"Man kan säga att jag har följt honom på spåren. Då menar jag Jesus Kristus."

Lydia Renström, undersköterska & frilansskribent
Nyckelord: Äldreboende, Omvårdnad, Hemtjänst och social verksamhet

 

Det är eftermiddag på Solrosen och Lovisa kommer emot mig.

  – Min kam är borta, säger hon.

Samma visa om och om igen. Lovisa gömmer sina ägodelar för att ingen ska stjäla dem. Sen hittar hon dem inte själv. Och då beskyller hon andra för stöld.

  Jag tittar under alla dukar i hennes rum. Det händer att hon lägger småsaker därunder. Ingen kam där. Då tittar jag i alla byrålådor, där allt ligger huller om buller: Underkläder och en godisskål, servetter, en gammal smörgås, som jag går och slänger.

 
Letandet fortsätter. I sista lådan finns en yllekofta och ett halsband med gula, blanka kulor. Jag hittar en massa saker under Lovisas madrass: Några nattlinnen, ett par byxor, en oanvänd blöja. Näsdukar. Men ingen kam.

  – Tänk att stjäla från en som är 94 år, det är förfärligt, säger Lovisa. Kam, det som man behöver varje dag. Ja, hur kan man leva utan kam?

 
Jag går till förrådet. Bland hårspolar och hårnålar ligger där en kam. Jag tvättar den och ger den till Lovisa. Hon kammar sitt vita hår snabbt med en blick på spegeln.

 

Innan jag går från henne hinner jag se att hon lägger kammen under den rosa, virkade duken på fönsterbrädan i sitt rum.

  Vilma ringer på mig. Hon ligger alltid i sin säng, dag, som natt. Det verkar som om hon ställt in sig på att ligga där till slutet. Hon kan inte resa sig upp av egen kraft utan ber alltid om hjälp. Jag tror att det är detta hon vill även denna gång, men hon frågar:

  – Kan du ta fram korset i övre byrålådan och sätta upp det på väggen?

 
Jag går efter hammare och spik. Det är ett svart kors med infattade blå och röda stenar.

  – Var vill du ha det?

  – Vid min säng, säger Vilma.

  – Här?

  Jag hänger det på prov ovanför huvudändan.

  – Nej, inte bakom mig, säger Vilma. Då ser jag det ju inte!

  – Så här, frågar jag och placerar korset på väggen vid sidan av hennes säng.

  – Bra!

  – Har du varit i Israel, Vilma?

  – Ja, en gång. Vi var i Jerusalem och vid Döda Havet, i Betlehem och i Nazareth. Man kan säga att jag har följt honom på spåren. Då menar jag Jesus Kristus.

  Hon ser nöjd ut.

  – Filten, säger hon.

 

Jag vet precis vad hon menar. Hon vill att jag ska dra filten över hennes axlar och peta in en flik av den under hennes ena skulderblad. Jag går till köket. Där sitter Agnes i sin rullstol och ser ut genom fönstret.

  – Hej, säger jag. Är du kaffesugen? Hon ser på mig med ett skratt och säger:

  – Ich bin, du bist, er, sie, es ist...

  – Å, Agnes, säger jag. Var kom det där ifrån?

  – Det är tyska, säger hon.

  – Wie heissen Sie, frågar jag.

  – Ich heisse Agnes.

  – Ah! Sehr schön!

  – Jawohl! Sa du något om kaffe?

  – Ja, vill du ha en kopp?

  – Bitte, säger hon och ler.

  Plötsligt kommer Lovisa barfota in i köket. Hon säger:

  – Du, dom har tagit skorna från mig nu också! Då kan jag ju inte gå någonstans!


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:07 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår