Jag matar Vera. Det är lunch. Jag sätter den fyllda skeden intill hennes mun och hon gapar, bara så mycket så att skeden kommer in i hennes mun. Sen tuggar hon sakta, med blicken fäst på en punkt bakom mig.

Hennes ögon har en matt hinna, ansiktet är uttryckslöst. Jag försöker att kommunicera med henne, frågar:
  – Vera, smakar det bra?
  Hon svarar inte, reagerar inte alls.
  Jag fortsätter att försöka skapa kontakt och tittar in i hennes ögon. Efter en dryg minut lämnar hennes blick punkten bakom mig och söker sig till mitt ansikte. Efter ytterligare några minuter börjar det att hända saker: En liten gnista tänds i hennes ögon. Sen förändras hela ansiktet: dess konturer mjuknar.
  Vera ler lite grann. Vi fortsätter att titta på varandra men vi säger ingenting.
  Så, efter en stund, faller hon undan med blicken och ansiktet stängs igen. Gnistan i ögonen försvinner. Leendet är borta.

Annat var det för två år sen. Då pratade hon med alla som kom i hennes väg. Minnet var dåligt men humöret bra! Hon gick omkring, med händerna i fickorna på koftan och fällde kommentarer:
  – Ja, solen skiner med sin frånvaro. Så är det. Men det blir nog vår till slut, det blir det varje år!
  Nu har hennes glada röst tystnat. Men stunden i dag, när vi fick kontakt, känns dyrbar.
 
Maten är uppäten. Innan jag reser mig upp från Veras sida, säger jag:
  – Så, nu ska jag samla in alla brickor och sätta disken i diskmaskinen.  
  Ingen reaktion. Jag reser mig upp och tar av henne pappershaklappen. Agneta, min kollega, ber mig hämta hushållspapper.
  Jag går mot förrådet utanför avdelningen. I korridoren sitter Anton i en fåtölj. Han höjer handen mot mig när jag kommer förbi.
  – Du, stanna! Vem var den där flickan som gick bortåt skogen?
  – Vadå?
  – Jo, flickan. Hon gick däråt.
  Anton pekar med hela handen mot vår avdelnings entré, där sjukhemmets övriga lokaler finns.
  – Ditåt. In i skogen!
  Han tittar på mig med uppspärrade ögon.
  – Jaha, säger jag. Gjorde hon det...
  – Ska vi gå efter henne?
  – Men...
  – Hon är så liten.
  – Vad heter hon? Är det din syster?
  – Nej det är min tös, Lisen. Jag vill gå efter henne.
  – Jag ska hämta henne.
  Jag går åt hållet han pekat åt. Till vänster där förrådet ligger.
  Någon minut senare är jag tillbaka, med famnen full av hushållsrullar och en påse med disktrasor, som jag passat på att hämta. Fåtöljen är tom.
  Jag finner Anton i hans rum. Han har gått och lagt sig i sängen och somnat.

Alla våra boende vilar middag. Agneta och jag hjälper Sven. Han är en gammal bonde. Nu åker han omkring i sin rullstol hela dagarna. Han rullar igång rullstolen genom att gripa tag i räckena som finns längs alla väggar på sjukhemmet. Sven är en tystlåten man.
  Han sitter redan på lyftmattan. Vi hakar öglorna i mattans alla hörn, i lyftens krokar och så hissas Sven upp ur rullstolen. Han håller händerna knäppta på den kulformade magen och lutar sig bekvämt bakåt på kudden när han når sängen.
  – Sven, kan du lägga dig på sidan?
  Han hjälper själv till. Vi tar bort lyftmattan, tar av skorna, drar av byxorna. Byter blöjan. Jag lägger den gula filten över Sven och drar ned rullgardinen.

Jag kommer tillbaka till honom efter en timme. Under tiden har Agneta och jag förberett eftermiddagsfikat på altanen. Nu knackar jag på Svens dörr och stiger in. Det luktar avföring. När han får syn på mig, höjer han huvudet från kudden, säger:
  – Ta ut gödslet!