Till seniorboende flyttar man tidigast vid 55. Rodney var bara 28 år när han får den gamle rabbinen och 93-åriga Amy, f.d. ståuppkomiker, som grannar. Gerdt Sundström har läst en mycket rolig bok.

Nu byggs det allt fler seniorboenden, det vill säga privata boenden vanligen för personer i åldern 55 och över, men med föga eller ingen sevice. I Australien bor fem procent av de äldre i sådana Retirement Villages. Det är lika många som bor i ”riktiga” institutionsboenden. I Sverige handlar det om i runda tal en procent av de äldre, jämfört med sju procent i offentliga äldreboenden.

 
Mer eller mindre guldkantade versioner av seniorboende har funnits ett bra tag i USA, där de ibland tar formen av samhällen eller små städer. Det börjar finnas en del litteratur om denna livsform. Tidigt ute var Jerry Jacobs med Fun City (1974) – den japanska versionen har Kinoshita och Kiefer skildrat i Refuge of the Honored.

  I Sverige har bland annat undertecknad, Bo Malmberg och Jan Paulsson studerat fenomenet – i Danmark har det närgranskats av Margrethe Kähler.

 
I praktiken är många nog en bra bit över 55 när de flyttar in, både där och här. Skulle Du kunna tänka Dig att flytta dit redan när Du är 28 år? En som provat är Rodney Rothman, 28.

Utmattad av sitt arbete vid TV, som talskrivare för David Letterman Late Show, med 70 timmars arbetsvecka fick han plötsligt sparken. Då kom han på den fåniga idén att flytta till ett seniorboende i Florida, likadant som det hans mormor hade bott i – de är alla så lika ut- och invändigt, utom möjligen boendena för de allra mest förmögna.

Han har nu kommit ut med en bok med titeln Early Bird. Omslaget visar en fågel som verkar ha störtat med huvudet före ned i jorden – är det Rothmans nödlandning i ålderdomens land hos flyttfåglarna? Eller kommer titeln av att de stiger upp så tidigt, för att de inte kan sova, för att vaxa bilen med mera? Eller av att det gäller att komma i tid till bufféerna på de lokala restauranger som specialiserat sig på pensionärsmenyer?

 
Det är roligt, bitvis mycket roligt, antagligen därför att man känner igen sig (all humor bygger väl på det?). Det är direkt intressant att ta del av hans rundresa till olika seniorboenden när han låtsas leta efter något för framtiden eller för sina föräldrar.

  Livsstilen i dessa miljöer finns faktiskt beskriven tidigare på svenska, med lätt handlag och litet ironiskt-tragiskt tonfall, av Tove Jansson i Solstaden. En del av hennes iakttagelser möter vi också hos Rodney, men framför allt handlar det om en ung man som i mötet med de äldre börjar reflektera över dem och över sig själv, över vad familj, vänner och arbete betyder.

 
Han har hamnat i Century Village på Floridas ostkust, en av många förgyllda vistelseorter för äldre judisk medelklass från ostkusten och särskilt New York City med omgivningar. Hans största bekymmer i början av vistelsen är att han inte tas på allvar.

  Han är inneboende (förbjudet) hos en äldre dam som inte umgås med andra och som har djur (förbjudet). Aktiviteterna är många och han försöker komma med i Poolgruppen, Canastagänget och alla de andra gängen, han är med på bingo, en kryssning och engagerar sig i shuffleboard, men de verkar inte ta honom på allvar och i Basebollgänget hos Grabbarna (”hallo fella”) gör den föge atletletiske Rodney bort sig totalt.

Han har turen att träffa Amy, en 93-årig kvinnlig f.d. ståuppkomiker, som är verkligt rolig, konstaterar han med yrkesmässig avund. ”Mina knän börjar bli dåliga, men vad fan, jag kan fortfarande få isär benen!”. Rodney chockeras av hur upptagna de äldre är av sex och hur de projicerar sina tankar på honom.

 
Rabbinen och de andra seniorerna besvärar honom med tips om hur han skall hitta en partner, helst en lämplig judisk flicka. När han inte klarar att leva upp till detta utsätter de honom för sarkastiska skämtsamheter. När han äntligen varit på en date med dans frågar de om han fick till det: nja, ”It's hard these days---” ”Well, if it's hard you should be using it!”, ropar Harry.

 
Men, det finns äldre kvinnor, många, och han möter den attraktiva Vivian, 70, en veritabel manslukerska och är nära att bli förförd. Hans vänner oroas över honom: han försöker hålla kontakt med dem via telefon, men de har dåligt med ork och tid för honom.

Han drar sig till minnes hur det ”andra livet” gestaltade sig – världarna börjar spegla sig i varandra. Efter ett halvår återkommer han till ”livet” och blir tagen av hur grällt och överdrivet mycket är i ungdomens värld.

  Det förefaller som om han blev litet klokare på kuppen. Han upptäckte i Florida att äldre människor är precis som vi andra och att man inte förändras nämnvärt när skalet blir äldre. Han känner att detta är förbryllande, men lugnande.

 
Han har läst om sådant och annat i gerontologisk facklitteratur som han någon gång hänvisar till, men den verkar vid jämförelse lillgammalt naiv (till exempel den kända Successful Aging). Denna reseberättelse från ålderdomens land har mycket mer liv, även om den inte bör läsas som en ”vetenskaplig” rapport.

Fotnot:
Early Bird av Rodney Rothman
(Simon & Schuster, New York 2005)