Sammanfattning av behandlingen på SU 4-11 april 2003

Mitt genomgående intryck av Sahlgrenskas behandling av mamma är att det har präglats av ointresse, ibland nonchalans. Efter intagningen har jag fått läkarkontakt endast en gång – per telefon. Placeringen på urologen medan medicin hade ansvaret har medfört att mamma blev något av en främmande fågel på avdelningen som inte verkade känna större ansvar för henne och de första dagarna gav henne lite uppmärksamhet.
 
Det blev dock bättre efter att syster M tagit över. Läkarkontakten har varit begränsad till "rond" en gång om dagen, oftast vad det verkade bestående av medicinläkares – flera olika – telefonkontakt med sjuksköterskan på urologen.
 
Nikotinplåstret glömdes bort. Misstänker att en del av mammas förvirring berott på abstinens i kombination med bristande eller orolig sömn som en följd av att sömnmedlet sattes ut. Över huvud taget tycks ingen uppföljning av den förändrade medicineringen ha ägt rum.
 
Man slutade tidigt kontrollera blodtrycket; ingen information med anledning av min begäran om kontroll före utskrivning. Den förändring av ärret på hennes lunga som för två år sedan registrerades som misstänkt cancer har inte följts upp. Jag har fortfarande inte fått besked om svaret på det urinprov som sänts till odling på grund av misstänkt överaktiv blåsa.
 
Hennes upprepade klagan över ont i höger höft har inte föranlett någon åtgärd. Hela handläggningen har präglats av en strävan att fortast möjligt frigöra hennes säng för andra patienter.


Julafton 2003

Efter att ha ätit julmiddag bänkade sig mamma och jag framför teven vid 18-tiden. Mamma reste sig ur stolen och skulle rätta till en kudde, såg förvånad ut, tog ett par snabba steg bakåt och föll sedan som en fura baklänges på en tjock matta. Klagade över svåra smärtor i vänster höft.
 
Ringde efter ambulans och kom till Sahlgrenskas akutintag vid 19-tiden. Fick vänta länge på röntgen och ännu längre på läkaren som var borta på en akut operation. Ingen fraktur, men kunde vara en liten spricka i bäckenet. Beslutade behålla henne. Fick plats på medicinsk geriatrik, avd 116.


8 januari 2004

Mamma skrevs ut. Avdelningssköterska och läkare, dr. S, hade haft bra kontakt med mig. Jag hade fått besked om ny medicinering samt att blodvärdet skulle kontrolleras regelbundet, troligen behov av ny transfusion om cirka tre månader. Kisseriet oförändrat, det vill säga kvarstående urin i blåsan och ökad risk för infektion.
 
Tid bokad 10 februari hos husläkaren på Gibraltargatans vårdcentral.


6 februari 2004

Ringde husläkaren för att höra om provtagningen 10/2 kunde ske hemma av distriktssköterskan så att vi slapp ta ut mamma i vinterkylan. Fick veta att vi inte längre skulle få anlita Gibraltargatans VC. 6000 Johannebergsbor hade blivit överflyttade i klump till Läkarhuset. Ingen hade informerat patienterna. Tre läkare hade sagt upp sig i protest (däribland vår husläkare).
 
Fick också veta att det av handlingarna från avd 116, som nått honom samma dag (efter nära en månad!), framgick att en remiss hade skickats till hemsjukvården för provtagningar. Husläkaren kunde inte svara på om vi kunde följa med till hans nya arbetsplats, en privatmottagning, eftersom han inte visste om det fanns utrymme där för fler listningar. Så lätt blev således en 100-årig hemmaboende patient berövad en mångårig, väl fungerande läkarkontakt utan att någon lade ett finger i kors för att informera, än mindre se till att hon garanterades vård i fortsättningen.


26-27 februari 2004

Hade inte hört något från hemsjukvården. Ringde och fick veta att de inte hade fått någon remiss om provtagning. Ringde avd 116 på Sahlgrenska där en sjuksköterska lovade lägga en lapp till sekreteraren. Blev påföljande dag uppringd av en uppenbart generad läkare som talade om att det i journalen saknades notering om att remissen till hemsjukvården blivit utskriven och skickad. Nu hade man faxat remissen.

3 mars 2004

Fick äntligen efter flera försök kontakt med en sjuksköterska på hemsjukvården. Tid för provtagning hade lagts in den 16 mars någon gång mellan 8 och 16. Närmare besked om tidpunkt kunde inte ges. Min fråga om vad som hänt om jag inte hade ringt och tagit reda på detta, besvarades med att man inte brukade ringa patienterna i förväg.


Riksdagsledamoten efter pension:
Sambandsofficer åt sin 100-åriga mamma »