KRÖNIKA: Chansen att leva livet – igen

Anders Dankvardt, 22 år, Studerade i Göteborg
Nyckelord: Åldrandet/Socialgerontologi


När man fyllt femtio är det kört här, då reser jag till Thailand och gifter mig med en thailändska. Så sa en polare till mig häromdan. Bland folk i min ålder verkar det vara en ganska vanlig uppfattning om hur det är att bli äldre.

 
Då man bytt festen på fredag kväll mot att skjutsa sin son till fotbollsträningen och då man hellre köper en ny diskmaskin än en resa till London, då är det kört. Som om människan föddes med en gnista av livsglädje som släcks sekunden man stadgar sig.

 
Men är det verkligen så farligt att bli äldre? Visst, det kommer en tid då man inte längre är cool för att man hänger på nattklubben eller då kläderna gjorda för en 20 åring inte passar. Men ärligt talat tror (och hoppas) jag att dessa intressen inte längre lockar så mycket.

 
Att vara ung är kul, ibland riktigt kul, men det är också fyllt av ytlighet och vilsenhet. Man skall vara på ett visst sätt, ha en viss attityd och vissa kläder. Någon dag blir man förhoppningsvis trött på allt det och växer upp, och jag tror inte att man blir olycklig för den sakens skull.

 

Vad är det som så många är rädda för? Kanske är det tron på att nyckeln till ett lyckligt liv är att aldrig behöva binda sig och sitta fast i något. Att när som helst kunna bryta sig loss och göra det som för stunden faller en in utan att behöva tänka på förpliktelser i första hand. Just det som kännetecknar att vara ung. Men borde inte detta även känneteckna ålderdomen.

  Barnen har sedan länge flyttat och man har gått i pension. Är inte ålderdomen då på något konstigt sätt lite lik ungdomen. Nu har man ju på nytt möjlighet att göra saker för sig själv, och dessutom med privilegiet att kunna göra dessa utan det ständiga tjatet från föräldrar om vad man egentligen borde göra.

 
Vi unga jagar lycka och upplevelser men ofta känns det som vi inte riktigt vet vad det är vi letar efter. Ibland blir det bra men ibland även fel och ofta slutar det inte som man riktigt hade tänkt sig. Som gammal har man gått på sina nitar och förmodligen lärt sig av dom. Man har erfarenhet, mognad och vet antagligen vad man vill ha ut av livet och kan därför också få det.

 
Kanske ligger rädslan för att bli gammal även lite i att vi unga idag lever så isolerade från äldre människor. De flesta i min ålder träffar inte ofta människor äldre än sina föräldrar. Ännu mer sällan pratar man med någon pensionär och att sedan göra detta av egen fri vilja anses nästan lite konstigt.

 

Om det nu inte vore så utan att man istället mer fritt umgicks mellan olika åldrar hade nog en del av rädslan försvunnit. Som den gamla klyschan säger så är väl trots allt okunnighet och rädsla ofta förknippade med varandra, och visst är det så.

 
Jag är inte orolig för att bli gammal. Kanske lite rädd för dålig hälsa och ensamhet, men inte för att bli äldre i sig. Det blir förmodligen inget Thailand för mig men förhoppningsvis något annat äventyr. En familj eller i alla fall några goda vänner och något jag brinner för. På ett sätt ser jag mina framtida sista år som en ungdomen version 2. En andra chans att leva livet helt enkelt.


Skriv ut den här sidan
Senast uppdaterad 17 februari 2010 - 05:40 © Äldre i centrum
Loading   Sökning pågår