Alldeles för ofta önskar vi att Modellen med stort M skulle finnas. Då kommer ju allt att lösa sig... Ändå vet vi att den inte finns, vare sig inom äldrevård och omsorg eller i skola eller förskola, eller andra svårorganiserade verksamheter. Svårorganiserade eftersom det handlar om arbete med och för människor med individuella behov.

Det finns de som anser att Modellen är att låta ”tusen blommor blomma”. Gott och väl, men det leder alldeles för ofta till att var och en vill – och tror sig – uppfinna hjulet. Ändå är det så jag tror att det måste vara, att var och en utgår från hur det ser ut hos just dem och utifrån deras förutsättningar. Och samtidigt lär av hur man gör på andra ställen. Det viktigaste är ju att det som görs får positiv effekt för den äldre sjuka personen.
  
Ädelreformen kom 1992 för att underlätta för sjukhus, öppenvård och äldreomsorg att kunna samarbeta runt den äldre personen. Att den ena handen skulle ha ett hum om vad den andra gjorde. Att tillsammans ha fokus på den äldre personen – inte på organisationen. Det är alltså drygt 15 år sedan och inte mycket har hänt. Tänk att samarbete ska vara så svårt.

Det finns en faktor som idag är än mer avgörande än tidigare. Pengarna! Inte nog med att det är helt olika budget för sjukvård och kommunal omsorg. När varje vårdcentral och varje äldreomsorgsenhet dessutom ska fungera som ett företag med sin egen pengapåse, är det inte alldeles lätt att sätta sig ned och prata sig samman. Varje minut kostar pengar. Då är det, uppenbarligen, lättare att fortsätta som tidigare.
 
Jag tillåter mig att vara naiv ibland. Så jag hoppades på något banbrytande när gemensamma nämnder blev en möjlighet för några år sedan. Politiker med sjukvårdsansvar skulle tillsammans med politiker med äldreomsorgsansvar gemensamt dra upp riktlinjerna. Ingen skulle längre kunna säga att det där tillhör inte oss. Nu skulle det kanske bli en förändring både vad gäller budget, lagar och i arbetet nära den äldre personen.
  Hur naiv får man bli? Hur många gemensamma nämnder har du hört talas om? Om jag inte är felunderrättad är det tre stycken (!) i Sveriges 290 kommuner, 18 landsting och två regioner. En av dem är Norrtälje – som vi ska följa med stort intresse (se artikel »).
 
Naiv eller ej, jag trodde att gemensam nämns skulle kunna vara en god början. Men i grunden handlar det om ett tillåtande klimat, från nämnder till sjukhuset, husläkaren och hemtjänstens arbete hemma hos den äldre personen. Tillåtande att utvecklas i sitt arbete, tillåtande att se och förstå vad andra vårdgrannar gör. Och förstås i botten se till att det finns rejäla kunskaper om äldre personers sjukdomar, läkemedel och om själva åldrandet som sådant.

Närvård är ett nygammalt ord som vi allt oftare ser och hör. Problemet är att det finns många olika definitioner. En del anser att det är samma sak som närsjukvård eller primärvård, andra säger att det är hemsjukvård, en tredje menar att det är när ett primärvårdsteam kommer hem.
  Närvård för oss på redaktionen är vård och omsorg nära den äldre människan som bor hemma. Inte endast nära i geografisk mening utan också nära personens behov av hjälp och stöd. Den definitionen håller vi oss till.
 
Någon forskning finns inte som definierar närvård och hur det i så fall borde fungera. Vi har i alla fall inte kunnat hitta något. Men hittat många olika och bra modeller har vi gjort. Så vi har låtit om inte tusen blommor blomma så åtminstone några få. Så låt dig inspireras!
 
Med det vill vi på redaktionen önska dig en riktigt skön sommar!