Våga eller vägra – om själsvikten och vår andra trotsålder

Börje Markman, nedtecknat i Juli 2004 på i huvudsak Vaxholmsbåtarna Norrskär och Västan
Nyckelord: Hälsa – ohälsa


När jag var 7 år gammal skrämde mig tanken på döden. Balsam för själen var då att jag i alla fall borde ha tio gånger mina sju år kvar att leva. När jag nu är där, väl så mycket som av döden skräms jag av begynnande skavanker och krämpor, förutom av allt det som jag blir sämre på, inte orkar med. Det allra värsta är det som jag inte ens själv märker eller vet om. 
Det finns överviktiga som väger sig nästan dagligen, men jag, jag behöver en våg för själen.

 
Ingen människa kan bedöma sig själv annat än genom andras ögon. Ändå sysslar vi inte med något annat. Vi styrs av vad vi tror att andra tycker om oss. Systemet bryter samman när människor i vår omgivning börjar tiga. Det gör vi mot gamla. Dom med. Systemet bryter samman när vi slutar att lyssna. När vi slutar att bry oss.

 

Om jag hade en våg! Nå, jag har ju min virtuella våg, min våg ”i-andanom”. Enkel är den och snabb, och ganska så sannfärdig, det tror jag. En skala har den för vad som är ungdomligt och bra; och en för vad som finns kvar att ta på.

 
Den är bra på att varna mig för saker som håller på att gå snett, både kroppsligt och mentalt. Till exempel när jag är fumlig eller obalanserad; den berättar om fadäser, glömska och minnesluckor. Vore det inte för att min våg signalerar att det den ena dagen kan vara si och den andra så, så skulle den driva mig till förtvivlan och desperation. Nu funkar den tvärtom: Hur mörkt det än ser ut för stunden, min våg-i-andanom ger mig nästan alltid hopp om att det kan vara tillfälligt.

 
Med det växer det fram en ”motståndets estetik”. Att i första taget inte acceptera, inte finna sig. Kompensera – och hellre hitta nya vägar än att ge sig. Så är det, ålderdomen hör till våra mest kreativa perioder. 
Möjligen att den i barndomen överträffas. Men inte en dag utan att vi äldre gör geniala upptäckter och uppfinningar (och ursäkter med, för den delen) för att eliminera skavanker, handikapp och tillkortakommanden. Kronan på verket är förmågan att leva i nuet.

 

Skulle motsatsen till motstånd vara uppgivenhet? Eller finns där en tredje rörelse, en ”tillbakadragandets estetik”; konsten att gå in i sig själv, stänga ute omvärlden? Också det kan vittna om en mognad in i sitt djupast kända – och kanske en mognad in i döden.

 
Kroppsvikten anger man i kilogram. ”Själsvikten”, den skulle jag vilja ange i ungdoms-poäng, mognadspoäng. ”Själsvikt” kunde man kalla det som ger minuspoäng, glömska och fumlighet, nedstämdhet och obalans. Listan kan göras lång. Men motståndet – upproriskheten – den berättigar till ”rebell” som måttenhet för vår andra trotsålder

 
Så fram med vågen!


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 09 januari 2010 - 21:07 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår