Även bra verksamheter måste hållas ihop av ett kitt för att helheten ska bli bra för den enskilde. Inger Rising tar upp närvårdens viktigaste förutsättningar.

Närvård är det som finns omkring personen och utgår från behov och problem hos individen. Det innebär resurser från vård, omsorg och närstående. Detta att ha ”individen i fokus” riskerar att bli att individen sitter ensam i mitten och alla andra snurrar runt. I stället bör vi alla krypa in och tillsammans finna nära lösningar för individen.

  Så vill Inger Rising ordförande i distriktssköterskornas riksförening definiera ”närvård”. Hon säger att var och en måste ha ett ansvar för hela systemet, inte bara den egna uppgiften.

  – Det fungerar inte om jag bara koncentrerar mig på min lilla bit. Var och en måste samtidigt se helheten för att kunna möta de behov som finns.

  – Det finns många bra separata verksamheter men för att systemet (läs närvården red anm) ska fungera för individen behövs ett kitt mellan verksamheterna. Det ligger i min uppgift – allas vår uppgift – att se till att kittet finns och håller. Det är tyvärr så att många inte mäktar med. Kunskap finns inom varje verksamhet men mycket lite finns om ”kittet” mellan.

I ordet samverka finns inget förpliktigande, säger hon och vill gärna stava ordet ”samvärka”.

  – Det låter inte som något vi gör gemensamt med ”övergripande skrivningar” som finns. För att samverka måste man vara minst två som tar gemensamt ansvar.

  – Det händer i ett brobygge när personer möts – inte mellan organisationer. Först när man kommer ned på individnivå när jag i min vårdvardag upptäcker något, det är då det blir tydligt.

  – Var och en utför sina arbetsuppgifter men varför man gör dem diskuteras inte tillsammans. Min egen värdegrund känner jag nog till och kanske är den diskuterad på min enhet. Men vi som ska finnas tillsammans med den vårdbehövande ska ha en gemensam, som måste vara det fundament vi ska bygga på runt den enskilde.

 
Självklart är kunskapen om åldrandet ett ansvarsområde för distriktssköterskan, säger Inger Rising. De flesta i dag som är i behov av vård och omsorg är äldre personer.

Hon förundras över att det fortfarande finns dåligt med forskning om vad som är normala värden för en 85-årig kvinna. Ett exempel:

  – Vad är ett normalt blodtryck för 85-åriga Agda som har ett helt normalt åldrande. Är det för högt? Vi försöker eventuellt att pressa ned det med hjälp av blodtrycksmedicin, hon blir yr och ramlar ofta, kan inte bo hemma...

  – Hur skulle vi ha gjort? Frågorna måste ställas utifrån den individuella personen och från dem som är nära den vårdbehövande, säger Inger Rising. Vi måste diskutera tillsammans, oavsett vårdgivare.

  – Lagstiftningen visar hur svårt det kan vara. Vi har lagar som klassificerar behov, och vilka som har ansvar för vilka behov. Enligt den ena lagen (SoL) kan jag besvära om jag inte fått några insatser från hemtjänsten, enligt den andra (HSL) kan jag inte besvära förrän det redan gått fel.

 
Inger Rising anser denna uppdelning i vad som är vård och vad som är omsorg förvirrande. Hon tar ett exempel med strokepatienten och parkinsonpatienten som båda behöver hjälp att gå på toaletten.

Situationerna kan se väldigt olika ut – och vad som gör dem olika är sjukvårdskunskap. Det vill säga kompetens om individen och vilka funktioner som på grund av sjukdom inte fungerar och vad som krävs av personalen för att göra rätt.

  – Sedan om vi vill kalla det för omsorg, sjukvård, omvårdnad spelar ingen roll. Allt är stöd och hjälp för personer som har funktionella behov antingen på grund av sjukdom eller en mer facetterad situation.

  – Kunskapen måste införlivas i den egna verksamheten, praktiseras i den egna vardagen. Då ser vi ofta vad som fattas – inte bara vad som är rätt. Jag ser vad jag behöver kunna – göra kunskapen användbar.

  – Närvård innehåller många olika bitar och det tar tid att bli brobyggare, se till att kittet håller. Den äldre bryr sig inte om att det är olika organisationer, huvudmän eller lagstiftning som behövs för att det ska fungera. 

 
Inger Rising målar upp sin dröm:

  – Servicehuset. Där ska finnas en matsal, stöd och hjälp när det behövs.

  – Nu finns inget ställe som föser ihop oss längre, finns ingen gemensam lokal. Vi får en check så att vi kan välja hemtjänst och så kanske distriktssköterskan kan komma ibland.

  – Samtidigt tappas relationsbyggandet mellan distriktssköterskan och undersköterskan bort, de som vet vem de pratar om. Som känner den äldre personen på lite olika vis.

 
Det här är ett större problem i en storstad som Stockholm, menar Inger Rising. Det finns mer att välja på och det rör sig om fler vårdgivare.

  – Men det går inte alltid att säga att det är ett storstadsproblem och sedan ge upp efter ett antal projekt. Hur vi ska få ihop kittet permanent måste vi lösa, det rör omkring en femtedel av befolkningen.

  – Det är ekonomin som styr, konstaterar Inger Rising. Den dagen vi har en prislapp på samverkan, fortbildning, verksamhetsutveckling kanske vi ser en förändring som den gemensamma kunskapen kan generera.