När FoU-ledaren Gunilla Fahlström såg En sång för Martin väcktes en idé. Tillsammans med sjuksköterskan Lena Cedermark började hon diskutera hur filmen kunde användas som pedagogisk metod.

De tolv kommunerna i Örebro län fick ett tredelat erbjudande: visning av filmen ”En sång för Martin”, utdelning av en specialskriven samtalsguide samt en tvåtimmars uppföljningsträff i mindre grupper.  Målgrupp var personal inom äldreomsorgen, framför allt undersköterskor och vårdbiträden.

Kommunerna erbjöds två visningar av filmen på ortens biograf, fler tillfällen i Örebro. Före filmen delades samtalsguiden ut till alla, publiken gavs en kort information och en presentation av Forum Äldre Örebro län, en regional FoU-enhet.
  Filmen har visats vid 19 tillfällen, även kvällstid, och cirka 1200 personer har sett filmen. Vi har fått mycket positiva reaktioner, många berättar hur gripna de blev.

Övergripande teman
Häftet är indelat i övergripande teman, till exempel Vardagen, Anhöriga och Guldkanter i tillvaron. Inom dessa teman samlas 13 filmsituationer som beskrivs med en kort ingress. Därefter följer några olika frågeställningar, till exempel Hur bemöter ni anhöriga som har dåligt samvete för hur de har betett sig mot sina närstående?

Det finns även lästips, litteraturhänvisningar, filmtips samt hänvisning till hemsidor. Samtalsguiden ska kunna användas av olika yrkeskategorier och kunna täcka in skiftande områden som hemtjänst och olika särskilda boendeformer.

Diskussionsträffarna ägde rum inom ett par veckor efter filmvisningen. Totalt sett bildades 49 diskussionsgrupper med cirka 540 deltagare Varje grupper bestod av 8-15 deltagare som fick föreslå angelägna samtalsämnen som Lena listade. Listan betades av och det innebar oftast en livlig diskussion. Avslutningsvis gick Lena igenom häftet.

Förankring betydelsfull
Projektet har gått bäst i de kommuner där intresset varit stort och satsningen varit förankrad på högsta ort. Praktiska förutsättningar har där funnits för att personalen ska kunna delta, vikarier har satts in och man har fått ersättning ”tid-mot-tid” om man gått på ledig dag.
  Det blir också fler deltagare i samtalsgrupperna där enhetschefen aktivt engagerar sig och organiserar träffarna så att många ska kunna delta.

Personalens respons vid träffarna var mycket positiv – behovet föreföll vara stort att få möjlighet att diskutera dessa frågor med andra eftersom liknande forum för samtal tydligen är sällan förekommande.
  Många uttryckte nödvändigheten av åsiktsutbyte och att diskutera bemötande, förhållningssätt, etik och moral i demensvård och hur detta försummas. På arbetsplatsträffar kommer mest praktiska frågor upp.

I och med att personalen inte alltid får utbildning i demensfrågor upplevs det frustrerande på många håll att det ändå förväntas att man ska kunna göra ett bra arbete med demenssjuka vårdtagare. De flesta deltagare var mycket positivt inställda till utbildning och diskussioner i olika former.

På vissa håll märktes dock ett tydligt samband mellan chefens intresse och engagemang och personalens inställning till fortbildning, man ser inte alltid kopplingen mellan utbildning och arbete. Chefens inställning präglar!

Filmen neutral mark
Vi har fått många positiva reaktioner från vårdpersonal och arbetsledning. Återkopplingen bekräftar att kombinationen film, uppföljande diskussionsträffar och samtalsguide kan vara en mycket bra pedagogisk metod.
  Filmen är ”neutral mark” och kan därför vara lättare att diskutera än sina egna vårdtagare. Känslorna filmen väcker gör att man minns resonemangen omkring situationerna och detta kan bli en hjälp i vardagen.
  Föreläsningar är nödvändigt och bra men är inte det enda sättet att sprida kunskap. Film har en stor pedagogisk potential!