Fallolyckor går att förebygga, även i äldreboenden och på sjukhus. Det visar den forskning som leds av Yngve Gustafson, professor i geriatrik vid Umeå universitet.

Yngve Gustafson var nästan färdig tandläkare när han tog ett sommarjobb som sjukvårdsbiträde inom långvården och psykiatrin. Då kände han att det var mycket viktigare att ta hand om hela människan. Han bröt med familjetraditionen, övergav den privata praktiken som väntade i Göteborg, och började läsa medicin istället.

Han specialiserade sig först inom allmänmedicin och arbetade något år som distriktsläkare i Hoting i Jämtlands län. ”Jättekul!” Tioläkarcentralen i Umeå var däremot inte så rolig och nu valde han geriatriken. Varför?

  – Som geriatriker är du den gamla människans allmänläkare. Du har glädje av alla dina medicinska kunskaper. Det var ju inte heller så många som ville ägna sig åt gamla. Man kände sig behövd och uppskattad. Mormor betydde mest för mig när jag växte upp. Båda mina föräldrar var forskare och jobbade mycket.

 
Så forskare skulle han inte bli. Och inte göra akademisk karriär. Nu vet vi att han blev både forskare och professor. Inom geriatriken fann han en enorm brist på kunskap:

  – Man visste väldigt lite om de vardagsproblem jag mötte bland mina patienter. Förvirring, fallolyckor och vad de berodde på, demens, stroke och rehabilitering.

 
Starten för forskningen blev de demensutredningar han gjorde på gamla Umedalens sjukhus. Han fann att många hade precis samma berättelse. De hade kommit in på ortopeden med bruten lårbenshals.  Efter operationen hade de blivit förvirrade, fått andra komplikationer och aldrig återhämtat sig.

 
Han hade också ett outplånligt minne från läkarutbildningen när han assisterade vid en operation av en gammal demenssjuk kvinna på ortopeden:

  – Hennes fruktansvärda skrik...Det är över 30 år sedan, men det gör fortfarande ont i hjärtat och jag kan få tårar i ögonen när jag tänker på det.

 
I samarbete med professorerna i ortopedi, narkos och omvårdnad på ålderdomshem, sjukhem och servicehus började han följa gamla patienter som kom in med lårbenshalsbrott till ortopeden vid Norrlands universitetssjukhus. Hur de förbereddes för operation, hur de sövdes, opererades och rehabiliterades.

När han följt 111 patienter stod det klart att det fanns väldigt stora brister i omhändertagandet. Det var lätt att förklara varför många blev förvirrade och även fick bestående hjärnskador. Efter det följde ett par interventionsstudier på 80-talet med vårdprogram som skulle rätta till felen. Det hade viss effekt, men många gamla for fortfarande illa och han var besviken. Vad göra?

 
Jo, nu kom man fram till att det bästa vore om de gamla inte alls behövde bryta benen och hamna på ortopeden och beslöt att lära sig mer om fallolyckor. Fallforskningen var då helt i sin linda. Några socialmedicinare intresserade sig för att förebygga fall bland yngre och piggare pensionärer.

 
I Umeå riktades intresset framför allt mot gamla på äldreboenden. Där  är alla geriatriker vid universitetssjukhuset också ansvariga för kommunens särskilda boenden. Yngve Gustafson har hand om Sofieborg.

  – Dementa och strokedrabbade som bor på ålderdomshem, sjukhem och servicehus faller mest och får flest höftfrakturer. De utgör mer än hälften av dem som kommer till ortopeden med höftfraktur i Umeå.

  – Då trodde man att folk halkade och snubblade och att det skulle förrebyggas.

Nu startade ett träget slit som fört fram Umeå till en position bland de världsledande på fall och förebyggande åtgärder. Först ut bland hans doktorander var sjukgymnasten Lars Nyberg med sin avhandling om höftfrakturer hos strokedrabbade. Förutom att förebygga fall visade han att strokedrabbade oftast bryter den förlamade sidan.

 
Anna Ramnemark, då läkarkandidat, fortsatte i sin avhandling att bland annat studera hur och varför dessa patienter drabbades av benskörhet för att kunna behandla dem. Alla äldre människor med risk för benskörhet och fall bör få kalcium och D-vitamin. Det är billiga preparat som bör ges till alla på äldreboenden, anser Yngve Gustafson.

  – De stärker skelettet och bevarar neuromuskulära funktioner som balans och skyddsreflexer. Därmed minskar fallrisken. Hemmaboende äldre bör kanske också ha det tillskottet under vinterhalvåret efter samråd med sin doktor.

En avhandling av sjukgymnasten Lillemor Lundin Olssons handlade om att förutsäga vilka som befinner sig i riskzonen för fall. Hon skrev en uppmärksammad artikel i medicintidskriften Lancet om sin ”walkietalkie”-studie. Det vill säga de som inte kunde gå omkring och prata samtidigt föll inom ett halvår.

 
Jane Jensen, också sjukgymnast, visade i sin avhandling att det gick att förebygga fall i särskilt boende. Ändå var det svårt att undvika fall bland dementa, men det gick att förhindra frakturer med hjälp av höftskyddsbyxor hos dem man bedömde ha högst fallrisk.

 
Nära förknippat med fall är förvirring. Yngve Gustafson har själv disputerat på en avhandling om förvirringstillstånd hos patienter med brott på lårbenshalsen. Något han ”tvingades göra” för att kunna handleda sina doktorander. Strax före jul disputerade sjuksköterskan Maria Lundström inom detta område (se artikel »).

Sköra äldre blir förvirrade och faller av rad olika anledningar, till exempel urinvägsinfektioner, läkemedelsbiverkningar, förstoppning, blodtrycksfall efter måltider samt stökig och orolig vårdmiljö med för hög ljudvolym. Det sistnämnda gäller särskilt för demenssjuka som har svårare att tåla en stressig miljö.

 
Geriatrikern Kristina Kallin har skrivit en avhandling om läkemedel som orsak till fall och kommer att disputera senare i år. Vissa läkemedel ger hög fallrisk medan andra med samma effekt inte gör det. Hon visar bland annat att de nu så vanliga SSRI-preparaten mot depression ger hög fallrisk.

  – Detta är helt ny kunskap som inte står i Fass. De här gamla människorna är aldrig med i några läkemedelsprövningar, säger Yngve Gustafson.

 
De framgångar man haft i Umeå vill han förklara med två saker. Det ena är teamarbetet. Läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, psykologer och även dietister har arbetat tillsammans och dragit nytta av varandras kunskaper. Det andra är inriktningen på individen, på den enskilda människans fallrisker och att göra något åt den utlösande orsaken till fall eller förvirring.

  – Generella insatser som sandning, bättre belysning och åtgärder mot hala golv är naturligtvis bra, men de fallförebyggande projekt som haft störst effekt för äldre människor både i Sverige och internationellt har alltid innehållit individuella åtgärder, framhåller han.

 
Ändå är fallforskningen bara i början anser Yngve Gustafson och är övertygad om att det går att bli bättre på i stort sett allt. Nya doktorander i Umeå går vidare med fall hos dementa, fall på ortopeden och träning i särskilt boende.

  I Boden fortsätter Lars Nyberg, nu professor där, med fall hos strokepatienter.

  En stor befolkningsstudie kring fall bland 85-åringar och äldre både i hemmen och i särskilt boende pågår i Umeå och fem mindre kommuner samt motsvarande på den finska sidan.

England har sedan några år lagstiftning om förebyggande hembesök hos alla som kommit in akut till sjukhuset efter en fallolycka. Det vill Yngve Gustafson ha i Sverige också, men framhåller att hembesöken måste göras av kompetent personal, ibland kanske från flera yrkesgrupper.

 
Yngve Gustafson ingår nu i en nystartad EU-grupp, med deltagare även från England, Österrike och Grekland, som ska arbeta med förebyggande av fall hos demenssjuka. Nyligen har han av familjeskäl tackat nej till Alvar Svanborg-professuren i geriatrik i Göteborg och fortsätter sin forskning i Umeå.