Försökspersonerna får röra sig runt på stället i en cirkel så fort de kan. Med sådana försök hoppas Stuart McDonald att forskningen på längre sikt kan utveckla användbara test för distriktsläkare.

Stuart MacDonald är filosofie doktor i psykologi och disputerade vid universitetet i Victoria i sitt hemland Kanada. I avhandlingen undersökte han kognitiv försämring i förhållande till närheten till döden. Sedan 2003 forskar han vid ARC, Aging Research Center, i Stockholm.

Forskningen om kognitiva förmågor genom livsloppet har lärt honom att det finns vinster och förluster under hela livet, även om förlusterna är fler när vi blir äldre. 
  – Det är sant att vissa typer av minne försämras, till exempel att komma ihåg en lista med ord utan stöd. Förmågan till snabbt analytiskt resonerande försämras också, men det börjar redan i 40-årsåldern. När du blir äldre har du istället erfarenhet och visdom och vet vad som fungerar för just dig.

Stuart MacDonald anser att man inte kan förlita sig på medelvärden uppmätta vid enstaka testtillfällen. Många tillfälligheter kan störa om man mäter en persons förmåga vid bara ett tillfälle.

Uppträdande kan distrahera
En morgonpigg person kan bli kallad en sen eftermiddag, barnbarnen har kanske varit på besök kvällen före, någon har glömt att ta sina mediciner och läkarens eller forskarens uppträdande kan distrahera.
  Han understryker därför att det är viktigt att också studera variationen hos individer vid samma testtillfälle och vid upprepade mätningar över tid.

Därför utprövar nu han och hans forskarkolleger metoder där samma person får göra samma test upprepade gånger. En pågående studie mäter reaktionstid. Försökspersonen sitter vid datorn och iakttar ett kryss på skärmen. När krysset byts till en cirkel – och vice versa – ska personen snabbast möjligt trycka ner en tangent. Övningen upprepas 50-60 gånger vid samma tillfälle. Hela försöket tar högst 10 minuter.

Enkelt kan det tyckas men av dessa test anser sig forskarna kunna utläsa en hel del. Det är alltså de individuella variationerna i reaktionstid som tillmäts betydelse. För en och samma person kan tiden variera mellan en kvarts sekund till över en sekund per knapptryckning.

Försök med tre grupper, en med mild demenssjukdom, en normalfrisk och en med reumatoid artrit, visade att den demenssjuka gruppen hade betydligt större variationer i reaktionstid än de båda andra grupperna.

Även fysiska test
Även rent fysiska test utförs. Försökspersonerna får då föra tummen mot handens övriga fingrar fortast möjligt tre gånger, gå fram och tillbaka på en tre meter lång linje samt röra sig runt på stället i en cirkel så fort de kan. De som har större variationer i de fysiska uppgifterna har också större variationer i de kognitiva.

Syftet med denna forskning är i nuläget framför allt teoriutveckling enligt Stuart MacDonald. Alltså att finna metoder inom psykologin som bättre kan bidra till förståelsen av hjärnans funktion och åldrande.

Efterhand hoppas han att det går att presentera ett enkelt beteendevetenskapligt och kostnadseffektivt test. Det skulle kunna användas av en distriktsläkare för att avgöra vilka patienter som befinner sig i riskzonen och som behöver genomgå mer avancerade undersökningar. Han betonar att någon diagnos aldrig kan ställas enbart utifrån sådana test. 
  – Nu anser jag att det finns tillräckligt många beteendevetenskapliga studier för att kunna säga att det åtminstone ligger något lovande i detta. Nästa steg är att jämföra våra resultat med metoder som fMRI (funktionell magnetkamera) som indirekt visar neurologisk aktivitet genom att mäta blodflödet i hjärnan.

Bakomliggande orsaker
  – Om fMRI visar skillnader i hjärnaktivitet mellan dem som har större respektive mindre variation i våra studier styrker det vår hypotes.
  – Dessutom kan man med hjärnavbildning få fram möjliga bakomliggande orsaker till variationen, det vill säga något som inte kan besvaras enbart genom att studera beteende. En sådan studie pågår, berättar han.

Det finns också studier där man genomfört upprepade mätningar över tid, till exempel varje vecka. De variationer som då kommer fram har liknande mönster, men effekten verkar inte vara lika stor. Variationer inom ett test är mer känsliga med större skillnad mellan demens och icke-demens.

Länge har forskarna inom psykologin betraktat dessa variationer som ett störande moment i olika test. Istället växer nu variationerna i individens prestationer snabbt fram som ett eget forskningsfält.
  På engelska använder man begreppen ”intraindividual variability” och ”intraindividual performance”. Tidskriften Gerontology ägnade ett helt nummer åt denna forskning i början av året.

Tillsammans med några kolleger har Stuart MacDonald gjort en genomgång av forskningen kring variation i reaktionstider som ett mått på kognitivt åldrande. Den ska ingå som ett kapitel i en bok för Oxford University Press.

Några slutsatser
Flera forskningslaboratorier kan uppvisa motsvarande resultat, medan ett par är tveksamma. I bokkapitlet dras bland annat följande slutsatser:

• Äldre visar större individuell variation i fysisk och kognitiv prestation än yngre vuxna.
  
• Personer med neurologisk sjukdom (även förstadier) har större variation än neurologiskt intakta vuxna.
  
• Större variation är förenad med svagare prestationer i kognitiva uppgifter och mått på intelligens.
  
• Variationen blir större när man närmar sig döden, särskilt för äldre vuxna och personer som till sist dör av hjärt- och kärlsjukdomar.
  
• Individuell variation i vissa kognitiva uppgifter kan förutsäga dödligheten bättre än medelvärden. 
   

Referenser:
Gerontology, vol 50, nr 1, 2004: Intraindividual Variability, Change and Aging.

Duncan, J et al (editors): Speed, Control and Age: In honour of Patrick Rabbitt. Oxford University Press. Bok under utgivning.