag fick önska mig något som blivande pensionär, så vore det ett universitet öppet för alla åldrar och kulturer. Jag är övertygad om att också de yngre studenterna skulle uppskatta att ha tillgång till äldre kolleger. Tänk så mycket kunskap som bara spills bort i dag.
  Jag tycker faktiskt att jag har mycket att ge och inte sjutton försvinner den tillgången bara för att jag om några år kommer att passera den magiska åldersgränsen. Detsamma gäller för alla mina generationskamrater. Det brukar ju sägas att vi 40-talister vägrar att bli gamla. Den fysiska åldern kan man inte göra så mycket åt (om man inte tar till kniven, vill säga) men ung i sinnet kan man alltid vara.