Med nyfiken blick

Per Axel Nordfeldt, frilansjournalist
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Skådespelerskan Ingrid Luterkort vet mer än de flesta om teater. 94 år fyllda ser hon ingen anledning att sluta arbeta, inte så länge det är roligt och publiken finns kvar.

 

Under en intervju med skådespelerskan Ingrid Luterkort händer det lätt att rollerna blir ombytta: plötsligt är det hon som ställer frågorna och intervjuaren som funderar på svaren. Men det faller sig helt naturligt: hon är så klarvaket intresserad av allt och alla. Det är kanske detta som är en del av hemligheten till hennes vitalitet. 94 år gammal lever hon i ett tempo som skulle ta andan ur de flesta och hon möter varje dag med en stor nyfikenhet.

  – Men jag sover faktiskt lite mer nu än när jag var ung, säger hon, nästan lite urskuldande.

 
En sak till har ändrats. Numera händer det att hon begär att få ta taxi mellan hemmet i Hässelby och olika inspelningar eller repetitioner. Det kan vara lite jobbigt att åka kommunalt, särskilt som arbetet ofta drar ut på kvällarna. 
Ingrid Luterkort ser detta som en nedtrappning.

 

Ingrid Luterkort är en länk direkt till teaterhistorien. Hon föddes 1910 i Lund, och där väcktes teaterintresset när Gösta Ekman d.ä. gästspelade på Akademiska föreningen. Efter studenten ville hon studera teater. Föräldrarna krävde en yrkesutbildning först, och på ett par månader tog hon en organistexamen. Med detta lät föräldrarna sig nöja.

 
Ingrid reste till Stockholm och Dramatens elevskola. Det första intagningsförsöket misslyckades, men året därpå, 1932, kom hon in. Bland studiekamraterna fanns Signe Hasso, Gunnar Björnstrand och Ingrid Bergman.

  – Gesterna var större på 1930-talet, konstaterar hon och beskriver hur rörelser bygger under en replik.

  – Men det viktigaste är att tala väl. Det spelar ingen roll hur bra texten är om du inte kan bära fram den.

 

Hon visar med några rader ur Karin Boyes berömda dikt I rörelse:

  Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

  Framsagda på ett alldagligt sätt gör de inget speciellt intryck. Men så visar hon poesins kraft. Den späda kroppen fylls av energi, koncentrationen blir fysiskt påtaglig i rummet. Hon bär fram varje ord som vore det det viktigaste i världen. Hon bjuder på en uppvisning av stor professionalism.
  Hon har gjort en föreställning av detta, hur talet utvecklats under hennes 70 år i yrket. 
Då står hon på scen i två timmar. Ensam inför en förtrollad publik.

 

Under sin karriär har Ingrid Luterkort växlat mellan skådespeleriet och administrativa sysslor. Hon byggde upp en skolteaterverksamhet redan på 1940-talet, återvände till Dramatens elevskola på 60-talet som lärare.

 
Hon har alltid gett sig på nya karriärer. Drygt 60 år gammal började hon studera teatervetenskap och har sedan dess skrivit några böcker, bland annat om elevskolan. 
För att fira 80-årsdagen åkte hon till Vietnam och gjorde ett program för kulturradion. Det har följts av flera i en rad olika ämnen.

 
1997 fick hon kontakt med den unge regissören Richard Turpin på avantgardescenen Teater Tribunalen. Han erbjöd henne en roll på stående fot.

  – Det var 38 år sedan jag senast stod på scen, men man måste ju våga lite också. Och det var härligt!

 
Skådespelarkarriären tog ny fart. Teater, film, TV – Tre kärlekar, Goda grannar, Det nya landet, Pepparrotslandet, Presidentvalet... Och så läser hon Dagens dikt nästan varje vecka, som hon gjort sedan 1940-talet.

  – Så länge jag tycker att det är roligt, och publiken vill se mig – varför skulle jag sluta?

 
Visst är det så. Vi är många som vill se Ingrid Luterkort i arbete. Då finns det ingen ålder, och historia är inte något passerat. Allt blir till ett fantastiskt märkligt och levande nu.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:07 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår