Färre förvirrade och kortare vårdtider

Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Hälsa – ohälsa, Minne och kognition, Sjukvård


Vid Piteå Älvdals sjukhus används ett nytt vårdprogram för patienter med brott på lårbenshalsen. Effekterna är positiva visar sjuksköterskan Maria Lundström i sin avhandling vid Umeå universitet.

 

Det är mycket vanligt att drabbas av akut förvirring i samband med höftfraktur. I en ny avhandling används begreppet delirium enligt DSM-IV, ett klassificeringssystem från American Psychiatric Association. Det beskrivs som ett neuropsykiatriskt syndrom karaktäriserat av störd uppmärksamhet och koncentration. Symtomen utvecklas under kort tid (timmar eller dagar) och fluktuerar under dygnet och från dag till dag.

 
Studier visar att nära två tredjedelar drabbas av akut förvirring antingen före eller efter ingreppet eller bådadera. Det är en skrämmande och otäck upplevelse för patienten och även för anhöriga framhåller Maria Lundström. Att hon studerat akuta förvirringstillstånd enbart vid brott på lårbenshalsen beror på att det fanns tidigare studier i Umeå att jämföra med.

 
Redan som nyutexaminerad sjuksköterska reagerade hon över att så många med höftfraktur eller stroke blev akut förvirrade och oroliga. Därför tackade hon omedelbart ja när hon 1993 fick erbjudandet att vara med om att utveckla och testa ett nytt vårdprogram vid Piteå Älvdals sjukhus.

 

Vårdprogrammet innebar en fullständig omorganisation av omvårdnad och medicinsk behandling för patienter med brott på lårbenshalsen. Det innehöll följande led: 

  • All personal fick två veckors utbildning i omvårdnad, rehabilitering, teamarbete och medicinsk kunskap innan det nya arbetssättet började.

  • Alla patienter med brott på lårbenshalsen togs direkt till geriatrisk rehabilitering från akuten. Ortopeder och geriatriker samverkade så att patienter inte flyttades i onödan.

  • För att förebygga och behandla akuta förvirringstillstånd opererades alla patienter så snabbt som möjligt. Speciell uppmärksamhet riktades mot bland annat syre- och blodbrist, urinvägsinfektion, lunginflammation. Patienterna fick smärtstillande tabletter så snart de vaknade på morgonen för att underlätta träningen under dagen.

  • Individuell vård gavs från första dagen och rehabiliteringen startade snarast möjligt. Varje patient hade två kontaktpersoner, en sjuksköterska och en undersköterska.

  • Små team arbetade nära patienten och anpassade träningen till dagsformen.

  • Sjukgymnaster och arbetsterapeuter deltog i teamet och fanns på avdelningen hela dagen. De hade nära samarbete med övrig personal. Merparten av träningen skedde i patientens rum men det fanns också speciella träningsrum. Patienterna uppmuntrades att delta i alla aktiviteter de klarade av.

  • I den nya byggnaden för rehabilitering från 1992 hade alla rymliga och välanpassade enkel- eller dubbelrum med dusch och toalett. Det fanns fyra matrum med åtta platser i varje. Vänner och släktingar kunde komma när de ville och uppmuntrades också att stanna över natten, särskilt om patienten var förvirrad.

  • Personalen anpassade sig till patienternas individuella behov istället för tvärtom. De fick vakna, äta frukost och förbereda sig för träningen i sin egen takt.

  • Miljön kring måltiderna uppmärksammades särskilt. Borden var trevligt dukade och maten lades upp på serveringsfat. Närings- och proteindrycker serverades varje dag i attraktiva glas.

  • Patienterna bytte varken avdelning eller rum under sjukhusvistelsen. 

Maria Lundströms interventionsstudie omfattade 49 patienter som var 65 år och äldre. Resultaten jämfördes med två tidigare studier i Umeå och en i Piteå. Med det nya arbetssättet blev färre förvirrade, färre fick komplikationer, fler fick tillbaka sin självständiga gångförmåga och fler kunde återvända till sitt tidigare boende.

 
Därefter testade hon vårdprogrammet i en randomiserad studie med totalt 199 personer, 70 år och äldre, vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. 
Före operationen vårdades alla på ortopeden. Strax före operationen fördelades patienterna slumpmässigt, så att hälften stannade kvar på ortopeden och resten togs omhand efteråt enligt det nya vårdprogrammet på en geriatrisk avdelning med 24 platser.

 
I Piteå-studien blev patienterna omhändertagna både före och efter operationen enligt vårdprogrammet. I Umeå var skillnaden också att personalen fick bara fyra dagars utbildning.

  Resultatet blev att färre i interventionsgruppen drabbades av akut förvirring och den varade kortare tid. Ingen skrevs ut med akut förvirringstillstånd i den gruppen, som också hade färre komplikationer, som trycksår, urinvägsinfektioner, nutritions- eller sömnproblem och fall. Den totala vårdtiden blev också hela tio dagar kortare.

 
Vårdprogrammet används nu vid sjukhuset i Umeå för vård före operationen av alla med höftfraktur och efteråt för alla över 80 år med brott på lårbenshalsen. Även i Piteå fortsätter man med vårdprogrammet, trots vissa förändringar från studien.

 
Avhandlingen innehåller ytterligare två studier. En om förekomsten av akut förvirring och en om demensutveckling efter ett akut förvirringstillstånd vid brott på lårbenshalsen.

 

Vid disputationen önskade opponenten, professor Lars-Olof Wahlund, Karolinska Universitetssjukhuset, att avhandlingen innehållit en hälsoekonomisk studie. Eftersom 19 000 personer drabbas av höftfrakturer årligen och varje vårddag på sjukhus kostar omkring 3000 kronor är det ändå uppenbart att det finns pengar att tjäna på ett arbetssätt som gynnar patienterna.

 
Enligt Maria Lundström är merkostnaden för att införa vårdprogrammet bara några utbildningsdagar för personalen, lite större frikostighet med blodprover och blodtransfusioner samt något högre matkostnader.

  – Det är varken svårt eller dyrt. Det kräver en medvetenhet om att äldre människor inte kan behandlas likadant som yngre. Programmet är användbart också för äldre som vårdas för andra sjukdomar, framhåller hon.

  Trots de goda resultaten anser hon att det fortfarande är för många som drabbas av förvirring och tror att vårdprogrammet kan utvecklas ytterligare.

 


Referenser:
Maria Lundströms avhandling har titeln Delirium in old patients with femoral neck fracture. Risk Factors, Outcome, Prevention and Treatment (Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet)

 

Vårdprogrammet finns beskrivet i Vårdprogram för patienter med höftfraktur, Rapport 2004:3, Äldrecentrum Västerbotten.

Mer info på hemsida: www.vll.se/ac/aldrecentrum


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:07 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår