Som intresserade äldreforskare har vi tagit oss igenom den digra lunta, inklusive bilagor, som publicerats av den parlamentariska beredningen SENIOR 2005. Det mest påtagliga intrycket är att beredningens arbete har varit starkt konsensusinriktat. De åtgärdsförslag som läggs fram – de 100 punkterna – är knappast kontroversiella. Snarast allmänt välmenande, föga konkreta och döljande svåra frågor.

Senior 2005 har kritiserats för att försumma frågor om vård- och omsorg, skröplighet och död (läs t.ex. Birgitta Odéns tidigare debattartiklar i denna tidskrift, Fjärde åldern döljs när ålderstrappan rivs » och Empiriska belägg för ålderism saknas »). Vi instämmer i att mantra av typ ”riv ålderstrappan” innebär ett fördunklande och förnekande av livets realiteter och individualiteter. En äldrepolitik som blundar för detta riskerar att försumma frågor som handlar om ”äldre människors inflytande och delaktighet” – och människovärde – hela vägen ut.

Tyvärr har Senior 2005 endast i ringa grad seriöst relaterat sig till den rikhaltiga forskning som i dag finns om äldre, åldrande och äldreomsorg. Ett konkret exempel på förbisedd forskning är den nyligen genomförda och väl forskningsbaserade utredningen ”Välfärdsbokslutet”.

I Sverige har det, mycket tack vare kvinnoperspektiv i forskningen, skett en närmast explosionsartad utveckling vad gäller vetenskaplig kunskap om äldreomsorgen och dess vardag. Vid början av 1980-talet fanns det ingen enda akademisk avhandling med detta fokus. Idag finns det en mängd sådan forskning, däribland ett 30-tal akademiska avhandlingar. Hur tas denna empiriskt grundade kunskap om äldreomsorgen som praktik och välfärdsdimension till vara i politik och praktik?

Många forskare har sökt svar på frågan: under vilka organisatoriska och andra förutsättningar är en offentlig omsorg av god kvalitet möjlig? De ”organisationsmodeller” (med ursprung i bilindustrin) som introduceras under ständigt nya namn, tycks inte ha ställt sig den frågan. Äldreberedningen borde ha gjort det.

I forskningen framförs entydiga budskap: för en människovärdig äldreomsorg krävs båda parters – både hjälpmottagares och hjälpgivares – ”inflytande och delaktighet” (för att här välja beredningens honnörsbegrepp). I de organisationsmodeller som ofta anammas trängs i praktiken dessa värden ut för begrepp som kostnadseffektivitet och standardisering. I en statlig utredning som sätter inflytande och delaktighet i fokus hade det varit rimligt att lägga vikt vid frågan: Hur tillgodoses dessa värden, inte bara på de första stegen, nedåt, i ålderstrappan, utan också på de sista?

Det är beklagligt att beredningen enligt direktiven inte kunnat ta ett samlat grepp på äldrepolitiken. En verklig helhetssyn hade varit önskvärd eftersom utredningsläget då det gäller äldrepolitiken är synnerligen splittrat. Framför allt saknas en helhetssyn på framtidens äldrevård, inom ramen för förväntade reala och finansiella resurser. Önskvärt vore här en diskussion och konkreta förslag om den framtida personalrekryteringen. Likaledes saknas finansieringsfrågan. Under senare år har exempelvis äldrevårdsförsäkring diskuterats som ett alternativ till kommunal finansiering av äldrevård.

Vi saknar i betänkandet lite djärva, men säkerligen kontroversiella, diskussioner i några svåra framtidsfrågor. Vi vill särskilt uppmärksamma två frågor:

1. Enligt beredningen är åldrandet en långsam process utan bestämda gränser och med stor variation mellan olika människor. Detta borde, enligt vår mening, leda till en fördjupad diskussion om det i framtiden behövs en lagstadgad pensionsålder.

2. I de nationella målen för äldrepolitiken ingår bland annat att äldre skall kunna ha inflytande i samhället och över sin vardag. Kundvalssystem inom äldrevården finns idag i ett tiotal svenska kommuner och i Danmark finns en lagstadgad skyldighet för kommunerna att erbjuda privata alternativ.

Inom handikappomsorgen finns så kallad assistansersättning. Den ger funktionshindrade möjlighet att vara arbetsgivare och själv bestämma vem som skall anlitas som hjälpare. Denna valmöjlighet gäller numera också efter 65-års ålder. Då alltfler funktionshindrade passerar denna åldersgräns får vi en dual äldrevård: en med mycket stor valfrihet för dem som blev funktionshindrade före 65 års ålder och en med ytterst begränsade valmöjligheter för dem som blir funktionshindrade efter 65 års ålder. Här finns ett uppenbart växande dilemma som beredningen åtminstone borde ha uppmärksammat.

Till beredningens slutbetänkande har på förhand knutits stora förhoppningar. Gissningsvis har regeringen genom tillsättandet av beredningen velat demonstrera någon form av handlingskraft i angelägna framtidsfrågor. Det är bara att beklaga att denna utredning, som publicerat en massa texter och som inte varit billig för skattebetalarna, resulterat i ett fragmentariskt och menlöst underlag för framtida äldrepolitik.