Är det rimligt att bedriva en verksamhet med nästan bara timvikarier? Vårdbiträdet Lena Carlsson efterlyser insikt och nytänkande hos chefer och politiker i Maria-Gamla stan.

I dagarna publicerades en rapport från Revisionen inom Stockholms läns landsting i samarbete med Äldrecentrum. Rapporten riktar skarp kritik gentemot brist på samordning mellan primärvård, hemtjänst och hemsjukvård för äldre multisjuka som vårdas i hemmet.

 
Min arbetsdag i hemtjänsten i Maria-Gamla stan börjar ibland i cigarrångor i en liten etta på Söder. Lägenhetsinnehavaren ligger oduschad i sin säng på en solkig madrass och röker cigarr. Trots att Ulf, låt oss kalla honom så, har hemtjänst tre gånger om dagen kan det gå både tre, sex och åtta veckor mellan varje duschtillfälle.

 
Ut kommer han på julafton med kontaktperson, kanske blir det en sväng till frisören på födelsedagen också. Den enda motion Ulf får är när han med rollatorns hjälp tar sig till toaletten. Men han svälter inte ihjäl, hemtjänsten levererar matlåda varje dag, han får sitt nikotinbehov tillfredsställt, han har sin tv som sällskap och gode mannen kommer regelbundet förbi med pengar.

 
Enligt statistik från Socialstyrelsen finns det i Stockholm 3326 personer i äldre- och handikappomsorg med beviljad hemtjänst som överstiger femtio timmar i månaden. Det är främst denna grupp med omfattande hjälp som rapporten handlar om. I hela riket är denna grupp 29 000 personer. Detta motsvarar drygt hälften av invånarna i hela Maria Gamla stan.

  Revisionen konstaterar att det finns en bristande överensstämmelse mellan de politiskt formulerade målen och den verklighet som många äldre, anhöriga och personal befinner sig i.

Efter fem år i hemtjänsten växer min insikt om att det är ett viktigt och kvalificerat jobb. Det är ett stort ansvar att hjälpa ofta väldigt svårt sjuka och ensamma människor i sitt eget hem. Jag möter människor med sviter efter hjärnblödningar och olyckor, cancersjuka, psykotiska, blinda och ms-sjuka.

 
Vad säger jag till en psykotisk kvinna som meddelar att ”jag får läppglans i lungorna om du går till posten och tar ut min pension”. Samtidigt som jag vet att hon behöver få ut pengarna för att betala hyran, en vräkning är överhängande. I nästa andetag meddelar hon mig att hon har ”strålfrossa” och måste ringa regeringskansliet.

  Då gäller det att ha livserfarenhet och vara trygg i sig själv för att kunna hantera situationen. Samt att ha numret till psykiatrin i den privata mobilen, som jag förväntas använda i jobbet, utan någon ersättning från arbetsgivaren.

 
Hur bemöter jag en lungcancersjuk femtiofemåring som av naturliga skäl har problem med att avsluta sitt liv mitt i karriären? Vad säger jag när han utbrister ”jag önskar jag vore tre år igen”. Vad gör jag när han klamrar sig fast vid mig som en räddare i nöden?

  Jo, jag går till honom nästan varje morgon och jag ledsagar honom troget på otaliga resor till Radiumhemmet och Thorax på Karolinska. Jag sitter bredvid honom i väntrummet på lungröntgen som praktiskt och moraliskt stöd. Sista gången vi ses hjälper jag honom upp på britsen där han skall strålas, läskiga kors ritade med lila tuschpenna avtecknar sig på bröstkorgen och allt känns dramatiskt, sorgligt och tungt just då.

Jag skäms när jag möter en nästan gråtande timvikarie på Hornsgatan. Hon har blivit snäst av någon på kontoret att själv ta larmtelefonen när hon frågat vem som ansvarar för larmet just denna dag. Denna ambitiösa tjugoåring från Sandviken vill jobba i vården. Ett ”bra material” som jag gärna ser stannar. Hon undrar ”om vi stockholmare behandlar varandra så här”. Strax därefter slutar hon.

 
Efter henne kommer det ytterligare fyrtiofem timvikarier under 2005. Jag kan inte hålla reda på namnen ens. Hur ska då en gammal och sjuk minnas? I en annan rapport, Tid för vård och omsorg, publicerad förra året av Socialstyrelsen, drar man slutsatsen att brukare med stora hjälpbehov inte får den hjälp de ska ha. Stora delar av hjälpen uteblir. Man konstaterar att ”detta tyder på att det finns brister i styrning, organisering och uppföljning av verksamheten”.

 
Är det rimligt att bedriva en verksamhet med nästan bara timvikarier? Kontinuiteten som är en hörnsten i hemtjänsten uteblir. Inhoppade vikarier har ofta fullt upp med att hitta hem till de sjuka. Vi får en arbetsmiljö där majoriteten av personalen varken kan överblicka verksamheten eller ifrågasätta.

  Vi står inför en omorganisation i stadsdelen, men jag är inte säker på att den handlar om detta.

Det måste vara en ledningsfråga att prioritera rekrytering av personal. Enhetscheferna måste få tid avsatt för att söka intresserad och förhoppningsvis utbildad personal. Annars blir resultatet att chefen anställer söners kompisar, söners kompisars kompisar och andras kompisars kompisar vilka ofta är nitton år och lika gärna kunde sälja korv på Hötorget. Det är min bestämda uppfattning att en kompetent hemtjänstpersonal har förutsättningen att för den sjukes räkning samarbeta med hemsjukvård och primärvård. Ingen annan i vårdkedjan har tid och möjlighet att komma så nära.

 
Om förutsättningar ges till vårdbiträden och schemaläggare att ta sitt arbete på allvar och får stöd av arbetsledningen är jag övertygad om att storverk kan presteras. Men detta kräver en djupare insikt och nytänkande av högre chefer och politiker.