Sätta ut läkemedel kräver kunskap, trygghet och mod

Claes Lundgren, överläkare, Skellefteå lasarett och expert i läkemedelskommittén, Västerbotten
Nyckelord: Läkemedel, Sjukvård


Läkare har svårare för att sätta ut än att ordinera ett preparat. Kunskaper om hur läkemedelsbehandlingar avslutas är bristfälliga. Överläkare Claes Lundgren har skrivit en bok i ämnet.

 

De senaste tio åren har antalet läkemedel hos personer i särskilda boenden ökat från i genomsnitt 5-6 till det dubbla. Även bland befolkningen i övrigt har läkemedelsanvändningen ökat. Detta har många förklaringar, bland annat nya möjligheter att med läkemedel bota, lindra och förebygga sjukdomstillstånd där detta ej tidigare var möjligt.

 
Allt fler läkemedel ingår idag i basbehandlingen av kroniska sjukdomar. Exempelvis kan en patient med den vanliga kombinationen hjärtsvikt, diabetes och högt blodtryck behandlas med 6-8 läkemedel utan att detta medför djupare funderingar vid en läkemedelsrevision.

  Ytterligare en förklaring är att antalet sjukdomar, besvär och symtom som hanteras i sjukvården ökar och parallellt med detta påskyndas utvecklandet av nya behandlingsalternativ.

 

Vid valet av behandling uppstår ofta en situation av prövning och ibland till och med chansning av att läkemedlet är till nytta, vilket också ska överstiga eventuella nackdelar. Detta innebär rimligen att behandlingen måste utvärderas efter uppställda mål och vid tidpunkter som planeras med patienten innan läkemedlet hämtas ut från apoteket.

 
Läkemedel vars syfte är att patienten mår bra just denna dag (=symtomlindring) har oftast ett starkt ”berättigande”, men är inte alltid optimerat utifrån patientens situation. Det kan vara över- eller underdoserat eller ge oönskade effekter. Doseringen kan då förändras, interagerande läkemedel kan tas bort eller en annan behandling erbjudas för att undvika dessa problem.

  Denna grupp av läkemedel är tacksamma att utvärdera eftersom de så tydligt ger effekter på symtom, besvär och livskvalitet.

 
Gruppen av läkemedel som används i preventivt syfte bör ordineras utifrån vårdprogram och nationella rekommendationer. Det innebär många gånger att en mer eller mindre talrik grupp av individer med eller utan sjukdomsbesvär behandlas med ett visst läkemedel för att minska risken för till exempel skelettfrakturer, stroke eller dödsfall.

 
Motivationsnivån och därmed ofta följsamheten till det ordinerade läkemedlet beror på om den personliga ”insatsen” upplevs rimlig.
Påverkas livskvaliteten negativt på grund av bieffekter eller är läkemedlet svårt att svälja och komma ihåg att ta så sjunker motivationen. Kan då behandlande läkare inte hitta ett bättre alternativ med mindre ”insats” är många patienter beredda att ta en ökad risk utan läkemedel för att må bra i nutid.

  Extra viktigt blir detta läkemedelsfria alternativ om patienten har annan allvarligare sjukdom, som i sig försämrar prognosen märkbart.

 

Den tredje gruppen av läkemedel som förefaller vara olämplig, har tveksam eller icke godkänd indikation, bör vara möjlig att avstå ifrån. Olämpligheten kan bestå i besvärande bieffekter, interaktioner eller kontraindikationer. Denna grupp av läkemedel har oftast inget berättigande och bör avslutas i samförstånd med patienten.

  Förefaller önskad effekt saknas är det lämpligt att trappa ut behandlingen i rimliga steg mot avslutning och med utvärdering av effekten. Återkommer patientens symtom, omprövas om läkemedlet ska tas tillbaka igen eller om bättre alternativ kan erbjudas.

 
Det är inte försvarbart att utsätta en patient för läkemedelsbehandling som inte ger avsedd effekt, medför besvärande biverkningar eller skapar risker i kombination med andra läkemedel. Att avstå fortsatt behandling med ett läkemedel när behandlingsindikationen inte längre är aktuell, ålderdom och svaghet förändrat situationen eller effekten är tveksam, skapar många gånger större vånda än när läkemedelsbehandlingen påbörjades.

 

Det fordras kunskap, erfarenhet, trygghet och mod för att avsluta en läkemedelsbehandling. Kunskap på detta område förmedlas inte särskilt ofta av läroböcker, vårdprogram eller läkemedelsföretag, vilket till viss del beror på att vårdpersonal sällan efterfrågar denna.

 
Många läkemedelsstudier innehåller moment av skifte från aktiv behandling till period med placebo, ”sockerpiller”, vilket torde ge en hel del information om eventuella utsättningsbesvär eller reboundfenomen (se artikel »). Önskvärt vore att Läkemedelsverket i framtiden begär in sådana uppgifter vid registrering av nya läkemedel.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:38 © Äldre i centrum

Tillbaka till Nr 1/2006 • Läkemedel – varför? »




Exempel | Fasa ut läkemedel
SSRI kallas de vanligaste läkemedlen vid depression. Om dessa avslutas tvärt riskerar man att drabbas av utsättningsreaktioner.
Läs mer »

Loading   Sökning pågår