Är det viktigt att ”hålla igång” hjärnan? Kan verkligen ett liv fullt av socialt umgänge och fritidsaktiviteter fördröja insjuknande i demens? Doktorand Anita Karp letar efter svaren i forskningslitteraturen.

Studier har länge rapporterat att ett samband mellan hög utbildning och lägre risk för demens. Detta gäller även oavsett om man tar hänsyn till personens sociala status, en faktor som annars är starkt förknippat med till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. När det gäller demenssjukdomar verkar det vara någonting alldeles särskilt med den stimulans för hjärnan som utbildning kan ge. 

Forskare har formulerat reservhypotesen. Den innebär i korthet att fler skolår ger en kognitiv reserv som gör oss bättre rustade att motstå effekterna av den nervcellsförlust som sker vid Alzheimers sjukdom och demens. Men många som är äldre idag har kanske bara gått i folk- eller grundskola. Orsaken till detta är delvis historisk och har sitt ursprung i ett för länge sedan passerat samhälle som inte erbjöd speciellt många skolår till det stora flertalet.

  Om man tillhör denna grupp är det då för sent att göra något åt saken när man nått pensionsåldern? Kan alla äldre oavsett utbildningsnivå vinna något på att vara aktiva?

 
De nyaste rönen säger att även stimulerande aktiviteter under senare delen av livet kan skjuta fram en potentiell demensutveckling. Sex av sju uppföljningsstudier från USA, Frankrike och Sverige har på senaste tiden rapporterat att deltagande i fritidsaktiviteter minskade risken för demens.

Aktiviteter som att läsa, spela sällskapsspel eller musikinstrument, gå på teater och konserter, vara med i studiecirklar, resa, sköta trädgården, göra enklare jobb eller hantverk har visat sig kunna minska risken för demens.

  Vad som ytterligare är intressant är att inte bara renodlat mentala aktiviteter verkar vara av betydelse. Kungsholmsprojektet har visat att äldre som ofta deltog i sociala och produktiva fritidsaktiviteter hade en minskad risk för demens och att hela det sociala nätverket var viktigt.

  Personer som hade ett otillräckligt och begränsat nätverk, som var ogifta och ensamstående men inte trivdes med detta, löpte större risk att bli dementa.

 
Tillfredställelsen med det nätverk man hade var alltså också av betydelse. Även fysiska aktiviteter har enligt vissa studier en skyddande effekt. Här är dock forskarna inte lika eniga som när det gäller betydelsen av mental stimulans.

  Vad som ändå har framkommit i fyra uppföljningsstudier från Kanada, Japan och USA är att regelbunden och hög nivå av fysisk aktivitet minskade risken för demens och Alzheimers sjukdom. Fyra andra uppföljningsstudier har emellertid inte kunnat visa några samband mellan fysisk aktivitet och minskad risk för demens.

 
I ytterligare en longitudinell studie från USA var endast en typ av fysisk aktivitet förenad med statistiskt säkerställd lägre förekomst av demens, nämligen dans. Just dans är ju, intressant nog, inte endast en fysisk aktivitet. Det innefattar också social samvaro, och i de fall där det handlar om att lära sig nya danssteg är dansen även en ganska krävande minnesträning.

 
Är det den fysiska, sociala eller mentala delen av dansen som är viktig? Likaså kan man fråga sig om det är den fysiska eller den mentala delen av trädgårdsskötsel som hjärnan mår bra av. Är det den sociala eller mentala delen av sällskapspel som är avgörande eller är det alla delarna tillsammans? Mycket tyder på att samtliga beståndsdelar spelar roll både genom gemensamma och specifika mekanismer.

Till att börja med verkar alltså hypotesen att mental aktivitet tidigare i livet kan bygga upp och underhålla en sorts reservkapacitet i hjärnan, kunna utökas till att gälla även för aktivitet på äldre dagar. En annan tänkbar länk går via hjärt- och kärlsjukdomar som ofta kan vara inblandade i utvecklandet av demenssjukdomar.

 
Det innebär, enkelt uttryckt, att det som är bra för hjärtat, till exempel fysisk aktivitet och ett gott socialt nätverk, också är bra för hjärnan. En tredje hypotes talar om att kronisk stress kan kopplas till förändringar i en del av hjärnan som är viktig för såväl minne som inlärning. Fritidsaktiviteter och socialt umgänge och stöd kan reducera stress och medföra avspänning och alltså även på detta sätt vara värdefulla.

 
Ska vi nu se på fritidsaktiviteter ungefär på samma sätt som att äta vitaminer och mineraler – vi ska göra det för att det är nyttigt? Ska vi propagera inför våra äldre släktingar att de måste sätta igång med aktiviteter för annars blir de dementa? Resulterar inte detta i en sorts aktivitetsjäkt, en ny sorts stress helt enkelt?

Vi får inte glömma att många av oss kanske kommer att vara pensionärer i tre decennier. De första åren efter pensioneringen hoppas många kunna utvidga sina intressen och fritidsaktiviteter. Då är det för de flesta inga problem med att ta till sig dessa resultat som goda råd man gärna följer.

 
Men med ökande ålder ökar också sannolikheten för olika sjukdomar och besvär. När hälsan och orken blir sämre är det viktigt inte lägga av helt utan att istället begränsa antalet aktiviteter och välja sådana som innehåller både en mental, en social och även en lätttare fysisk komponent. Det är i det läget det blir viktigt att politiker och beslutsfattare inom vård och omsorg skapar utrymme och erbjuder aktiviteter för de äldre som annars riskerar att bli alltför passiva.

 
Om vi blir nittio år och däröver kommer vi att ha överlevt en stor del av vårt sociala nätverk. Den sista fasen i livet, den så kallade fjärde åldern, innebär att bli beroende av andras hjälp för det dagliga livet. Aktiviteter med socialt, mentalt och fysiskt innehåll har fortfarande betydelse, men väsentligt blir också stillhet och ro, att ha tid för minnen, göra det som skänker välbefinnande och att omgivningen respekterar att vi kanske väljer att avstå från aktiviteter.

 
Ett aktivt liv kan heller inte förhindra patologiska åldersförändringar i hjärnan, utan enbart medverka till att skjuta fram följderna av dessa förändringar.

Det finns frågor som forskningen ännu inte har något svar på. Glädjen som vi känner när vi träffar andra och ägnar oss åt dem vi tycker om, har den någon betydelse? Vi kunde ju se att det inte var enbart omfattningen av en persons sociala nätverk som var viktig utan också hur nöjd man var med sina kontakter. Gäller samma sak för fritidsaktiviteterna?

 
Är det lika skyddande att göra något enbart för att det är rekommenderat, som att göra något som vi upplever som behaglig och meningsfullt? Utbudet av fritidsaktiviteter är större än någonsin och även för äldre finns det mycket att välja bland. 
  Det bästa rådet baserat på både forskning och sunt förnuft är helt enkelt: Välj det som är roligt, håll kroppen i rörelse, ge hjärnan en utmaning och gör det gärna tillsammans med vänner!