KRÖNIKA: Gå och dö gamling

Özz Nûjen, ståuppkomiker och reporter i Veteran-TV
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


Gammal impotent och väderbiten.
En rygg, en höft som är utsliten,
en äldrevård som är rena dödsriten.
Välkomna skall ni vara till skiten!

 

Är det verkligen så illa att bli gammal? Är det så att livet är kört bara för du blivit 65 eller 70? Och som arbetsplats – är det verkligen så att man bara jobbar med äldre som en sista utväg? Att det är när man prövat allt eller förbrukat alla andra jobbmöjligheter som man då är tvungen att jobba med äldre.

 
Jag har i mitt arbete med Veteran-TV på UR nu äntligen insett att det inte är så. Mina fördomar är totalt demolerade om hur det är att vara gammal i Sverige. Jag är också väldigt glad för nu är jag faktiskt inte rädd för att bli gammal, tvärtom, jag ser fram emot att bli gammal. Tänk efter hur många ni känner som är 30 och som tycker att det ska bli kul att bli gammal. Inte många eller hur?

  Speciellt i dessa tider som är så utseendefixerat och där det är sååå viktigt att vara ung och ännu värre, i mitt tycke, rynkfri och se ”ung” ut.

 
Att bli gammal är oundvikligt, att bli bitter är undvikligt. Vi alla kommer att få rynkor, så är det bara. V
i kan försöka dölja dem eller uschiamej operera och skära i ansiktet men hallå? Man har ju sett dem som låter kniven bestämma över ansiktet, hur de ser ut, de ser ut som gapande fiskar eller så ser de ut som om de ständigt befann sig i en lufttunnel.

 

Jag ville göra Veteran-TV för att jag tyckte att våra äldre i Sverige var undanskuffade från medievärlden, från TV, internet och tidningar. Och när man hör eller läser om gamla så är det bara problem och liggsår... Men den viktigaste anledningen var att jag tyckte och såg att äldre och yngre i Sverige aldrig träffades, umgicks eller gick till exempel på bio tillsammans. Det ville och vill jag förändra.

 
Jag som kurd har, tror jag, en annan inställning till äldre för jag är uppväxt i en miljö där hela familjen umgås hela tiden med varandra, på gott och ont. De äldsta och de yngsta och alla däremellan, i kurdiska byar och städer, ser och pratar med varandra, utbyter erfarenheter dagligen.

  Visst, äldrevården som en svensk variant finns inte i Kurdistan, barnen, släktingarna tar hand om våra gamla också det på gott och ont, men vi ser varandra, vi ser och umgås med varandra. Jag tror att Sverige som land skulle få så mycket mer om man tillvaratog de äldres livserfarenhet och redan inhämtade kunskaper.

 
Det skulle i alla fall bli mycket trevligare, mycket mer möten. Vi skulle äntligen se varandra och då kanske inte vara så rädda längre, för de yngre eller för att själva bli gamla
.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår