För några år sedan övertog Eniro utgivningen av rikets telefonkataloger. ”Ny modern design” blev förklaringen när jag ringde Eniros kundtjänst för att ifrågasätta textstorleken. Införskaffandet av förstoringsglas och dessutom extra god belysning blev nödvändigt.

Jag tyckte Eniros förklaring var fånig och frågade en kollega som är expert på synergonomi: finns det inte någon minsta tillåten textstorlek? Jo, försäkrade han och det är precis den minsta-storlek som Eniro fastnat för när de nu till allmänhetens nytta trycker upp våra telefonkataloger.

På tekniskt fackspråk kan man kalla det ett uttryck för miniatyrisering och rent ekonomiskt blir det en pappersbesparing som torde minska produktionskostnaderna. Men att ”slå i telefonkatalogen” har för många – inte minst äldre – nu blivit obekvämt och omständligt. Har man bredband kan man visserligen leta upp Eniros telefonkatalog nätledes och få en utmärkt läsbar information. Dock har inte alla tillgång till bredband hemma, det gäller särskilt äldre människor (enligt aktuell statistik).

Miniatyrisering är annars något som ska underlätta för konsumenten. Alla minns väl de första mobiltelefonerna som inte bara vägde en hel del utan också tog stor plats i portföljen. Men ibland kan miniatyriseringen drivas för långt.
 
För en tid sedan skulle jag göra en serie intervjuer i ett forskningsprojekt. Min gamla hederliga Sony-bandspelare befanns ha tjänat ut. Jag blev tvungen att skaffa en ny. I butiken beklagade man att modellen inte fanns i lager, för övrigt var den omodern, ”helt ute”, enligt butikspersonalen.

Jag övertalades att inhandla ett dubbelt så dyrt så kallat fickminne som även kunde spela in radioprogram och musik på CD-skivor. Bruksanvisningen visade sig vara föredömligt läsbar och pedagogisk. Men, ve och fasa, själva den lilla apparaten hade så pyttesmå knappar att det med yttersta möda gick att hitta rätt knapp och trycka utan att snudda den närgränsande.

Jag kände mig omodern och samtidigt besviken och irriterad. En ny butiksrunda följde. Jag ville till varje pris hitta den gamla robusta modellen av bandspelare. Bemötandet var intressant när man framhöll att som äldre användare vill man ha en apparat som är bekväm att hantera. Jag möttes med alltifrån en medlidsam till en artigt förstående blick från butikspersonalen.

Man kan inte undgå att fundera över hur dessa produkter som är tänkta att användas av alla sorters människor kommer till. De testas ju innan de kommer ut på marknaden, men vilka ingår i testgrupperna? Vilka åldrar till exempel? Ett är säkert. De äldre är inte i centrum.

Detta var bara några exempel som visar att det finns mycket att göra för att den växande äldre befolkningen ska uppleva att ny teknik är till även för dem. Det framgår också klart och tydligt i Teknik för hela livet – äldres behov, teknikers och marknadens utveckling, en uppsats av forskaren Britt Östlund m.fl. för Äldreberedningen SENIOR 2005. Där görs en rad häpnadsväckande iakttagelser: 

• de svenskar som är äldre än 74 tillfrågas/kartläggs överhuvudtaget inte eller helt otilllräckligt i riksundersökningar om användning eller tillgång till moderna tekniska hjälpmedel.
• okunskapen om äldres behov på detta område är påtaglig.
• i de undersökningar som görs får inte de äldre själva komma till tals. Det är i stället tillverkare och beställare som kommuner som bestämmer vad de äldre ska tillfrågas om.
• äldres egen vardagssituation är inte utgångspunkten i de många forskningsprojekt som drivs om samspelet mellan människa – maskin eller människa – dator.

Den intressanta, uppfordrande uppsatsen utmynnar i ett förslag på storsatsning för att avhjälpa bristerna. Man får innerligt hoppas att förslaget och idéerna tas till vara i den sittande regeringens äldrepolitik.