Vad blir bäst för Esther?

Ethel Lanesjö, journalist
Nyckelord: Sjukvård, Organisation och lagstiftning


I förra numret skrev vi om Sonja Rembos 100-åriga mor som ”bollades” mellan olika vårdinstanser (se artikel »). Det är just för att undvika detta som Estherprojektet startade.

 

Det började med en fråga. Vad blir bäst för Esther, en äldre dam på småländska höglandet? De som ville ha svar var medicinkliniken på Höglandssjukhuset i Eksjö, primärvården och sex kommuner. Ett projekt startades 1997, idag lever det kvar i ett nätverk.

 
Medicinkliniken vid Höglandssjukhuset i Växjö hade följt patientens väg inne på sjukhuset, från akuten över vårdavdelningen till utskrivning. Anette Peterson, sjuksköterska och vårdutvecklare:

  – Vi insåg att vi behövde samverka med primärvård och kommuner eftersom sjukhusvården bara är en liten del av resan.

 
Ett 60-tal personer inbjöds till en workshop där man diskuterade viktiga behov och vilka som behövde samarbeta. Omvärldsförändringar, som nya lagar och behandlingsmetoder, togs också upp. 
Alla deltagare intervjuades. Även patienter och anhöriga fick ge sin syn. Synpunkterna stämde väl överens. En handlingsplan för förbättringar togs fram.

 
I projektet ingick Aneby, Eksjö, Nässjö, Sävsjö, Tranås och Vetlanda kommuner och primärvården där. Även apoteket och senare ambulansen deltog. Nu ingår även ortoped- och kirurgklinikerna vid Höglandssjukhuset.

 
Ett exempel visar hur det kunde gå till innan. En patient med feber ringde distriktssköterskan som kontaktade distriktsläkaren. Efter undersökning ansåg läkaren att patienten inte kunde skickas hem.
Hon fick åka ambulans till akuten som gjorde nya undersökningar. Därefter togs hon till intagningsavdelningen där det blev nya samtal och sedan till en vårdavdelning med ytterligare samtal och undersökningar.

 

Idag kan distriktsläkaren ringa direkt till en koordinator på sjukhuset. Uppdraget roterar mellan erfarna överläkare. De bestämmer tillsammans vad som ska göras och hur snabbt det måste ske. Om patienten behöver läggas in samma dag eller om det kan vänta några dagar, till exempel till efter helgen. Patienten tas direkt till vårdavdelningen och behöver inte passera akuten. Patienten kanske bara behöver träffa en specialist och får då komma direkt eller dagen efter till en specialistmottagning.

 
En stor del av koordinatorns tid, cirka 40 procent, används för rådgivning som gör att patienten varken behöver läggas in eller träffa en specialist personligen. Anette Peterson:

  – Distriktsläkaren kan då förklara för patient och anhöriga att en specialist kontaktats.

 
En annan förbättring är hanteringen av epikrisen, det vill säga den sammanfattande slutbedömningen av ett sjukdomsfall för både den medicinska delen och omvårdnaden. Patienter som bor i särskilt boende får med sig epikrisen hem i handväskan eftersom de tas omhand när de kommer tillbaka. 
För patienter som bor i hemmet faxas epikrisen till distriktssköterskan, som får ett meddelande i sin faxmobil och kan ta ut papperet från närmaste fax.

 
Medicinlistan överförs automatiskt till distriktsläkaren. Sjukhus och primärvård har inte gemensam journal, men läkarna kan läsa varandras journaler. 
Även hanteringen av mediciner har underlättats. Om en patient, som bor på landsbygden och har långt till apoteket, skickas hem en fredag får hon med sig en dosett med medicin som räcker över helgen.

  – Vi lånar ut dosetten, men får inte alltid tillbaka den. Det är ändå en billig förbättring som förenklar, anser Anette Peterson.

 

Dessa förändringar har gjort att medicinkliniken kunnat stänga 24 vårdplatser. Strukturen har också förändrats så att kliniken nu har fem vårdenheter: lungpatienter, kardiologi/diabetes,

mag-tarm/blodsjukdomar samt neurologi och njursjukdomar i en enhet.

  Vårdenheten har både mottagning och vårdavdelning och personalen arbetar på båda enligt schema.

 
Flera sjuksköterskemottagningar har startats, bland annat för diabetes, lungsjukdomar samt hjärtsvikt och uppföljning efter hjärtinfarkt. 
Flera diagnoser har också speciella program. Vid hjärtsvikt till exempel finns ett egenvårdsprogram där patienten ska granska sina ben, väga sig och ta extra vätskedrivande medicin om benen börjar svullna.

  – Mycket färre patienter med hjärtsvikt läggs in. De blir inte så dåliga längre, säger Anette Peterson.

 
Alla delprojekt har inte varit lika framgångsrika i Esther-projektet. Det gick inte att komma fram till en enhetlig lösning för hjälpmedel, eftersom hanteringen var så olika i de sex kommunerna. Inte heller ett projekt för gemensamt IT-stöd kom i mål. Det fanns helt enkelt inte pengar för det.

 

Esther fortsätter nu som ett nätverk. Ledningsgruppen träffas var sjätte vecka. Workshops två gånger per år samlar 100-150 personer till en halv dags föreläsning och efterföljande öppen diskussion. Rehabilitering, som togs upp i våras, lockade så många att ytterligare en workshop måste anordnas.

 
Nu pågår nya projekt såsom nutrition, fallprevention, demens och stroke. Arbetsmetoden är fastlagd. En kommun och primärvården där driver ett projekt och åker sedan runt och utbildar de övriga.

  – Det här betyder inte att det blivit mindre jobb i primärvården eller kommunen. Allt är inte heller perfekt, det blir fel ibland i alla fall. Vi har fortfarande mycket att arbeta med och det fortsätter vi med via nätverket, säger Anette Peterson.

 
Ulla Henriksson, MAS i Eksjö, anser att Esther inneburit ett stort lyft:

  – Den stora vinsten är att vi jobbar utifrån patientens bästa och inte organisationens. Vi har hittat mötesplatser där vi kan ta upp saker med varandra. Vi kan varandras roller.

  Hon är mycket nöjd med läkarnas arbete i det särskilda boendet, även på sommaren. Om stafettläkare måste tillkallas kommer ändå de erfarna läkarna till det särskilda boendet. Det gör att de kan ha en framförhållning. Att distriktsläkarna kan använda sig av koordinatorn på sjukhuset ger bättre lösningar framhåller hon.

 

I varje kommun har man ett lokalt nätverk där personal från sjukhuset, primärvården och kommunen träffas två gånger per år.

  – Då tar vi upp vad som är på gång, problem, projekt och avvikelser från beslutade rutiner. Vi har ett gemensamt system för hantering av avvikelser, förklarar Ulla Henriksson.

 
Även Viveka Ottosson, enhetschef för hemsjukvård och distriktsvård i Vetlanda, är nöjd med projektet:

  – Det har betytt mycket. Vi har hittat ett sätt att diskutera. Vi planerar och tänker på samma sätt. Nu vet min personal vad man kan kräva för att ta hem en patient och därför vågar de också ifrågasätta.



Fotnot:
 

För mer information om Estherprojektet, se: www.lj.se


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:07 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 1/2005 • Hälsan tiger still »




Hilma – ett systerprojekt i Örebro

Estherprojektets motsvarighet i Örebro län kallas Hilma. Där deltar universitetssjukhuset i Örebro, primärvården, Vasa område i Örebro kommun samt Askersunds, Kumla och Hallsbergs kommuner.

Loading   Sökning pågår